Annons

Bokanmälan: In i finrummet

Hårdrocken börjar nu bli medelålders och ett forskningsobjekt.

Författare: 

Publicerad:

2010-09-29

I uppslagsverket 1001 album du måste höra innan du dör slås det fast att Birminghambandet Black Sabbaths självbetitlade debutalbum från 1970 är det allra första heavy metal-albumet.

Forskaren Andrew Cope försöker i boken Black Sabbath and the rise of heavy metal music förklara varför just Black Sabbath anses vara urfäderna till heavy metal.

Andrew Cope tar upp Birminghambakgrunden som en förklaring till bandets roll. Men att närma sig ett kulturfenomen på det sättet ger en mer sociologisk förklaring än en musikalisk. Han talar i ganska generella ordalag om att de många fabrikerna leder till många trista industrijobb som skapar uttråkning och aggressioner som kan ventileras genom trummor, gitarr och mikrofon. Men sådana omständigheter måste inte leda till heavy metal, det kan lika gärna bli ett argt hip hop-band eller ett upplyftande synthpop-band.

Det är först när författaren ger sig in på sitt huvudområde – musik – som han verkligen förklarar varför Black Sabbath kan klassificeras som det första heavy metal-bandet. Det har visserligen gjorts förr, men Andrew Copes bidrag är att han har lyssnat mycket noga på bandets första sex album, mellan 1970 och 1975.

Ett faktum som ofta nämns i boken är att den vänsterhänte gitarristen i bandet Tony Iommi blev av med två fingertoppar på högerhanden i en arbetsolycka, samma hand som han tog ackord med. Därför stämde han ner sitt instrument med tre halvtoner, eftersom slappare strängar gjorde det enklare för honom att föra fingrarna runt gitarrhalsen. Det tilltaget är i dag en del av vad som ger hela musikgenren sin klangfärg: downtuning.

I samband med att Andrew Cope försöker beskriva heavy metal-genrens klangfärg ytterligare (ofta brukar den bara kallas ”mörk”) påpekar han att det är mycket svårt att skriva om musik och klangfärg för någon som aldrig har hört den musik som beskrivs. Han refererar därför ofta till låttitlar och gitarriff – för det är i grund och botten i riffen som heavy metal blir till.

Black Sabbaths andra bidrag till heavy metal är användningen av den frygiska skalan som enklast förklaras med att andra tonen i exempelvis en e-mollsskala, fiss, byts ut mot ett f, alltså sänks ett halvsteg. Det är mycket tack vare det som den mörka klangfärgen uppstår. Men bilden är inte komplett där, menar Andrew Cope, utan tillsammans med bandets flitiga användande av det musikaliska intervallet tritonus – dissonanta melodier, som ger en överstigande kvart – har Black Sabbath utvecklat en ny och originell musikform.

Heavy metal av i dag bygger alltså i mycket på de upprepade ackordföljder, de riff, som Black Sabbath skapade på tidigt 70-tal, men den frygiska skalan och tritonus har ju alltid existerat. Innan Black Sabbath populariserade tritonus (som kallats djävulsintervallet på grund av sin dissonans) hade intervallet använts inom till exempel filmmusik för att skapa skräckstämning.

Andrew Cope tar sedan upp en mängd låtar som allra bäst illustrerar det han vill bevisa och poängterar även att genom att undvika att lägga in andra sorters riff (förmodligen mer durbaserade), så blir den mörka musiken från rockbandet med det kusliga namnet komplett. Inte så illa av fyra unga killar som innan de fick skivkontrakt spelade blues.

När Andrew Cope sedan går vidare till arvtagarna inom heavy metal skriver han helt korrekt om New Wave of British Heavy Metal som ofta brukar få exemplifieras av Venom, Judas Priest och Iron Maiden. Längre fram skulle jag i stället vilja ha sett analyser av Metallicas och framför allt Slayers musik, två band som har inspirerats av Black Sabbath men som själva står för inspirationen till tusentals band. Dessa band har i sin tur utvecklat musikformen till genrer som black metal och death metal som alla formligen frossar i riff baserade på den frygiska skalan och tritonus.

Analysen av Black Sabbaths texter kunde ha strukits helt och hållet. Sådana analyser blir ofta alltför generella, och texten måste inte heller alltid vara något som ett helt band står bakom, utan representerar bara den person i bandet som står för just textskrivandet, ofta sångaren.

Andrew Cope får i stort sett medhåll i vad han säger av självaste Ozzy Osbourne, sångaren i Black Sabbath. I hans roliga och mycket läsvärda självbiografi Jag är Ozzy förklarar han Black Sabbaths musikval på följande sätt: ”Tony … föreslog att vi skulle göra något ondskefullt”. Osbourne hade dock ingen aning om att Iommi baserade deras allra första riff på intervallet tritonus. Och han är klart störd över att bandets musik genomgående kallas för heavy metal, gissningsvis eftersom de senare albumen i slutet av 70-talet var långt från den skräckmusik de skapade när de slog igenom.

Ozzy sammanfattar vad som kom att bli unikt och stilbildande med något högst trivialt: ”För vår del var vi bara ett bluesband som bestämt oss för att skriva läskig musik.”

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar