Annons
Ska vi skapa mänskliga djur?

Skeptisk. Caesar, i filmen Apornas planet (R)evolution, har fått förmågan att tänka och tala som en människa.

Ska vi skapa mänskliga djur?

Forskarna framställer möss med mänskligt immun­försvar. Och i teorin är det möjligt att ge hjärnceller från en människa till en apa. Men ska det vara tillåtet? Än så länge saknas det tydliga riktlinjer för vetenskapen i gränslandet mellan djur och människor.

Författare: 

Publicerad:

2011-11-18

Den sadistiske djurskötaren måttar ett slag med elbatongen mot schimpansen Caesar. Apan reagerar instinktivt och hugger tag i djurskötarens handled. Mannen ryter åt djuret:

– Ta bort din stinkande tass, din smutsiga förbannade apa!

Caesar visar tänderna, sträcker på sig och fyller lungorna med luft:

– Nej!

Apans ord upphäver en gräns. Djuret har blivit sammanblandat med något vi upplever som unikt mänskligt. Djurskötaren faller till marken inför halvvarelsen som har erövrat människans språk.

Scenen kommer från Hollywoodfilmen Apornas planet: (R)evolution. Apan har fått i sig ett genmanipulerat virus som på något mystiskt sätt ger apans hjärna mentala förmågor i klass med en människas.

Viruset är förstås ren science fiction. Men tekniska framsteg inom molekylär- och cellbiologin har skapat nya möjligheter att blanda ihop vävnader och gener från olika djurarter.

I fjol rapporterade stamcellsforskare i Japan att de har tillverkat en mus med en fungerande bukspottkörtel uppbyggd helt och hållet av celler från en råtta. Forskarna talar om ett viktigt steg på vägen mot att tillverka mänskliga organ i andra arter – självklart en önskedröm för sjuka människor som väntar på en transplantation.

Samtidigt väcker musen frågan om vilka andra experiment som nu är möjliga. Skulle det med liknande metoder gå att framställa en schimpans med mänsklig hjärna? Och skulle en sådan varelse i så fall vara en människa eller ett djur?

Det är inte bara ett filosofiskt problem, utan också ett juridiskt. Än så länge har inget land infört några lagar som specifikt gäller blandningar av biologiskt material från djur och människa, enligt en expertgrupp vid brittiska Academy of medical sciences som nyligen presenterade rapporten Animals containing human material.

Visserligen har Sverige liksom många andra länder omfattande regler för djurskydd. Och vi har lagar som ska skydda människans värdighet inom vård och medicinsk forskning. Djurskyddslagarna reglerar dagens experiment med djur som innehåller ett fåtal gener eller celler från en människa.

– Det intressanta uppstår när ett djur får så mycket mänskligt material att man börjar fråga sig om det kanske är mest mänskligt. För sådana blandformer blir det oklart vilket regelverk som ska gälla, säger Elisabeth Rynning, professor i medicinsk rätt vid Uppsala universitet.

Den kliniske genetikern Jan Wahlström ställer saken på sin spets:

– Ytterst handlar det om vem som ska räknas som människa. Hur stor del av det mänskliga genomet ska man ha för att få rösta i nästa allmänna val?

För tre år sedan påpekade Statens medicinsk-etiska råd att regelverket bör ses över. Elisabeth Rynning och Jan Wahlström var medlemmar i rådet och stod bakom initiativet. Men det har än så länge inte gett något resultat.

I Storbritannien pågår en liknande diskussion. Författarna till rapporten Animals containing human material uppmanar landets politiker att införa regler som andra länder kan ta efter. Och forskarna själva vill påverka hur reglerna ska se ut.

– Det man vill undvika är att något experiment som låter läskigt skapar stora rubriker i tidningarna, och att det får politiker att fatta ogenomtänkta beslut som stoppar forskning om viktiga behandlingar, säger Martin Bobrow, medicinsk genetiker vid University of Cambridge i Storbritannien.

Det bästa sättet att undvika en sådan situation är alltså att redan nu skapa tydliga regler, menar Martin Bobrow, som ledde arbetet med att ta fram rapporten. Hans arbetsgrupp innehöll förutom medicinska forskare även filosofer, bioetiker och jurister.

Experterna lät genomföra opinions­undersökningar och utfrågningar i fokusgrupper för att komma fram till vilken typ av experiment som gör människor oroliga. Tre områden visade sig vara särskilt känsliga:

  • Förändringar av hjärnan hos djur som kan leda till att de får mentala egenskaper mer lika människans.
  • Framställning av ett djur som tillverkar mänskliga ägg eller spermier – i synnerhet om könscellerna sedan används vid en befruktning.
  • Förändringar av ett djur som innebär att det får ansikte, hud, händer, röst eller andra kännetecken som brukar uppfattas som mänskliga.

Martin Bobrow understryker att dagens försök att föra in material från människor i djur har helt andra syften.

Redan för trettio år sedan blev det möjligt att extrautrusta möss med främmande gener så att generna går i arv till ungarna. Sedan dess har tusentals möss fått någon eller några mänskliga gener i olika experiment som går ut på att studera genernas funktion, eller att använda musen som modell för en mänsklig sjukdom i arbetet med att hitta nya behandlingar.

Ett av många exempel är ”humaniserade” möss med mänskliga gener som gör att de kan bli smittade av hiv, ett mänskligt virus som inte biter på vanliga möss. De genförändrade mössen används i forskningen om vacciner och mediciner mot viruset.

– Mössen är helt oumbärliga i tidiga studier som det vore orimligt att göra på apor, eftersom apor är dyra och utrotningshotade, säger Jorma Hinkula, professor i molekylär virologi vid Linköpings universitet.

Med tiden har genforskarna hittat sätt att överföra allt större bitar av arvsmassa mellan olika arter. För några år sedan flyttade brittiska molekylärbiologer nästan hela kromosom 21 från en människa till en mus, som därmed fick vissa kroppsliga förändringar som är typiska för människor med Downs syndrom.

Tanken är att musen ska hjälpa forskarna att hitta behandlingar mot olika krämpor som kan drabba människor med Downs syndrom, även känd som trisomi 21.

Den extra kromosomen motsvarar bara en dryg procent av människans hela arvsmassa. Musen ser inte på något sätt mänsklig ut, men den visar att det rent tekniskt har blivit möjligt att föra in betydligt mer än bara några enstaka mänskliga gener i ett djur.

I dag är möss det viktigaste däggdjuret i genforskarnas experiment, men även råttor och andra arter förekommer. Rhesus­apor har bland annat fått en mänsklig sjukdomsgen som gör att de drabbas av Huntingtons sjukdom. Tanken är att sådana apor ska ge ny kunskap om den mycket allvarliga neurologiska sjukdomen.

Genförändrade djur används även för att tillverka mänskliga proteiner. Sedan fem år tillbaka kan människor med en sällsynt blodsjukdom ta en medicin som utvinns ur mjölken från genförändrade getter.

Enligt tillverkaren skulle det behövas 90 000 mänskliga bloddonationer för att framställa lika mycket av proteinet antitrombin som en enda get ger med sin mjölk under ett år. Det finns även genförändrade kor som producerar mjölk med mänskliga proteiner.

Martin Bobrow ser inga etiska problem med sådana djur, så länge de mår bra:

– Ett ämne i mjölken från en ko eller en get hör inte till de områden som är särskilt känsliga för allmänheten, enligt våra undersökningar. Jag bedömer att sådana experiment ska hanteras som djurskyddsfrågor.

Han tycker att i princip all forskning på djur med mänskligt material som pågår i dag är etiskt försvarbar och bör vara tillåten. Men vissa försök ligger på gränsen.

Kinesiska forskare har sprutat in mänskliga stamceller i getfoster. Det ledde till att killingar föddes med en blandning av get- och människoceller i levern, njurarna, musklerna, hjärtat och flera andra organ.

Det är biologiskt möjligt att ett sådant djur – en så kallad chimär – bildar ägg eller spermier ur mänskliga celler. Parning mellan chimärer skulle alltså i teorin kunna resultera i ett mänskligt embryo: en get havande med ett människofoster. Den typen av experiment är oacceptabel, enligt Martin Bobrow och hans medarbetare, eftersom det går emot djupt kända uppfattningar om människans särart och värdighet.

Av samma skäl vill de inte heller tillåta försök att tillverka en apa med mänsklig hjärnvävnad. Ingen vet om en sådan varelse skulle ha mer gemensamt med människans mentala liv än vilken apa som helst. Men med dagens kunskap vore det fel att göra ett sådant experiment, anser Martin Bobrow.

Var går då gränsen? Ska det vara tillåtet att göra en mus med mänsklig hjärnvävnad?

– En mus med enbart mänskliga hjärnceller skulle fortfarande vara en mus, enligt alla experter jag har talat med. Den skulle inte prata, skriva romaner eller göra något annat typiskt mänskligt, säger Martin Bobrow.

Han tror inte att någon som i grunden accepterar djurförsök vill förbjuda en sådan mus, men medger att den är ett gränsfall. Ett annat gränsfall skulle vara en kanin med mänsklig hud. För forskningen om hudsjukdomar skulle den vara värdefull, men läskig för de flesta som någon gång gosat med en vanlig kanin.

Rapporten från Academy of medical sciences i Storbritannien argumenterar för att en särskild kommitté ska granska den här typen av gränsfall och fatta beslut i varje enskilt fall. Förslaget har vuxit fram ur en debatt som blossade upp år 2008. Bakgrunden var att brittiska forskare ville tillverka stamceller genom att stoppa in mänsklig arvsmassa i koägg tömda på kons egna kromosomer.

En myndighet med ansvar för forskning om människans befruktning och embryon (HFEA) gav forskarna grönt ljus. Det utlöste protester, bland annat från den katolska kyrkan. En skotsk kardinal beskrev experimentet som ”groteskt” och drog paralleller till forskning i Nazityskland under andra världskriget.

HFEA:s beslut byggde på en tolkning av materialet som mänskligt, trots att forskarna alltså skulle använda tömda koägg. Vissa politiker reagerade genom att kräva totalförbud mot att blanda ihop material från djur med mänskliga embryon. Det brittiska parlamentet beslutade efter heta replikskiften att tillåta experimenten, men med stränga regler som bland annat kräver att de embryonala cellerna får odlas i högst två veckor.

En viktig fråga gäller vem som ska fatta besluten om de mest omstridda experimenten. Jan Wahlström efterlyser en så bred debatt som möjligt.

– Det här angår hela samhället, inte bara forskarna, säger han.

Jan Wahlström menar att den brittiska rapporten är något av en partsinlaga från forskare, och skulle gärna se att även människor som är kritiska mot alla djurförsök kommer till tals.

– Annars är risken stor att vi får en låsning av den typ som vi har när det gäller genmodifierade grödor i Europa, säger han.

Det är ett skräckscenario för forskare som hoppas att humaniserade djur ska bidra till den biologiska grundforskningen och i förlängningen till bättre mediciner.

Än så länge har nästan inga riktigt kontroversiella experiment genomförts. Men under det kommande decenniet kommer vi att se en tydlig utveckling mot ett allt större inslag av mänsklig biologi i försöksdjur, enligt Martin Bobrow.

– Ett problem med djurexperiment har varit att de säger ganska lite om människans sjukdomar, vilket djurrättsaktivister ofta påpekar. Lösningen är att göra djuren mer lika oss, säger han.

Frågan är förstås om en sådan utveckling kan leda till en debatt om att vissa varelser i laboratoriernas burar faktiskt förtjänar mänskliga rättigheter.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

2

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Naturligtvis ska man inte tillåta denna typ av experiment liksom inga djurförsök som en normal
människa inte skulle tillåta på sig själv. Forskares storhetsvansinne får inte drabba andra än
de själva - men då är det kanske inte lika kul längre ....

att utveckla vetenskapen har inget med storhetsvansinne att göra. kör på med gen-tekniken men se till att djuren/halvdjuren/människorna inte behandlas illa pga deras ursprung.

Lägg till kommentar