Annons
Därför ska allt levande beskrivas

Gunnar Eriksson, idéhistoriker.

Bild: 
Håkan Elofsson

Därför ska allt levande beskrivas

Kunskapen om vår natur är grunden för vår överlevnad, skriver idéhistorikern Gunnar Eriksson. Nu samlas det svenska land­skapets tio­tusentals livsformer i ett mäktigt bokverk, Nationalnyckeln.

Sett i stora drag är Sverige en grusbank som i geologisk nutid lyfts ur havet och skakat av sig inlandsisen. Ändå, räknar man in omgivande kustvatten, varav de flesta blivit allt grundare, hyser vårt land mer än femtio tusen arter av flercelliga organismer – en underbar mångfald och ett bevis på livets förmåga att erövra utrymme på egentligen mycket kort tid. Under dessa tio tusen år har rentav en hel del levande varelser hunnit försvinna, medan andra kommit till med eller utan svenskarnas biträde.

År 2005 utkom första volymen av Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna, detta högambitiösa företag som avser att i bokform kartlägga och beskriva alla vårt lands växter och djur från älgar och björnar till de ringaste småkryp, träd och örter, mossor, lavar, svampar och alger och, om sådant finns, allt övrigt flercelligt. Projektet har beställts av ingen mindre än Sveriges riksdag och leds av Artdatabanken i Uppsala. I tjugo år beräknas det pågå – kanske optimistiskt – och när detta skrivs har sju volymer publicerats med sammanlagt 1 333 arter beskrivna.

Kan man säga att landets artsumma är överblickbar, så att ett projekt som Nationalnyckeln är meningsfullt? Det beror naturligtvis på vad man vill uppnå med de magnifika volymerna. Det heter i introduktionstexterna att det är meningen att i populär form presentera vår fauna och flora, och det antyds, kanske med viss rätt, att ju mer svenskarna blir en stadsbefolkning, desto mer förlorar de kontakt med naturen. Så att gå allmänheten till handa med vackra illustrationer och lättförståeliga texter öppnar möjligheten för var och en med minsta naturintresse att återupprätta kontakten med alla de levande inbyggare i vårt land som inte hör till männi­skoarten.

Men ett företag av det här slaget kommer givetvis att fungera även i helt andra sammanhang än det populärvetenskapliga. Många forskare, miljöarbetare och politiker behöver överblick och en samlad bild av naturresurserna. Och här ställer sig Nationalnyckeln i en flera århundraden gammal svensk tradition.

Det började redan på 1600-talet, då staten satte i gång med en ”rannsakning” efter run­inskrifter. Läkaren och kemisten Urban Hiärne skickade ut frågor till rikets alla kyrkoherdar och myndighetspersoner i förskingring­en om bland annat alla sällsamma naturföreteelser och nyttiga naturprodukter som kunde finnas i deras pastorat och domäner. Linnés landskapsresor under hans professorstid skedde på riksdagens uppdrag och bekostnad och hade samma generellt inventerande funktion. I en lång rad floror och faunor fullföljdes ambitionerna.

Vetenskapsakademien fungerade länge som ett forum för rapportering av den här typen av märkvärdigheter, och med myndigheter som Sveriges geologiska undersökning och Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut blev kartläggningen av vårt lands natur systematiserad och bragd på högsta vetenskapliga nivå.

Mycket av forna tiders naturinventeringsarbete stod i den krassa nyttans tjänst. Det är en respektabel motivering för en kartläggande insats. Men gränsen mellan nytta och nöje, eller mellan ekonomi och livsmål i vidare mening, är som bekant flytande.

Man anar att inventeringen av just det egna landet redan tidigt har haft med den svenska identiteten att göra. Att vara svensk har för många inneslutit medvetenheten om vad för slags land Sverige är. Den gamla folkskolans läsebok hade på framsidan devisen ”Lyssna till den granens susning vid vars rot ditt bo är fästat”. Den gav uttryck för sin tids syn på vad som band oss till nationen, och var nog subtilare än äldre tiders sammankoppling av natur och nationalitet.

Under stormakten på 1600-talet var det viktigt att betona att Sveriges natur var överlägsen alla övriga länders, som när Atlanticans författare Olof Rudbeck framhöll att våra bistra vintrar var att föredra framför gråvädret och vägsmutsen i sydligare länder och utopisten Anders Kempe fann grankotten vara oändligt överlägsen söderns alla läckra frukter. På 1700-talet slog det patriotiska hjärtat för de ekonomiska fördelarna med att kunna ersätta dyr utländsk export med inhemska naturprodukter. Först i början av 1800-talet började de nationella tankegångarna förebåda vår läseboks devis. Då förkunnade nyromantiken att den svenska folksjälen var framvuxen ur den svenska jorden och intimt förbunden med vad som i övrigt sprungit ur fosterjorden.

Nu har tanken på en särskild folksjäl tappat trovärdighet, men åtminstone hos den äldre generationen i vår nutid skönjer man en kärlek till naturen som tycks ha rotat sig fastare än i många sydliga länder. Det har varit självklart att känna till de vanligaste blommorna och djuren och deras namn, oberoende av deras ekonomiska värde, samtidigt som många svenskar märkt att det inte lönat sig att fråga på den franska uteserveringen vilket träd som skuggar bordet, eftersom ingen tycks veta eller bekymra sig om det.

En av årets självklara, folkligt förankrade högtider, midsommaren, är fortfarande i hög grad en fest präglad av vildblom, och bofinkens och lärkans första drillar får fortfarande hjärtat att spritta på mången svensk. Det känns riktigt att försöka bevara dessa värden och att på deras grund väcka intresse för hela vårt växt- och djurliv. Och kanske kan ett projekt som Nationalnyckeln genom sina följdverkningar och spinoff-effekter också locka dem som invandrat i vårt land betydligt senare än vår faunas och floras barn att dela vår naturkänsla.

Det finns ett annat skäl för en nationalnyckel. Den historiska tradition som handlar om vår naturmedvetenhet har gjort nästan alla svenskar eniga om att vi ska bevara den biologiska mångfalden. Det är en samsyn som vi borde hålla fast vid nu när koldioxidfaran kommit att ta upp nästan allt utrymme i miljödebatten. Vill vi vara aktsamma om våra arter måste vi veta vilka arter vi har, och den kunskapen får inte hamna hos en eller annan, ofta mycket exklusiv expert, som inte alltid är någon vidare opinionsbildare. Och det finns ett nödvändigt samband mellan detaljkunskap och överblick – detaljkunskap där det stora vetandet finns, och överblick där den utsikt vidgas som krävs för att vi ska komma fram till den rätta handlingen.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar