Annons

Monument över olösliga konflikter

Det är 20 år sedan Berlinmuren föll. Trots att alla murar till slut har fallit, byggs det nya runt om i världen i dag.

Det sades att antikens Sparta inte hade några murar för att ”de spartanska männens bröst var stadens murar”.

– Så enkelt var det förstås inte, säger Bo Huldt, professor i säkerhetspolitik med strategi vid Försvarshögskolan i Stockholm.

Sparta låg inne i landet, till skillnad från Athen som låg direkt vid havet och behövde murar. Sparta hade tid på sig att förbereda sig vid ett anfall. Athen och Sparta illustrerar två olika försvarsprinciper: att lita på människan eller på muren.

Antika murar

Under antiken byggdes murar som de i Kina och Hadrianus mur i nuvarande Storbritannien, men längre fram i historien byggde man hellre stödjepunkter, det vill säga pärlband av befästningar som skulle kunna bromsa en invasion. Det finns många exempel på det från medeltiden.

– Att bygga en mur över ett helt land blev otidsenligt, säger Bo Huldt. I och med artilleriets utveckling under senmedeltiden blev höga, stående murar ineffektiva.

I stället byggde man kraftiga, sluttande, ofta gräsbevuxna jordvallar. Sådana kan man se utanför exempelvis Kalmar slott. Efter medeltidens slut klev befästningskonstnären fram som expert, framför allt i Frankrike och Holland. Krigen på 1600-talet präglades av kampen om dessa nya, djupa fästningar. Man började gräva ner sig, i stället för att bygga på höjden.

– Man visste vid den här tiden att det inte fanns murar som höll för artilleri och tunga mörsare, så man var tvungen att bygga upp flera rader av nedgrävda befästningar, säger Bo Huldt.

– Tanken att bara man har en mur så är man skyddad, är förstås förfelad, det har vi sett hur många gånger som helst, säger han.

Ett exempel är det romerska riket som skulle skyddas i norr av en serie gränsbefästningar, limes. På 300-talet började man dra sig tillbaka från gränserna, vilket ju var en signal om att den inte skulle hålla. Efter hand började romarna hyra in själva fienden, germanska stammar, att försvara gränsen, vilket var början på slutet för det romerska riket.

Nya murbyggen

Trots att alla dessa historiska murar har fallit, så byggs det i dag en mängd nya murar. Förutom den israeliska gränsmarkeringen genom Västbanken, byggs i Sydafrika en labyrint av murar och kontroller genom landet, och därtill en elektrifierad säkerhetsbarriär mot Zimbabwe. Saudiarabien har byggt en tre meter hög mur mot Yemen, och en del saudier tror att man är på väg att mura in hela landet. Indien reser längre, men mer primitiva murar mot Pakistan och Bangladesh. Och Uzbekistan bygger stängsel mot Kirgizistan för att hålla ”islamiska terrorister” borta. Och så vidare. Dessutom finns gamla konfliktgränser som har resulterat i murlika gränser – i Korea, på Nordirland, på Cypern.

Murar präglade av paradoxer

Ett nytt fenomen är de murar som växt upp runt ett växande antal gated communities runt om i världen där klassklyftorna är grunden för muren. Till detta finns ett antal planerade eller av somliga önskade murar, som en israelisk mur mot Egypten, Thailands planer på en betongmur mot Malaysia, Kuwaits önskemål om en mur mot Irak och Pakistans behov av att mura igen gränsen mot Afghanistan. Det finns till och med förslag på en amerikansk mur mot Kanada.

Men dessa befintliga och eftertraktade murar präglas av paradoxer, menar Wendy Brown, som är statsvetare vid University of California, Berkeley, i USA. Murarna utstrålar styrka och fasthet i en allt mer flyktig och gränslös värld, där många länders ekonomier bygger på det som murarna ska stänga ute: illegal arbetskraft och flöden av kapital, idéer, varor och tjänster. Hon menar att murar egentligen är förmoderna fenomen som nu appliceras på en senmodern värld där nationalstaternas roll minskar. Murarna framstår i dag mest som monument över olösliga konflikter.

Nyare forskning har ifrågasatt många schablonuppfattningar om den kinesiska muren. Historieprofessorn Arthur Waldron gör i The great wall of China (Cambridge University Press, 1990) upp med många vanliga vanföreställningar om muren. Han hävdar att någon enhetlig, kontinuerlig och extremt lång kinesisk mur från antikens dagar aldrig har funnits. Därmed inte sagt att man inte byggde murar i Kina – olika befästningar och murar har byggts där sedan 600-talet f.Kr. Men i de källor som Waldron har studerat nämns aldrig ”muren” i bestämd form singularis. I stället nämns olika försvarsverk av jord eller sten, tillkomna under olika perioder under olika omständigheter, ibland också mellan olika kinesiska furstendömen.

Den mur som brukar visas för turister och på bilder är en restaurerad mur från Mingdynastin (1368–1644).

Marco Polo nämnde aldrig någon mur i skildringen av sina resor i Asien vid slutet av 1200-talet. Detta har i olika tider framhållits som argument mot Marco Polos trovärdighet – några forskare har därför frågat sig om han verkligen reste ända till Kina. Till Marco Polos försvar kan man framhålla att någon stor mur inte fanns på hans tid. Det fanns bara på vissa håll gamla rester av över tusen år gamla jordvallar, som det knappast är förvånande att han inte noterade.

Trots det fanns det i Europa ända sedan antiken en dunkel uppfattning om att det existerade en kraftig mur någonstans långt bort i det fjärran Asien. Man trodde att Alexander den store hade byggt en järnport eller mur över Kaukasus (som man bara hade vaga uppfattningar om var det låg). Denna mur skulle hindra olika ryttarfolk – ibland kallade Gog och Magog enligt Bibeln – från att nå resten av världen. Under medeltiden förlades denna mur allt längre österut i takt med att de geografiska kunskaperna ökade. Även i Koranen finns beskrivningar av den mur som skulle finnas tvärs över Kaukasus. Och den muslimske resenären Muhammad Ibn Battuta rapporterade på 1300-talet att denna mur skulle ligga norr om Kina, men han påpekade talande nog att han aldrig under sina resor träffat någon som sett muren med egna ögon.

Dessa gamla uppfattningar om en stor mur någonstans i öster kom så småningom att sammanblandas med de uppgifter om murar norr om Kina som man fick från västerländska resenärer på 1500- och 1600-talen, när muren norr om Peking hade byggts under Mingdynastin.

De första uppgifterna om denna mur var rätt nyktra. Men efter hand växte muren i reseskildringarna. Från att ha beskrivits som ett kortare försvarsverk blev muren allt längre i västerlänningarnas uppgifter. En jesuit som såg några korta avsnitt av Mingepokens murar vid mitten av 1600-talet hävdade att denna mur var tusentals kilometer lång och långt över tusen år gammal. I slutet av 1600-talet menade en rysk missionär att det skulle ta tre år att resa runt muren. På 1700-talet fortsatte floran av myter att växa.

De felaktiga uppgifterna om att man kan se den cirka 10 meter breda muren på nästan 400 000 kilometers avstånd kom från Kinaresenärer kring sekelskiftet 1900. Då började man av någon anledning att i olika skrifter och böcker om Kina hävda att man skulle kunna se muren ända från månen (eller till och med från Mars enligt en variant av myten).

I dag är muren en nationell kinesisk symbol, som står för ett enhetligt och kontinuerligt Kina med mångtusenåriga rötter. Efter Maos död proklamerade Deng Xiaoping att muren skulle restaureras och att murens återuppbyggnad reflekterade de patriotiska känslorna hos den kinesiska nationen. På så sätt projicerades dagens kinesiska rike bakåt i tiden på det anakronistiska sätt som många nationella historiska myter gör. Muren har blivit en byggsten i det moderna kinesiska nationsbygget.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

1

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Detta måste vara ett bottenmärke vad det gäller tidskriftens artiklar! Är detta verkligen er nivå?

Lägg till kommentar