Annons

Inte en tråkig stund

En avgående chefredaktör intervjuar sig själv.

Första frågan är obligatorisk. Hur känns det?

Tack, mycket bra! Precis lagom att gå i pension nu när en ny tid väntar bakom hörnet. Om ett antal år kan många papperstidningar ha ersatts av läsplattor i någon form, och inför det skiftet av både teknik och affärsmodell krävs nytt ungt folk.

Du fick jobbet på hösten 1978, för 32 år sedan.

Det är riktigt, och sedan tillträdde jag ett par månader senare. Så jag har faktiskt varit chefredaktör för Forskning & Framsteg under – men inte i – fem decennier.

Har det inte blivit tråkigt att ha samma jobb så länge?

Nej, det finns knappast ett enda inslag i verksamheten som är sig likt sedan 70-talet. Till det yttre kan dagens tidskrifter kanske påminna om dem som fanns för trettio år sedan, men all redaktionell och teknisk produktion har revolutionerats genom datoriseringen. Skillnaden mot elektroniska medier som tv och internet är att där syns förändringarna i produkten, ja, de utgör själva produkten, medan de hos oss föregår produkten. Men som sagt, även papperstidningar är på väg att bli elektroniska i själva produkten.

Dessutom har ju Forskning & Framstegs bevakningsområde, vetenskapen, utvecklats helt enormt på dessa år. Ständigt omvälvande genombrott, ständigt omprövning av gammal kunskap. Och det gäller verkligen alla forskningsområden, från den ”hårdaste” teknik och fysik till den ”mjukaste” etnologi och historia.

Du har varit både forskare och journalist. Vad är skillnaden?

Lite skämtsamt brukar man säga att en forskare vet mycket om litet medan en journalist vet lite om mycket, och att det i extremfallet övergår till att forskaren vet allt om ingenting och journalisten ingenting om allting. I någon mån stämmer detta, men likheterna är å andra sidan att båda försöker producera intressant, saklig och relevant information för en viss publik.

Du har haft många uppdrag under årens lopp. Vad har varit roligast?

Allra mest spännande var nog åren i Pressens Opinionsnämnd och uppdraget som ordförande i Augustprisets fackboksjury. Det intressanta med dessa båda uppgifter var inte alls, som jag vet att en del tror, att ha medinflytande över vissa beslut i svenskt kulturliv, utan de oerhört kreativa och insiktsfulla diskussionerna. Jag tror att alla som suttit med i organ av det här slaget kan intyga att man kan komma till sammanträdena övertygad om en sak men sedan ändra sig vid sittande bord till följd av de vägande argument som kamraterna för fram.

Diskussionerna kan påminna en hel del om akademiska seminarier i sina bästa stunder. Det är för övrigt min övertygelse att det inte finns någon undervisningsform på akademisk nivå som är så verksam som just seminariet. Gruppen kommer tillsammans fram till saker som inte någon av deltagarna hade tänkt på i förväg.

På tal om det har du också varit verksam som adjungerad professor vid Mittuniversitetet i många år.

Redan 1992 blev jag kontaktad av dåvarande Högskolan i Östersund, så jag har varit med om hela resan därifrån, med Mitthögskolan från 1993 och sedan universitetsstatus från 2005. Enligt högskoleförordningen får man inte vara adjungerad professor längre än sex år, men tack vare fiffiga rektorer var jag faktiskt adjungerad i femton år. Det var en otroligt spännande tid, där jag hade förmånen att leda den svenska delen av ett stort EU-projekt om hur gentekniken togs emot av allmänhet, massmedier och lagstiftare. Vi skrev artiklar i tidskrifter som Nature och gav också ut en bok på Cambridge University Press.

Men roligast på det mänskliga planet var förstås att som handledare kunna lotsa några unga studenter fram till doktorsexamen. De har nu hunnit bli docenter, och är snart säkert även professorer.

Är det något som är okänt kring din redaktionella verksamhet, som kanske inte ens kollegerna vet?

Nja, möjligen att jag sysslat med tidningsutgivning och journalistik på skilda sätt oavbrutet sedan jag var 14 år, och mer seriöst sedan gymnasieåren. Inte heller tror jag så många vet att jag tillsammans med en kamrat gjorde två inslag i veckan om medier och kommunikation åt västtyska, på slutet tyska, radions svenskspråkiga sändningar under 27 års tid, från 1967 till 1994. Vi skrev och läste in mer än två tusen inslag.

Du har drivit en del kampanjer på ledarplats?

Främst har det varit en mångårig lågnivåkampanj för vetenskapen – som att diskutera vilka frågor som forskning kan respektive inte kan besvara och hur säkra svaren är, och att betona skillnaden mellan vetenskap som idé och forskare som människor. Det betyder samtidigt en kampanj emot dem som gör vetenskapliga anspråk utan att kunna uppfylla dem, pseudo- och paravetenskap av olika slag.

En mer specifik idé gällde det så kallade docenteländet, där jag i slutet av 80-talet föreslog en professorsbefordranreform, som några år senare blev verklighet. Och så förespråkade jag i flera år att de gamla universitetsfilialerna i Växjö, Karlstad och Örebro skulle få bli universitet, precis som den i Linköping, och dessutom Mitthögskolan. Vilket ju också blev fallet.

Jag har hört att du också har några käpphästar rörande skolans läroplaner.

Ja, för att vuxna människor ska klara sig bra i dagens samhälle tror jag att skolan borde lära ut ett par saker i mycket högre grad: dels ekonomi för både hushåll, företag och offentliga sektorn, dels statistik och sannolikhetslära. Lär eleverna förstå och kritisera exempelvis opinionsundersökningar, kurvor över förändringar av olika slag och diagram som ska visa skillnader mellan olika storheter.

Någon annan åsikt i något aktuellt ämne som du vill föra fram?

Jodå, jag är lite undrande inför reformen att ta betalt av utomeuropeiska studenter. Det är nog osäkert om den förändringen kommer att löna sig ekonomiskt för Sverige på lång sikt, vilket väl är hela avsikten. Reformen har också kulturella, vetenskapliga och inte minst mänskliga nackdelar. Det minskade studentunderlaget kommer att krympa kursutbudet, vilket ju drabbar även inhemska studenter.

Jag ogillar också slentrianåsikten att de nya högskolorna och universiteten i kraft av sin litenhet skulle vara så mycket sämre än de gamla. Har man som jag såväl sin grundutbildning som sin forskarutbildning från en av landets både minsta och bästa högskolor, Handelshögskolan i Stockholm, så vet man att storleken verkligen inte betyder allt. Eller att lärosätet måste ha flera hundra år på nacken. För övrigt är det ju så att en typisk svensk forskargrupp samarbetar mer med forskare utomlands eller på andra orter i Sverige än med kolleger i andra ämnen på det egna lärosätet.

Kommer du att fortsätta att skriva och arbeta redaktionellt?

Ja, jag medverkar på Seniorbloggen.se, ett spännande forum där de fasta skribenterna måste ha fyllt 65. Och så är jag med i redaktionen för den nya tidskriften Sans, som blir ett existentiellt magasin om etik, samhälle och vetenskap i den sekulära upplysningens anda. Första numret kommer sent i höst. Missa inte det!

Vad skulle du, till sist, säga är det största som kan hända inom vetenskapen?

Svårt! Men det vore nog om mänskligheten lyckades etablera kontakt med någon utomjordisk civilisation. Det skulle i grunden förändra synen på oss själva och vår planet. Många är övertygade om att sådana civilisationer finns, till och med i mängd, och att kontakt är möjlig. Jag tillhör dem som är lite mer tvivlande (varför har de inte hört av sig?), men stort vore det! Och ska det hända, så gärna medan jag lever.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

3

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Hej Björn,
Jag önskar dig allt väl i ditt "nya liv". Jag var varken den flitigaste eller den trognaste läsaren (man har inte tid för intressanta saker nuförtiden) men har alltid njutit av att läsa tidningen när jag hade råd (=tid) och främst dina tankar och kommentarer precis som i denna självintervju. Det var särskilt kul att du nämnde sannolikhetslärans vikt i allmänbildningen, eftersom jag forskar om slumpprocesser i känreaktorer. När jag diskuterar detta med folk som inte är experter märker jag också ett behov av att förklara grundläggande begrepp. Kampanjen för vetenskapen har varit ett viktigt inslag i ditt arbete som vi övriga forskare är tacksamma för. Jag själv ser ett ny tungt orosmoln, åtminstone på mitt område, i och med att finansieringen skjuts åt industrin (inom kärnkraftbranschen har de varit den enda finansieringskällan under en lång tid, och de kommer att behålla greppet även när forskningsråd nu också öppnar plånboken). Vad jag ser är att industrins normer och värderingar penetrerar den akademiska forskningen, samtidigt som en del industrianknutna personer nära finansieringskällan tar adjungerade professurer eller att akademiskt folk som blir industriadministratörer behåller sina gamla titlar utan att verka vetenskapligt. Samarbete med industrin är både nödvändigt och nyttigt, men ovan beskrivna process har gått för långt och i längden kommer de negativa sidorna att förstöra våra akademiska traditioner och värden. Det är något man måste ta upp kampen mot, och det är synd att du inte kommer att vara med om det när det blir någon offentlig diskussion runt om detta.
Tack igen för alla år, måste tacka även för att du en gång publicerade en insändare av mig om den japanske fysikern Yoshio Nishina. Njut av de nya sysslor som du kommer att ha i fortsättningen!
Bästa hälsningar
Imre Pazsit
Chalmers
Nukleär teknik

Och länken till Sans är....?

Sans webbplats har adressen www.sansmagasin.se men den utgörs än så länge av enbart en beställningskupong för en tvånummers provprenumeration till lågt pris. Mer kommer i vinter.
Andra, besläktade länkar är
http://www.fritankesmedja.se/
och
http://www.humanisterna.se/

Lägg till kommentar