Annons

Nobelpriset ingen dödskyss

Leder ett Nobelpris i litteratur till skrivkramp? Nej, enligt en kommande studie.

Författare: 

Publicerad:

2010-11-17

Elfriede Jelinek fick Nobelpriset i litteratur 2004. Men hur gick det sedan?

– Hon fick verkligen en kick av priset, säger Anna Gunder, litteratursociolog vid Uppsala universitet.

Enligt Anna Gunder handlar priset på kort sikt ofta om att inte längre ha tid att skriva. Många hamnar i föreläsningsturnéer, blir hedersdoktorer, blir intervjuade.

– Telefonerna ringer och stör rätt mycket, tror jag man kan säga.

Men vad som egentligen händer på lång sikt är mer okänt. Därför inledde Anna Gunder för ett par år sedan ett forskningsprojekt om Nobeleffekten. Hon analyserar de litterära Nobelprisens effekt under åren 1950–2005.

Den fråga som brukar ställas är om ett Nobelpris är dödskyssen för ett författarskap. Och Anna Gunder kan redan nu entydigt avfärda den myten.

– Nej, det finns inget som belägger detta. Om författaren skriver mer än tre böcker efter Nobelpriset kan man inte säga att han eller hon har fått skrivkramp, berättar Anna Gunder.

Detta gäller hälften av de över femtio pristagarna. Och de som har skrivit färre än tre böcker är ofta gamla och sjuka, vilket kan förklara den minskade produktionen. En annan faktor kan vara den tidigare utgivningstakten. Har man tidigare publicerat en bok exempelvis vart femte år, så får jag väga in detta.

– Om man följer dessa resonemang så är det bara John Steinbeck, och möjligen Ernest Hemingway, som drabbades av skrivkramp efter Nobelpriset, berättar Anna Gunder. De flesta andra pristagarna fortsatte framgångsrikt att skriva böcker.

Ernest Hemingway fick Nobelpriset 1954 när han var 55 år gammal. Han fortsatte att skriva, men några storverk blev det inte. I hans fall handlade det om att sviterna efter ett par flygolyckor och en tilltagande alkoholism inkräktade på skrivandet.

– Han var själv frustrerad över att han inte tyckte att han lyckades skriva så bra som tidigare, säger Anna Gunder.

John Steinbeck fick Nobelpriset år 1962 och var då 60 år gammal. Han publicerade efter detta inga fler romaner, och dog 1968. Hans Nobelpris kritiserades från flera håll, och själv såg han priset som en dödsstöt för den litterära karriären.

– I hans fall var Nobelpriset troligen det som fick bägaren att rinna över – och kanske fick honom att sluta skriva litterärt över huvud taget, säger Anna Gunder.

Han hade även långt tidigare fått utstå litteraturkritikens grymhet, och efter priset skrev han enbart journalistik.

Anna Gunders forskning handlar också om att se hur utgivningstakten förändras och om huruvida författarskap sprids till nya språkområden efter priset.

– Jag sitter mest och räknar översättningar, säger Anna Gunder.

Hon har till exempel försökt se om antalet översatta verk från isländska respektive japanska ökat efter Nobelprisen till Halldór Laxness 1955, Yasunari Kawabata 1968 och Kenzaburo Oe 1994. Men det tycks inte finnas någon Nobeleffekt här: antalet översatta verk från de aktuella språken till svenska ökade inte åren efter Nobelprisen. Men priset har ändå en effekt, menar Anna Gunder:

– Ju mindre översatt man varit tidigare, desto viktigare är ett Nobelpris för att öka spridningen till nya språkområden.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar