Annons
Palme gjorde oss till socialister

Bokanmälan: Palme gjorde oss till socialister

Olof Palmes storhet låg främst på det inrikespolitiska området, enligt Lars Trägårdh som läst den senaste biografin i två band.

Författare: 

Publicerad:

2009-12-16

När jag läser historieprofessorn Kjell Östbergs böcker om Olof Palme slås jag av två saker. För det första hur svårt det måste vara att upprätthålla spänningen i berättelsen – och entusiasmen för berättandet – efter Palmes tillträde som partiledare och statsminister 1969. Dramaturgiskt står man inför en svårhanterlig utmaning. Om tiden före var en spännande framgångssaga om en ung begåvad politiker med en fascinerande personlig bakgrund som ger stoff till många intressanta betraktelser och sidospår, så utgjorde de sista decennierna av hans liv en betydligt tristare skildring av politisk nedgång, ökande trötthet och slutligen ett mord begått på synbart triviala grunder.

Denna båge av uppgång och fall fångas väl av Östberg i titlarna på biografins två delar: I takt med tiden och När vinden vände. Men det hindrar inte att man som läsare stundtals känner att det tar emot att läsa vidare när förlorade val, politiska felbeslut och en ökande visionslöshet alltmer dominerar framställningen.

För det andra ger Östberg uttryck för en vanlig bedömning av Palmes betydelse när han skriver att Palme mest var uppmärksammad som internationell politiker. Och det står utom allt tvivel att hans berömmelse för de flesta framför allt är förknippad med hans demonstrativa och dramatiska ställningstaganden mot USA:s krig i Vietnam, hans ofta citerade tal om diktaturens kreatur efter Sovjetunionens invasion av Tjeckoslovakien samt hans spektakulära engagemang för tredje världen. Samtidigt skymtar dock i Östbergs analys en väsentligen annorlunda berättelse som ofta inte får komma till sin fulla rätt i förståelsen av Palme, nämligen hans roll som inrikespolitiker.

Som Östberg något försiktigt noterar så sammanfaller Palmes första period som statsminister "med en unik reformperiod i Sveriges historia". Och häri, snarare än i utrikespolitiken, ligger enligt min mening Palmes storhet: även om samtiden förfördes av Palmes talang för det teatraliska och hans vältalighet och mod – eller var det dumdristighet? – i utspelen mot stormakterna, handlade det ändå mycket om ett spel för gallerierna utan nämnvärd betydelse i praktiken.

Palme blev visserligen ett tacksamt stoff för journalister på jakt efter rubriker och inte minst för amerikanska politiker som kunde avleda en del uppmärksamhet från sin egen misslyckade politik genom att sätta fingret på Palmes överdrifter när han jämförde USA med Hitlers Tyskland. Men hans stöd för auktoritära regimer – från Vietnam via Tanzania till Kuba – framstår i efterhand som lika suspekt och hycklande som USA:s uppbackning av likaledes odemokratiskt styrda länder på basis av deras antikommunism.

Inrikespolitiskt var Palme konsekvent och idog i sitt stöd för vad han kallade "demokratisk socialism". Vad menade han med detta? För det första betonade han, till exempel i det kända talet inför SSU:s kongress 1964, att "socialismen är en frihetsrörelse" vars mål var "frihet för den enskilda människan att utveckla sin egenart, valfrihet för individen att forma sin tillvaro efter egna önskningar". För det andra menade han att detta bejakande av individualismen gick hand i hand med en investering i den gemensamma, offentliga sektorn. Tanken var att skapa "en samhällsorganisation som effektivt kan tjäna människorna". "Frihet", argumenterade Palme, "når vi inte mot samhället utan till väsentlig del genom samhället".

Med denna grundprincip som ledstjärna kom Palme att stå i spetsen för en rad reformer som under 1960- och 70-talen institutionaliserade det kontrakt mellan stat och individ som jag har kallat "den svenska statsindividualismen". Grundbulten var införandet av särbeskattning som sammanföll i tiden med Palmes utnämning till partiledare, följd av uppbyggandet av förskolor och daghem, reformer som stärkte de äldres trygghet och autonomi, alla i sin tur kopplade till radikala förändringar i familjelagstiftning och familjepolitik. Palme hade redan innan han tog över som statsminister arbetat med införandet av en annan viktig reform som byggde på samma grundtanke, nämligen studiestödsreformen som införde rätt till studielån för alla studerande, oavsett föräldrarnas eller make/makas inkomst och förmögenhet.

Vad som band samman alla dessa lagar var just principen om att i möjligaste mån befria individerna från det personliga beroendet av andra individer och privata institutioner, från familjemedlemmar till välgörenhetsorganisationer.

Till en början hade denna princip framför allt handlat om befrielsen av arbetarklassens män. Vad Palme och hans medarbetare bidrog med var att utsträcka denna tanke om jämlikhet och oberoende till kvinnor, barn och ungdom, äldre, funktionshindrade och andra grupper som historiskt varit svagare och mer beroende inom ramen för hierarkiska och patriarkala samhällsstrukturer.

"Socialism" kom, med andra ord, att betyda något som hade väldigt lite att göra med ingrepp i marknadsekonomin men desto mer med en familje- och socialpolitik som än i dag framstår som revolutionär i många andra länder, även i västvärlden.

Få, även bland konservativa borgerliga politiker, skulle i dag kunna tänka sig att riva upp denna lagstiftning. I denna mening är vi alla socialister i Palmes speciella tappning.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

4

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Intressant att en bok skrivs om Olof Palme, för de var han som manipulerade Riksdagen och svenska samhället på så sätt att få ideologikunnande fattade vad som egentligen lag bakom hans envisa strävan. Det skulle kanske vara nödvändigt påminna om IB affären Palme nekade tittande öga till öga till journalisterna som vågade fråga. Viste Riksdagen att Informationsbyrå existerade? Nej! Det viste de inte och ingen riksdagsman vågade interpelera statsministern om denna fråga. Vad var Riksdagen ämnat at vara? Ett dyrt hus för ordlekande representanter? För folkplågande lagstyftare i ett land med tusentalsår demokratisk tradition? Har någon svensk på riktigt undrat varför Palme engagerade sig så hårt med KGB generalen Artbatov för nedrustningen? Jag minns att HELA svenska pressen ekade lydigt att den officiella syftet var ”för fredensskul”. Var det? När ryska imperiet hade engagerat sig i Afganistankriget? Nej! Det var en propaganda kampajn för att rädda kommunismen. Om nedrustningen skedde, ryska kommunisterna skulle förfåga på mer pengar för att lätta trycket på ryska folket. Ryska nomenklaturen viste att vanliga folket skulle inte kunna stå för så mycket mer. Inte ens östtyskarna ville fortsätta med det idiotiska politiska ecokonomiska systemet med att sälja deras produkter till KOMECOM länderna på icke realistiska priser, många gånger på mindre pengar än det de kostade framställa. Det konstaterade jag på mina två resor till Berlin på 70-talet. Palme var skyldig svenska folket en stort ursäkt, men han betalade med livet. Det är dags att vi ser på verkligheten som det har varit.
Prof. Carlos Medina de Rebolledo

Jahupp, professorn ..

Din kommentar är djupt kritisk till O.P. på alla plan och du begränsar inte direkt
ditt val av ord till logiska argument vilket jag finner väldigt oseriöst.
¨
Jag har sökt lite på nätet och finner ingen referens till några "KOMECOM" -länder ..
Vad menar du igentligen? Sovjetiska sattelit-stater?

"Palme var skyldig svenska folket en stort ursäkt" - För vaddå exakt? (nyfiken) ..

Palme var visserligen statsminister när den s.k. IB-affären uppdagades och påvisade registrering av politiska åsikter. Men detta skedde i en tid då hotet från Sovjet ansågs väldigt påtagligt. Detta styrktes genom att man grep spioner och noterade en ökning av bl.a. Sovjetiska ubåtar i Svenska farvatten. Ingen glömmer väl ubåten som gick på grund i skärgården? Detta var knappast en s.k. "false-flag" operation då man kunde ta hela den snopna besättningen efter grundgången. O.P. var djupt kritisk till "kommunismen/socialismen", eller deras tolkning av dessa *ismer som Sovjet förde och det framgår tydligt i hans egna tal.

I övrigt låter din beskrivning av Sovjets agerande under denna tiden riktig för mig iaf.

//Daniel

Att förstå den geopolitiska verkligheten är ju inte nåt man lär sig på grundskolan eller gymnasiet, det konstaterar jag från den här Daniel. Det kan hända att dessa studenter vet ingenting om URSS frehandelsavtal Council for Mutual Economic Assistance, COMECOM på engelska (1949-1991)

Jag menar, om man inte tog på allvar Palmes allvarliga ansträngningar för att USA skulle lätta trycket på URSS, eller om man inte fick undra varför Palme hjälpte med pengar Angolas Nieto diktaturen, Castros tyraniet i Kuba, Sandinisternas övertagande för att starta en kommunist-kapitalist diktatur (kommunist för namn och kapitalist för sandinistsledarna), den diplomatiska och economiska hjälpen till Viet Kong guerilla (med egen ambassad i Stockholm) El Salvador kommunisterna (också me ambassad), då har man varit ute och cycklade, eller talar i sängen.

Ang professor job, det skulle räka med att fråga Nicaraguas national universitet.

Olof Palmes ansträngningar för social-kommunism inom dsk SOCIALIST VÄRLDSKRIGET, är nåt som borde studeras from grundskolan, så den verkliga neutralitet blir till. Allt annat är självlurande sport.

Jätte bra Carlos!

Detta är nåt vi behöver i Sverige, nån som talar sanningen, vilken är lång ifrån den officiella historia skriven av dessa socialistiska historiker.

Lägg till kommentar