Annons
Hon ska skydda oss mot smitta

Annika Linde.

Bild: 
Ann-Sofi Rosenkvist

Hon ska skydda oss mot smitta

Den nya influensan känns kanske varken ny eller hotande längre – det utreds till och med om WHO larmade i onödan. Men statsepidemiolog Annika Linde varnar för att viruset kan komma tillbaka med förnyad styrka efter sommaren. Det har hänt förr.

Nu är det kört, tänkte Annika Linde när rapporterna om den nya influensan obevekligt började strömma in i höstas strax efter skolstarten. De utlovade vaccinleveranserna hade inte kommit än, kapplöpningen tycktes vara förlorad. Att barn och vuxna nu samlades efter semestern i lagom stora grupper över hela landet var som att duka fram huvudrätten mitt framför den nya viruspartikeln, som två månader tidigare hade blivit pandemiklassad av Världshälsoorganisationen, WHO.

Som statsepidemiolog på Smittskyddsinstitutet är det Annika Lindes ansvar att tänka ut strategier för hur vi ska undvika att smittsamma sjukdomar sprids i landet. Och som läkare och expert på just virus vet hon bättre än de flesta hur nya och till synes milda influensaepidemier plötsligt kan ändra karaktär. Spanska sjukan ansågs relativt harmlös när den först dök upp våren 1918. Ett halvår senare var den en av de dödligaste farsoterna som mänskligheten någonsin hade upplevt. Skulle den här smittan bete sig på samma sätt?

I väntan på vaccinet kunde Annika Linde och hennes kolleger inte göra så mycket mer än att följa epidemins framfart – och förmana om handtvätt och andra smittförebyggande åtgärder. Den svenska hösten blev varm och fuktig. Det är ett väder som normalt gör det svårare för luftburna viruspartiklar att sprida sig eftersom den så kallade aerosolbildningen minskar, det vill säga partiklarnas möjlighet att hålla sig svävande. Men detta tycktes inte störa det nya viruset. I obehaglig likhet med spanska sjukan, som inte heller stoppades av väderbarriärer, spred det sig snabbt ändå. Alla minns höstens rapporter om svårt sjuka patienter som hölls vid liv i någon av Sveriges sex mekaniska lungor – och dödsfallen.

Men plötsligt minskade spridningstakten, trots att vaccinationsprogrammet ännu inte fått fart. Viruset fortsatte att sprida sig, men inte lika fort som forskarna hade befarat. Någon okänd kraft tycktes hålla det tillbaka.

Annika Linde undersökte saken närmare och kunde som en av de första i världen förklara vad det var som faktiskt hände. I prover från patienter som kände sig influensasjuka, men bevisligen inte hade den nya influensan, hittade man ett lindrigt så kallat rinovirus. Det ger i första hand snuva, men kan i likhet med vissa andra infektioner även ge ett visst skydd mot ytterligare virusangrepp.

– Vi kunde visa hur de här två boxades med varandra ett par veckor, rinoviruset och den nya influensan. Sedan såg vi hur rinoviruset tog över och influensan gick ner, förklarar Annika Linde och härmar kampen med händerna.

Upptäckten publicerades i tidskriften Eurosurveillance och följdes av tillräckligt många liknande observationer från andra forskargrupper för att snart bli en allmänt accepterad förklaring.

Den kommer tillbaka

När jag träffar Annika Linde på Smittskyddsinstitutet i Solna har hon precis fått rapporter om att epidemin äntligen börjat gå tillbaka på allvar i nästan hela Europa. Ett glädjande besked, men besynnerligt. Det kyligare vintervädret borde gynna virusets spridning, och nu tycks det inte finnas något rinovirus som hindrar framfarten. Det kan rimligen inte heller bero på att många nu är vaccinerade, för tillbakagången syns även i länder utan vaccinationsprogram.

– Det är fullständigt oförklarligt för mig, säger Annika Linde.

– Men den kommer ju tillbaka, tillägger hon efter en liten stund. Precis som både spanska sjukan och asiaten gjorde, det kan vi vara säkra på. Och då kan den vara allvarligare. Därför måste vi upprätthålla intresset för vaccination, så att befolkningen är skyddad inför nästa attack.

Slemmet skyddar

Till skillnad från våra snällare säsongsinfluensor kan den nya influensan infektera celler djupt nere i lungorna. Det är en besvärlig egenskap som viruset har kvar från sin tid som fågel- och grisvirus. Influensor är ju en salig blandning av fågelvirus och människovirus, som i grisar dessutom blandas med grisvirus.

Människan har ett visst skydd mot sådana djupa lunginfektioner. Slemmet i våra luftvägar innehåller nämligen receptorer som påminner om lungcellernas receptorer, vilket fångar upp viruspartiklarna så att vi kan hosta upp dem. Men om viruset ändå lyckas komma ner i lungorna kan det orsaka en allvarlig så kallad primär lunginflammation. Det innebär att kroppens immunförsvar överreagerar och börjar förstöra den egna lungvävnaden.

– Det är därför som till exempel astmatiker och gravida oftare drabbas av allvarlig lunginflammation när de smittas. De har ju svårare att hosta ordentligt, säger Annika Linde och illustrerar med en dämpad hostning rätt ut i rummet.

Men virus förändras hela tiden. Och just den här egenskapen att infektera lungvävnaden kommer med stor sannolikhet att mutera bort med tiden eftersom den snarast är en nackdel när viruset ska sprida sig, förklarar Annika Linde. Hon jämför med spanska sjukan, som troligen hade en liknande förmåga den första tiden. Efter några år blev det viruset betydligt mindre farligt.

– Men innan det här nya viruset blir snällare kan det mutera lite hur som helst. Och jag skulle faktiskt tro att det blir mer elakartat under en period. För om det ska optimera sin spridningsförmåga måste det kunna producera fler viruspartiklar i våra celler, och då blir vi sjukare på andra sätt. Men just förmågan att ge primär lunginflammation kommer förmodligen att försvinna.

Konspirationsteorier

Förhoppningsvis, förklarar hon, kommer det vaccin som Sverige har köpt in att skydda även när viruset återkommer i förändrad form – åtminstone den närmaste tiden.

– Därefter är det förmodligen ett snällare virus. Men det här är något som vi måste följa hela tiden. Det är möjligt att vi måste ge en påfyllnadsspruta någon gång under den här första perioden.

Annika Linde blir snabbt mycket engagerad när hon berättar om viruspartiklarnas märkliga mekanismer och spridningsstrategier. Men när hon ska tala om vaccinationsprogrammet ser hon trött ut.

Då hon träffar Forskning & Framsteg har ungefär hälften av svenska folket fått sin spruta. Målet är 80 procent innan nästa influensavåg når Sverige. Teorin är enkel. Men reaktionerna har överrumplat henne. I stället för att i lugn och ro få informera om myndigheternas samlade ställningstagande har hon tvingats bemöta både välinformerad kritik och mer eller mindre invecklade konspirationsteorier om allt från korruption till förgiftning.

– Jag blir oerhört förvånad över hur ofta det vi säger och gör vinklas till underliga konspirationsteorier trots att det inte kan finnas något som helst intresse för oss att konspirera! Det är ju fullkomligt bisarrt att tro att vi med flit skulle föreslå något som inte är bra för svenska folket. Och vad gäller pandemiklassningen så kan jag inte se hur någon på ett ansvarsfullt sätt skulle kunna gjort annorlunda. Men för trovärdighetens skull är det extremt viktigt att reda ut eventuella jävsband inom WHO till läkemedelsindustrin., säger Annika Linde och slår långsamt näven i bordet.

Men, frågar jag, bortsett från konspirationsteorierna – kan det inte finnas en intressekonflikt mellan en myndighet som ska se till hela landets bästa och enskilda personer som inte tillhör någon riskgrupp och vill undvika risken för biverkningar?

– Jovisst. Om man är beredd att ta risken att själv bli sjuk, struntar i sin närmaste omgivning och inte bryr sig om hur stor epidemin blir i Sverige! Då kan man ju avstå. Det enda vi gör är att erbjuda ett vaccin som skyddar mot den här nya influensan, som har visat sig kunna leda till väldigt allvarliga sjukdomstillstånd, svarar Annika Linde med viss irritation.

Hon tillägger att risken för allvarliga biverkningar är minimal, även om ett antal obehagliga fall har beskrivits i medierna.

– Vi har ju aldrig gjort en så här omfattande massvaccination tidigare. Om det då inträffar något hos en på miljonen så ser vi naturligtvis det, och så får det helt orimliga proportioner i medierna. Men risken för komplikationer är alltid flera gånger större om man drabbas av själva influensan. Det måste man komma ihåg när man gör sin egen riskbedömning.

Själv blev hon vaccinerad tillsammans med resten av personalen på hennes avdelning i slutet av november förra året.

Vill ha egen tv-kanal

På fönsterbrädan i Annika Lindes rum står en fridfull parad av sköldpaddor i keramik och sten – den kinesiska symbolen för visdom, förklarar hon. I all sin stillsamhet understryker de på något sätt den frustration, nästan desperation, som Annika Linde ger uttryck för när hon berättar om larmande löpsedlar och hårt vinklade rubriker.

– Det är oerhört frustrerande att inte kunna nå ut med information utan att få sitt budskap filtrerat genom medierna. Egentligen borde det finnas en myndighets-tv-kanal, så att vi utan att bli avbrutna kan tala om för folket i tv-sofforna varför vi gör som vi gör.

Orolig att kreativiteten hindras

Annika Linde blev statsepidemiolog 2005, då hennes företrädare Johan Giesecke gick över till den nybildade europeiska smittskyddsenheten ECDC, som invigdes i moderna lokaler bara ett par hundra meter längre bort. Han följdes av flera duktiga medarbetare från Smittskyddsinstitutet, så den första tiden som nytillsatt statsepidemiolog krävde en hel del arbete för att få ihop en välfungerande arbetsgrupp.

Nu står hon inför nästa stora utmaning. Hela verksamheten ska omstruktureras till följd av den omfattande Smittskyddsutredningen, som presenterades förra året. Mycket kommer att bli till det bättre, tror hon. Men en sak som tycks bekymra henne är förslaget att myndighetens forskning ska bli mer tillämpad och i första hand inriktad på konkreta problem.

– Kreativitet kräver frihet, och då kan man ju fråga sig om vi kommer att få hit de mest kreativa människorna i framtiden. Om vi inte får det, kan vi då fortsätta att ligga i framkant så att vi kan möta nya hot på bästa sätt?

Därefter börjar det bli dags att bereda marken för hennes egen efterträdare – pensionsåldern närmar sig. På frågan om vilket råd hon vill ge till Sveriges nästa statsepidemiolog svarar hon efter en lång tankepaus, med ett skratt:

– Att vara ärlig och aldrig sticka under stol med saker och ting i tron att det på något sätt ska kunna gynna situationen. Det är nog det bästa rådet jag kan ge.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

1

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Efter mer än 30 år som journalist har jag lärt mig läxan: Allting är alltid massmedias fel. Dopade idrottare, korrumperade politiker, mansgrisiga skådisar, knarkande idoler - alla är de offer för massmedia. Så även myndigheter som inte klarar av sin informationsplikt, förstår jag av intervjun med Annika Linde.
Känslan av elfenbenstorn är påtaglig. Hon är överrumplad av att behöva bemöta såväl välinformerad kritik som invecklade konspirationsteorier, och oerhört förvånad över att de senare uppstår, men säger i samma andetag att det är viktigt att reda ut eventuella jävsband mellan WHO och läkemedelsindustrin. Jag är ingen försvarare av konspirationsteorier men är det konstigt att de uppstår, med tanke på vad historien lär oss om läkemedelsindustrins agerande och dess sätt att knyta upp kliniker och forskare? Tänk om journalister skulle låta sig bjudas av läkemedelsindustrin i samma utsträckning som läkare och forskare gör.
Läkemedelsindustrin vill inte att vi ska bli friska. Läkemedelsindustrin vill sälja och tjäna pengar. Det finns all anledning att hysa en sund skepsis mot den.
Det är massmedias plikt att ta människors oro på allvar och förmedla allmänhetens frågor till dem som kan svara. Att frågorna upplevs som dumma av dem som har sakkunskapen tycker jag säger mer om de sakkunniga än om massmedia.
Det läsarna, även Annika Linde, kräver av oss journalister är främst två saker: urval och komprimering.
Om Annika Linde vill läsa i lokaltidningen om kommunens planer på exploatering av ett naturskönt område kräver hon att reportern har valt ut den mest relevanta och väsentliga informationen och förpackat den i läsbart format. Där vid frukostbordet vill hon inte läsa bilagor, fotnötter och facktermer. Hon vill veta vad som berör henne, inte vad kommunalrådet tycker att hon ska veta.
Hon kräver också att reportern har ställt de oinformerade, "dumma" frågorna till de ansvariga, med åtföljande risk att bli hånad av arroganta experter.
Vi ska reda ut svåra frågor och skildra komplicerade sammanhang på ett sätt som kan förstås av så många som möjligt. Och vi ska göra det nu. Inte sedan. Inte snart. Nu.
Lindes dröm om en särskild myndighetskanal där hon inte riskerar att bli avbruten av nosiga reportrar avslöjar en märklig verklighetsuppfattning, där myndigheter aldrig kan ha fel och vetenskapens nuvarande ståndpunkt är den absoluta sanningen. Så är det inte.
Som resereporter som skrivit mycket om smittsamma sjukdomar och vacciner har jag bara haft goda erfarenheter av Smittskyddsinstutets informatörer och experter. Men när det blev kris höll myndigheten tydligen inte måttet. Det är så klart massmedias fel.

Lägg till kommentar