Annons

Uppfinns nya idrottstekniker genom aha-idéer?

Författare: 

Publicerad:

2010-09-30

Fråga: Som idrottstränare är jag intresserad av hur nya idéer uppstår och sprids. Är det så att nya tekniker för sportutövning – exempelvis floppstilen i höjdhopp, såpstilen i spjut och glasfiberstav i stavhopp – tillkommer genom plötsliga aha-idéer eller snarare genom långsiktig utvecklingsverksamhet?

Benka Wilsson

Svar: Omfattande forskning från förra seklet om idéspridning visar att genomslaget främst beror på idéns mervärde och på den personliga inställningen till nymodigheter. Det är däremot svårare att göra systematiska studier av hur framgångsrika idéer uppstår, eftersom de vanligen måste göras i efterhand och det kan bli fråga om tillrättalagda efterkonstruktioner av de inblandade.

Floppstilen i höjdhopp introducerades av amerikanen Dick Fosbury vid OS 1968, som han vann på olympiska rekordhöjden 2,24. Eftersom Fosburys gängliga kropp inte passade för den då moderna dykstilen (magen mot ribban), hade han i mitten av tonåren fortsatt med en liggande variant av den gamla saxstilen (med ryggen mot ribban). För att nå högre försökte han vinkla upp höfterna, vilket ledde till att huvud och axlar trycktes ner. För att inte riva måste då huvud och axlar passera ribban före höfterna, vilket i sin tur krävde vinkelrät ribbpassage i stället för parallell. För att klara det fick han göra ansatsen kurvformad. Det tog Fosbury drygt två år i slutet av tonåren att experimentera fram den hoppstil som gav honom OS-guld vid 21 års ålder.

Såpstilen var däremot en plötslig idé av några spanska spjutkastare våren 1956. Den byggde på diskuskastningsteknik, alltså kroppsrotation. Bakre delen av spjutet beströks med såpa för att kunna glida ut ur handen. Spjuten flög längre än gällande världsrekord, men det var svårt för kastarna att hålla spjuten inom kastsektorn varför säkerhetsproblem uppstod. Av detta skäl förbjöds tekniken strax före OS 1956. Hade såpstilen hemlighållits till OS-finalen hade resultatlistan kunnat se annorlunda ut, givet att de spanska kastarna kvalificerat sig ända dit.

Stavhopp skedde länge med styva stavar av bambu eller aluminium. Reglerna säger dock att stavens längd, tjocklek och material är valfria. När starka böjliga material (glasfiber, kolfiber) introducerades, skedde en extremt snabbt resultatutveckling – bara under 1963 höjdes världsrekordet 25 centimeter. Poängen med de böjliga stavarna är att de kan ta emot rörelseenergi och sedan återföra den någon sekund senare. Kroppens bana upp till ribban blir inte heller lika tvär som med en styv stav.

Svaret på frågan är alltså att varje fall kan verka unikt. Men med ett stort antal fall vore det säkert möjligt att hitta mönster och även upptäcka skillnader mellan olika typer av nya tekniker eller utifrån någon annan indelningsgrund.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar