Annons
De okända pyramiderna

De okända pyramiderna

Alla känner till Egyptens stora pyramider. Men vad vet vi om de små? Egyptologen Nils Billing tar med oss till de bortglömda pyramiderna.

Författare: 

Publicerad:

2010-02-08

Få byggnadsverk har fascinerat människan som Egyptens pyramider. Störst uppmärksamhet får de tre stora pyramiderna i Giza, vilka historieskrivaren Herodotos på 400-talet f.Kr. utifrån lokala traditioner kunde tillskriva kungarna Cheops, Chefren och Mykerinos.

Men de tre pyramiderna i Giza bör inte skymma sikten för alla de andra pyramider av olika storlekar som under närmare tusen år (2700–1800 f.Kr.) uppfördes som gravar till landets kungar och drottningar längs Nilens västra strand, från Kairo i norr till oasen Fayum i söder. Här ligger över hundra pyramider utspridda, som i olika utsträckning motstått tidens tand och som sällan attraherar dagens turisthorder. Inte desto mindre utgjorde dessa ruinhögar en gång majestätiska gravanläggningar, där pyramidernas vitpolerade kalkstensytor höjde sig bakom ett lika imponerande tempelkomplex.

Pyramidernas ursprung finner man i den egyptiska historiens början. För över 5 000 år sedan enades landet av kung Narmer, som grundade Egyptens 1:a dynasti. Han härstammade från staden This i södra Egypten och begravdes i likhet med sina efterträdare i det närliggande Abydos. De kungliga gravarna var ännu rätt blygsamma. De bestod av en låg kulle med en liten offerplats på den östra sidan, allt kringgärdat av en mur. Under marken fanns i stället ett komplex av rum som gav plats för offergåvor, tjänare och husdjur runt den centrala gravkammaren. Separat från graven uppfördes dessutom åt varje kung ett så kallat begravningsfort, en innesluten gård vars massiva tegelmurar på upp till 10 meters höjd gav en synbar manifestation av kungens gudomlighet.

Mot slutet av 2:a dynastin ser vi en ökning i bruket av sten för större byggnadsprojekt. Därmed var marken jämnad för kung Netjerichet, under senare tid mer känd under

namnet Djoser, ’den helige’ att omkring år 2700 f.Kr. i Saqqara låta uppföra Egyptens första pyramid. Egyptierna mindes honom som "den som öppnade stenen", det vill säga lärde dem att uppföra eviga monumentalbyggnader. I ett sådant perspektiv är det inte konstigt att också hans arkitekt, Imhotep, sedermera skulle upphöjas till gud. Än i dag dyker Djoser ibland upp i filmens värld, nu dock i rollen som uppvaknad mumie.

Revolutionerande nyskapelse

Imhoteps stora innovation, förutom att han genomgående använde sten som byggmaterial, var att kombinera det tidigare begravningsfortet med den kungliga graven. Den senare konstruerades till att börja med i form av en rektangulär kulle, en så kallad mastaba, men byggdes därefter ut till en pyramid med trappsteg. Orsaken till denna revolutionerande nyskapelse är inte bekant. Kanske skulle pyramiden symbolisera den kosmiska urkullen, världens centrum. I alla händelser blev den nya byggnaden 62,5 meter hög, formad av kalkstensblock som lutar mot en inre kärna. Gravkammaren ligger på bottnen av ett 28 meter djupt schakt, omkring vilket det löper långa korridorer efter mönster från de tidigare kungagravarna i Abydos.

I en korridor längst i öster har väggarna dekorerats med blågröna fajansbrickor för att likna kungens jordiska palats. Här finner vi också bilder av Djoser när han firar den kungliga föryngringsfest som egyptierna kallade sed. Sedfesten härstammade från fördynastisk tid och förblev genom Egyptens historia en viktig händelse som traditionellt skulle infalla vid kungens 30:e regeringsår. Nu valde flera kungar naturligtvis att förlägga festen betydligt tidigare, och en del firade den också mer än en gång. Under sedfesten anlände gudarna (i form av statyer) tillsammans med präster och höga ämbetsmän från landets olika delar till huvudstaden i norr för att visa kungen sin lojalitet. Denne utförde å sin sida rituella handlingar som manifesterade hans fortsatta makt och fysiska vigör.

Graven skulle bevara kroppen och samtidigt manifestera livets eviga seger över döden. Kulten av den döde kungen, i vilken präster regelbundet frambar offer under uppläsning av liturgiska texter, utfördes i ett tempel på pyramidens norra sida. Samtidigt fanns en föreställning om att kungens livskraft, ka, tog formen av ett slags dubbelgångare. Denne behövde en separat grav som lades vid muren i pyramidkomplexets sydligaste del och var en kopia i miniatyr av den stora graven i norr: en avlång mastaba med en symbolisk gravkammare, underjordiska korridorer och ett kungligt gemak dekorerat med fajansbrickor. Under senare tider skulle denna mastaba ersättas av en mindre pyramid.

De stora pyramiderna

Djosers pyramidkomplex utgjorde förebilden för de kungliga gravarna under 3:e dynastin, som varade i närmare hundra år. De övriga trappstegspyramiderna har emellertid bevarats i mycket liten utsträckning. Den mest kända av dem ligger omedelbart söder om Djosers komplex i norra Saqqara och tillhörde hans efterträdare Sechemchet. Den grävdes ut så sent som på 1950-talet. Sechemchets trappstegspyramid stod aldrig färdig, och i dag finns det inget i landskapet som omedelbart avslöjar dess läge.

I samband med övergången till 4:e dynastin omkring år 2600 f.Kr. började man bygga pyramider med raka sidor. Pyramidkomplexen fick nu en öst–västlig orientering, där pyramidgraven i solnedgångens land i väster knöts samman med dödstemplet i öster. Kungen bakom detta nytänkande, Snofru, lät uppföra inte mindre än tre pyramidkomplex, en byggnadsiver som har sin orsak i hans långa regeringstid (48 år) och i att den nya pyramidtypen krävde en delvis ny byggnadsteknik. De inåtlutande lagren i trappstegspyramiderna måste ersättas av horisontellt lagda stenblock i kombination med mindre branta sidor, en kunskap man smärtsamt tillägnade sig genom två misslyckade pyramidbyggen. Den "böjda" pyramiden i Dahshur, 3 mil söder om Kairo, fick sin märkliga silhuett just på grund av att lutningen från början varit för brant. Kungens slutliga gravpyramid, den "röda" pyramiden 2 kilometer längre norrut, är också påtagligt platt. De luttrade arkitekterna tog vid det laget inga risker.

Snofrus efterträdare Cheops lät på Gizaplatån utanför Kairo bygga den största pyramiden i Egyptens historia. Byggnaden var ursprungligen 146,6 meter hög och hade en sida på 230,5 meter. Här noterar vi för första gången det tempelkomplex som nu skulle bli standard: ett dödstempel vid pyramidens östra sida som via en processionsväg stod i förbindelse med ett annat tempel nere i floddalen. Med Cheops började vissa drottningar också att begravas i pyramider intill sina makar.

Cheops tempel är till skillnad från hans pyramid i dag närmast helt bortbrutet, men vi kan få en god uppfattning om detta arrangemang utifrån hans son Chefrens pyramidkomplex omedelbart i söder. Här står de majestätiska väggarna till både dödstempel och daltempel delvis kvar. Den tredje pyramiden i Giza, som tillhörde Cheops sonson Mykerinos, har bara en tiondel av den stora pyramidens volym, och mot slutet av 4:e och de därpå följande dynastierna blev pyramiderna också mindre.

Bara 50 meter höga

Nu koncentrerades snarare resurserna på att dekorera templens väggar. Reliefer, statyer och grandiosa kolonner i livliga färger skulle integrera gravens ägare i den eviga naturen. Pyramiderna var bara drygt 50 meter höga och byggda av småsten, varför de i dag i allmänhet inte tilldrar sig någon större uppmärksamhet. Även templen är i huvudsak bortbrutna, men en påtagligt välbevarad processionsväg som tillhörde kung Unis i slutet av 5:e dynastin (2300 f.Kr.) finner vi omedelbart söder om trappstegspyramiden i Saqqara.

Det fornegyptiska Gamla riket (dynastierna 3–8) föll omkring år 2200 f.Kr. samman i ett internt politisk kaos som varade i nära tvåhundra år. Från denna mellanperiod finns inga pyramidgravar, och det är högst osäkert om några överhuvudtaget byggdes. När riket åter växte sig starkt under Mellersta riket (2200–1780 f.Kr.) återupptog emellertid de nya kungarna den tidigare traditionen. Nu som förr klädde man ytorna med polerad kalksten, men pyramidernas kärnor var vid det här laget konstruerade av grus och obränt tegel. Efter att klädstenen sedan länge fraktats bort, återstår därför av dessa en gång så stolta kungagravar endast lerhögar. Dock erbjuder flera av dem fortfarande en mäktig syn.

Mot slutet av Mellersta riket började arkitekterna att hämta inspiration från pyramidkomplexen från 3:e dynastin. Senusret III, en av den tidens stora härskare, lät sin gravanläggning i södra Saqqara orienteras i nord–sydlig riktning i likhet med Djosers. Dessutom fick den en nischförsedd yttermur med sedfestanläggning på gårdens södra sida. Senusret III efterträddes av sin son Amenemhat III, som skulle bli Egyptens sista stora pyramidbyggare. Han uppförde två pyramidkomplex. Det första var förlagt till Dashur, men övergavs efter att sprickbildningar uppstått i pyramidens kärna. I stället påbörjade kungen en ny gravanläggning nere i Fayum, där templet under antiken blev vida bekant under namnet Labyrinten. Det låg på pyramidens södra sida och innehöll ett stort antal kapell, gårdar och underjordiska gångar.

I samband med Mellersta rikets fall slutade landets kungar att uppföra pyramider. De skulle med tiden i stället låta sig begravas i klippgravar i Konungarnas dal nere i Thebe.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar