Annons
Hemma i universum

Bengt Gustafsson.

Bild: 
Håkan Elofsson

Hemma i universum

Möt Bengt Gustafsson: – Många talar om nyfikenhet. Men jag tror det lika mycket är dödsångesten som driver oss astronomer.

Liv och död, det är vad kosmologi handlar om. Och det är så Bengt Gustafsson, professor i teoretisk astrofysik, betraktar sin gärning.

– Jag hade en dramatisk hjärtkollaps och började då tänka i de här termerna. Så provocerar jag mina kolleger: ni har idylliserat alltihop, den verkliga drivkraften bakom våra försök att förstå hur universum är beskaffat är dödsförskräckelse. Förundran finns där också, liksom behovet att höja sig över och betvinga naturen.

Det började för länge sedan när vi satt där som urmänniskor i grottan, berättar Bengt. Vi hörde knallarna av åskvädren. Vi hörde rytanden från lejonen, och översvämningarna kom och gick. Många strök med, och vi visste att allt hängde på ett hårstrå.

I det läget började vi titta efter regelbundenheter, sökte efter tecken på ordning i detta kaos och samlade successivt på överlevnadskunskap. Det måste ha varit en jätteupptäckt att före ovädret är luften disig eller molnen mörka, att allt faktiskt inte kommer plötsligt och slumpartat. Att en viss stjärna går upp på kvällen innan floden svämmar över.

– Det är naturvetenskapens ursprung. Man försöker, nästan i panik, att ordna den förvirrande tillvaron.

Så började människan se mönstren och kunde gå mer systematiskt fram. Så småningom kunde vi till och med utnyttja och tämja naturkrafterna.

– Ta seglandet på passadvindar. Det är egentligen livsfarligt, oceanen är hotfull och vi är jättesmå. Men om man systematiskt undersöker möjligheterna, så går det faktiskt att segla. Jag tror att den här upplevelsen av bävan är central för många astronomer.

Blir man då inte tokig av att hålla på med universum?

– Sjukdomsinsikten är nog begränsad! Nej, jag vet inte. Men stjärnhimlen är mitt arbetsfält – den är avlägsen, skrämmande och överväldigande. Och jag har vant mig vid att vara hemma där.

Hemma är stort och gränserna vidgas alltjämt. Också vår föreställningsförmåga behöver växa. Redan för nästan trettio år sedan dryftade Bengt Gustafsson i en artikel i Forskning & Framsteg frågan om hur allting kan hänga ihop. Universum är så stort att ljuset från avlägsna galaxer ännu inte har hunnit fram till andra sidan av världsalltet. När det passerar oss kan det vara över 10 miljarder år gammalt.

Numera har frågan om hur galaxerna ändå kan likna varandra fått ett svar med big bang – universums födelse när allting vi kan se i dag var samlat i en punkt mindre än en ärta. Så började universum utvidgas, först oerhört mycket på kort tid, sedan i makligare takt. Exakt så fort så att vi kan finnas här.

Denna inte så lite självbespeglande tanke brukar kallas antropiska principen. På sistone har sådana sätt att tänka fått stöd från fysikens strängteori. Enligt den finns det inte bara ett enstaka universum, utan hela 10500 (en etta med 500 nollor efter sig) kan tänkas bilda ett vidunderligt stort världsallt, ett multiversum.

I detta multiversum är vi speciella och bor på en särskild plats där naturkonstanterna är välavvägda för att ge förutsättningar för liv. Kunde det ha varit annorlunda?

– De flesta varianter fungerar helt klart inte, åtminstone inte i vår omgivning. Men det går att hitta möjligheter till andra världar med andra konstanter som faktiskt också ger upphov till kol. Och kolet, anser många, är nyckeln till liv, även om de beskylls för kolchauvinism.

Signaler om kol från himlens stjärnor har fått Bengt Gustafsson att tillbringa åtskilliga nätter vid teleskop. Man skulle kunna tro att astronomin var ett självklart val för honom som byggde sitt första teleskop som 10-åring. Liksom Pär Lagerkvist, som Bengt citerar utantill, drabbades han tidigt av stjärnhimlens förtrollning.

Vad upplevde jag den kvällen, höstkvällen när jag gick efter ved åt mor?

Jag minns den så väl, ingen kväll minns jag som den.

Det var då jag för första gången såg stjärnorna.

Med vedträna i famnen kom jag att se upp i himlen

och då såg jag dem däruppe, omgivna av sitt gränslösa mörker.

Överallt ovanför mig fanns de i en ödslighet utan gräns.

Jag stod alldeles stilla. Och allting försvann för mig,

Allt som funnits förut, allt som varit mitt,

min lilla häst med tre ben, min gummiboll,

min glädje att vakna om morgonen,

solskenet, stenkulorna och den stora kulan av glas,

alla mina leksaker.

När jag kom in till mor igen och lade ifrån mig vedträna vid köksspisen

märktes säkert ingenting särskilt på mig, säkerligen inte.

Men när jag gick och satte mig på min pall långt borta från de andra var jag inte längre något barn.

Så det låter fullständigt logiskt att Bengt, som drev en astronomiförening redan i skolan, så småningom blev astronom. Själv upplever han dock astronomin mest som regression, något tryggt som han faller tillbaka på när han prövat på annat.

Vägen var inte heller spikrak. Altfiolen var i förgrunden ett tag.

– Jag drömde om att komma in på Musikaliska akademien, men trots att jag gnodde på var jag inte tillräckligt duktig.

Arkitektur lockade i stället, Bengt sökte och kom in på den utbildningen. Men ville komma bort från Stockholm, dit familjen hade flyttat från Uppsala. Så det blev både matte och fysik i Uppsala – en längre omväg som ledde honom tillbaka till astronomin.

– Jag har hela tiden haft en hatkärlek till astronomin. Jag tycker att det är lite för kul, lite för ansvarslöst och lite för tjusigt. Det är något slags puritansk ådra hos mig, antar jag.

Onyttigt, menar du?

– Ja, det är onyttigt, praktiskt taget. Samtidigt som mänskligheten behöver astronomin på samma sätt som vi behöver opera och konst.

Han försökte lämna astronomin genom att undervisa studenter i fysik i Eritrea, genom att bli direktor för Sigtunastiftelsen. Med anor från början av förra seklet, grundades stiftelsen som ett centrum för Ungkyrkorörelsen och startade sin verksamhet 1917 på 400-årsdagen av reformationen. En del kolleger lyfte nog på ögonbrynen.

– Folk är ganska försiktiga med att kommentera sådana konstiga steg. Men jag hade ett program för dialoger mellan kulturer, diskussioner i skärningspunkten mellan naturvetenskap, filosofi, religion och konst. Även spörsmål om jordens klimat och vår överlevnad och samhällsfrågorna var viktiga – den första serien handlade om fattigdom i världen. Det var inte dumt, och jag hade nog fortsatt om inte mitt slit med stiftelsens skatteproblem förbrukade min tillit till styrelsen efter ett par år.

Astronomin vann återigen, även om behovet av att nötas i möten med andra, att föra en dialog om de stora frågorna, gör att Bengt Gustafsson ständigt dyker upp i olika sammanhang: Tankar för dagen på radion, samtal om vetenskap och konst på Dramaten, dialog om Galileo på Vetenskapsfestivalen.

– Jag tycker att vi i vår kultur går för mycket mot konsensus. Det är nog därför vi inte är så bra teoretiker i Sverige. Vår mentalitet tillåter oss inte att våga se saker från ett annat håll, något som förespråkas i till exempel den judiska kulturen. Talmud lär sluta med: ”Glöm inte att allting kan vara precis tvärtom.” Det finns en olydighet där, att vända på sanningar och inte idyllisera, inte se verkligheten som vackrare än den är.

Det är väl lättare sagt än gjort. Vi människor har otroligt lätt att lura oss själva, och frågan om huruvida naturvetenskapen upptäcker eller uppfinner de sammanhang den beskriver inte är helt trivial.

– Jag tror att vi människor har att se världen som den är, så gott vi nu kan. Och det gör vi på ett ritualiserat sätt inom naturvetenskapen, där vi har kriterier för vad som håller och inte håller. Vi har kravet på att andra forskare ska kunna upprepa våra resultat, så att vi ska kunna säga vad som är rätt och vad som är fel. Det är naturvetenskapens viktigaste uppgift, det är vår mission, att åtminstone försöka se världen som den är.

Till vardags kan det innebära föga glamorösa dagar framför en dator, och nätter i kontrollrummet till ett stort teleskop, med ändlösa sifferrader, konstiga kurvor och evigt sökande efter guldkornen i datamassan. Trist?

– Nej, det finns en glädje i att ha utvecklat egna knep och analyser. De ger lugn och trygghet och skapar en förbluffande kärlek till hantverket hur mödosamt det än kan te sig.

Att studera stjärnornas kemiska sammansättning har varit Bengt Gustafssons huvudspår i forskningen. Han lyser upp på tal om sitt projekt inför den nära förestående pensionen – att äntligen få ge sig hän åt ljusprofilerna från tio sollika stjärnor i vår närhet och jämföra dem med solen. Vad är det som har gjort vår plats i universum så unik? Att just vår sol har fått ett planetfölje där liv har kunnat uppstå på en av dem?

Vetenskapen har berövat människan känslan av sammanhang och mening, den har skärmat av det mänskliga, sägs det ofta. Blir stjärnhimlen mindre förtrollande när du räknar på den?

– Ibland när jag talar om kosmologi med humanister tycker de att vi inte har kommit så långt, att de gamla klassiska världsbilderna gäller än. Antingen är universum statiskt eller i utveckling, antingen är det evigt eller ändligt i tiden. Big bang är inget annat än en återuppfunnen gammal kristen/judisk världsbild, kan de säga.

– Vad jag då tvingas slåss för är att det inte bara är skillnad i kvalitet, utan att kvantiteter är avgörande här, de spelar en central roll. Det är en stor skillnad om vi säger att universum är 13,7 miljarder år gammalt, inte bara 6 000 år.

Så många år, uppåt 14 miljarder, krävdes för att stjärnorna skulle hinna födas och dö, och materialet, inte minst kol, skulle kunna bildas i deras heta inre och sedan spridas för rymdvinden. Annars hade vi inte funnits här. Så det är skillnad. Men vi behöver inte idyllisera, inte göra det vackrare än det är. Och inte godare heller.

Ondskan är en del av skapelsen, det är ett mycket allvarligare problem än det klassiska teodicéproblemet, frågan om hur Gud kan vara allsmäktig och god samtidigt som världen ser ut som den gör. Vetenskapen bjuder inte på några kompromisser här, påpekar Bengt Gustafsson i en essä i boken Darwin och vår herre. Evolutionen är grym, brutal och slösaktig.

– Ja, evolutionens grundprinciper innebär att skapelsen inte bara innehåller det onda, utan att det onda är en central princip bakom denna skapares verk. Och när jag går ut och säger det på prästfortbildningar, trots att jag anser mig vara kristen och prästerna som jag pratar med också tror mig, så blir de väldigt bekymrade. Och det måste de bli, menar jag. Det är verkligen ett problem.
På vilket sätt är du kristen?

– Jag är närmast kväkare, om man ska klassificera mig enligt de klassiska trosriktningarna. Jag tror att vi i oss bär någonting som är oss till hjälp och ledning, och som vi har gemensamt. Det är inte så att jag har min egen Gud och du har din. Vi har det gemensamt, och vi styr inte över det som kväkarna kallar det inre ljuset. För mig innebär det tanken och känslan att det finns sammanhang som jag måste ha respekt för. Jag tror inte vi har något val egentligen. Men jag tror knappast på några dogmer, och ännu mindre på trosbekännelser.

Men du har valt detta.

– Nej, jag hamnade i sådant läge att jag med min bakgrund tvingades att välja det.

Bakgrund?

– Jag växte upp med en from mamma och en ofta ifrågasättande pappa. Vi var sju barn och sex av oss kom på åtta år, och jag var nära min storebror. Han tog på sig rollen att vara ganska stadig och rejäl, och jag var alltid den som tvivlade och ifrågasatte allt. Det är då typiskt att just jag drabbas av en sådan där grej, känslan av sammanhang som man inte rår över.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

1

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Joanna,du säger "Det är en stor skillnad om vi säger att universum är 13,7 miljarder år gammalt, inte bara 6 000 år". Jag tolkar dig då som att du håller dig till Darwins evolutionslära och därmed förkastar Gud som alltings skapare. Men jag vill påstå att ni missar SKAPELSEN av människan på Jorden, annars är det mesta rätt.
Visst har Darwin och du mfl. rätt om evolutionen och universums utveckling. Jag vill påstå att i Guds skapelse ingår Universums utveckling och Jordens evolution. Dvs Gud har låtit naturlagarna skapa allt själv. Exempelvis atomer från supernovor och livets uppkomst och evolution på Jorden.
Men....här kommer min poäng. När Gud såg att evolutionen hade nått LAGOMT långt fram på Jorden,dvs han såg att det fanns apliknande djur/"människor" på Jorden. DÅ FÖRST skapade han människan och hade ap-djuren som grundmall. Dvs de var anpassade för ett liv på DENNA Jord,vilket är BRA för den modifierade människan.
Alltså: Då är snacket om människans tidsålder på Jorden inte helt fel. (6000 år)
Dvs Darwin och ateister nonchalerar "den felande länken" mellan grottapor och människa.

Lägg till kommentar