Annons
Går folk verkligen i cirklar?
Bild: 
Åsa Wrange

Går folk verkligen i cirklar?

Författare: 

Publicerad:

2009-10-06

Fråga:

Det sägs att folk som är vilse i skogen börjar gå i cirklar. Stämmer det? Och svänger man i så fall oftare åt det ena hållet än åt det andra?

Fråga av: Sven-Olof Johansson

Svar:

I populärkulturen är det vanligt att människor på villovägar börjar vandra i cirklar. Exempel på det finns i Mark Twains bok Roughing it (1872, på svenska Slita hund) och skräckfilmen Blair Witch Project (1999). Nyligen har vilsekomna vandrare också blivit studerade i noggranna experiment.

– Vi ser att de verkligen går i cirklar, säger Jan Souman, forskare vid Max Planck-institutet för biologisk cybernetik i Tübingen, Tyskland.

Tillsammans med sina medarbetare bad han sex försökspersoner att gå så rakt som möjligt under flera timmar i en platt del av skogen Bienwald, som saknar tydliga geografiska hållpunkter. Vandringarna registrerades med hjälp av GPS.

Två av personerna promenerade i solsken. De lyckades hålla nästan rak kurs, utom under den första kvarten när solen var dold bakom moln. De övriga fyra gjorde sina vandringar när det var mulet. Alla gick i cirklar. Tre av dem korsade sina egna spår flera gånger utan att ens lägga märke till det.

Tre andra försökspersoner gjorde liknande promenader i Saharaöknen i södra Tunisien. Så länge solen eller månen var synlig lyckades de hålla kursen något så när. En vandrare som var ute på natten vände tvärt flera gånger när månen blev skymd av ett moln.

Vissa forskare har tidigare ansett att de flesta människor har en tendens att böja av åt antingen höger eller vänster. Orsaken till det skulle vara att höger och vänster ben är olika långa, eller att kroppen är asymmetrisk på något annat sätt. Men det verkar inte stämma.

Jan Souman och hans medarbetare upptäckte att folk med förbundna ögon i de allra flesta fall viker av åt än det ena hållet och än det andra, helt slumpmässigt. Forskarna tror att avvikelserna snarare beror på slumpmässiga fel som uppstår när nervsystemet samordnar information om kroppens rörelser från bland annat musklerna och balansorganen.

– Den praktiska slutsatsen av detta är att man inte ska lita på sina sinnen alltför mycket, speciellt inte i situationer när det kan vara farligt att gå vilse, säger Jan Souman.

Hans studie är publicerad i tidskriften Current Biology.

Undrar du något? Fråga F&F!

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

2

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Jag läste svaret på frågan om man verkligen går i cirklar när man går vilse i skogen. Det fick mig att göra följande reflektioner.

Jag har många gånger gått vilse, men också till slut kommit tillrätta. Det är därför jag kan skriva det här. Att gå vilse innebär för mig att jag är på väg någonstans och plötsligt inser att jag inte vet var jag är. Det kan bero på flera saker som att jag inte varit uppmärksam, inte varit riktigt klar över vägen eller att något förändrats sedan jag var där senast.

Om man ser det ur ett evolutionärt perspektiv kan man fråga sig vad man har för nytta av att kunna gå absolut rakt i en riktning som man inte vet vart den leder. Det man kan förstå av testet är att man som människa inte har någon inbggd kompass i sig eller något slags absolut lokalsinne.

Om man har en viss aning om vägen, aningen genom anvisningar från någon som gått där förut eller om man sälv gått där tidigare och inser att man gått vilse, borde det vara ändamålsenligt att man går i cirkel eftersom det gör att man kommer att korsa sin väg där man gått tidigare och har chans att känna igen sig eller träffa på andra människor som följer samma väg.

Att personer som i testet försökt gå så rakt som möjligt, korsat sin väg där man gått tidigare utan att märka det, beror troligen på att man inte varit uppmärksam eftersom försöket gick ut på att gå rakt och inte att hitta rätt.
Om hypotesen att hitta tillbaka till spåret är en orsak till att man går i cirkel vore det intressant att veta i hur stora cirklar man går.

En liten tilläggskommentar till det jag skrev nyss. I referatet av testet kommer denna slutsats:

"Den praktiska slutsatsen av detta är att man inte ska lita på sina sinnen alltför mycket, speciellt inte i situationer när det kan vara farligt att gå vilse, säger Jan Souman."

Den praktiska slutsatsen är att man ska lita på sina sinnen. Framförallt synsinnet:

"Jan Souman och hans medarbetare upptäckte att folk med förbundna ögon i de allra flesta fall viker av åt än det ena hållet och än det andra, helt slumpmässigt"

/Torbjörn

Lägg till kommentar