Annons

Det vita guldet

Salt utvanns av några av världens första fabriker. Den som ägde salt hade makten över liv och död.

Författare: 

Publicerad:

2011-02-01

Kan det ha varit från Transsylvanien i Rumänien som vikingarna hämtade sitt salt till sillen? De senaste åren har det gjorts utgrävningar där, och i flera vattendrag har arkeologer hittat träkonstruktioner från antik tid som använts för att utvinna salt. Samtidigt har en av Europas äldsta kända saltfyndigheter grävts ut i Provadia, Bulgarien. Fynden därifrån visar att det redan för 7 000 år sedan fanns en industriliknande produktion. Processen var tekniskt avancerad och beräkningar visar att det tillverkades 10 ton salt per år.

Det kan ha varit från någon av dessa historiska saltfabriker som vikingarna och Hansans handelsmän tog med sig salt till sillen i Skandinavien.

Varken människor eller djur kan leva utan salt, och tekniken att utvinna salt var en förutsättning för att kunna leva på jordbruk. Salt användes för att tillaga, bevara och konservera mat, garva skinn till läder och tillverka glas och guld. Salt har alltid ansetts ge bättre hälsa, och under alla tider har människor sökt sig till mineralkällor för att blir friskare. Salt troddes vara bra för humöret och i många kulturer betraktades det som afrodisiakum. Det var en högt värderad handelsvara som ingick i långväga handelssystem.

Omkring 1000 f.Kr. blev saltutvinning en organiserad verksamhet. Vid samma tid skedde en snabb utveckling av andra hantverk, som tillverkning av glas och avancerad vävteknik, samtidigt som framställningen av brons ökade stort. Under följande årtusende var saltet en betydande industri. Människor bosatta i varma länder nära hav kunde enkelt producera salt genom att låta havsvatten dunsta och lämna saltet kvar. Norrut och i kallare klimat behövdes det ved för att ånga bort vattnet. Svårast var det för de människor som bodde i inlandet och i saltfattiga områden, de var helt beroende av handel och bytesaffärer för att få tag på salt till människor och djur.

För att få överblick över saltproduktionen pågår nu en kartläggning av saltkällor och deras betydelse för utvecklingen. Sedan ett par år tillbaka har arkeologer runt om i Europa hittat flera intressanta saltfyndigheter.

I Provadia har de hittat en så kallad saltspegel, en åder av salt, 9–20 meter ner i marken. I dag finns en modern saltfabrik här, men saltbrytningen startades redan 5400–5200 f.Kr. Under samma tid bildades samhällen vid Svartahavskusten och Donau dit människor som lämnat nomadlivet flyttade för att bli bofasta och ägna sig åt jordbruk. Det kan ha varit den här saltfyndigheten som, tillsammans med saltsjöar utefter Svartahavskusten, gjorde detta möjligt.

Den äldsta produktionstekniken i Provadia innebar att saltvatten avdunstades i tunna keramikkärl som placerades i överbyggda ugnar. Under 4600–4500 f.Kr. byggdes ett nytt produktionskomplex och tekniken förändrades. Ugnarna ersattes av öppna gropar där man satte ner saltvattenfyllda keramikkärl med tjockare väggar och betydligt större än de man använt tidigare. Krukorna placerades tätt tillsammans i öppen eld. Med den här tekniken kunde man producera både mer och renare salt. Välståndet ökade och en kraftig skyddsmur byggdes runt anläggningen, vilket visar hur viktigt och värdefullt saltet var. Den storskaliga tillverkningen krävde krukmakare, eftersom lerkärlen slogs sönder när saltet togs ut. Bulgariska forskare har försökt rekonstruera hur tillverkningen gick till och har kommit fram till att man varje dag kunde tillverka 26 kilo salt, vid en temperatur på 800 grader, vilket krävde 50–100 kilo ved.

Arkeologerna har ännu inte hittat några boplatser i området och tror att de som bodde i Provadia kom hit med den enda avsikten att utveckla ett effektivt sätt att utvinna det värdefulla saltet.

Transsylvanien är ett av de saltrikaste områdena i Europa, och det finns många dokument från tidig medeltid som visar att saltresurserna spelade en stor roll, både ekonomiskt och politiskt. Kanske är det denna viktiga naturresurs som är orsaken till att bergsområdet har varit hem för så många folk. Här har bland andra bott thraker, sarmater, visigoter, romare, hunner, alaner, gepider, longobarder, bulgarer och ungrare innan området slutligen tillföll Rumänien. I Poiana Slatinei i Rumänien har arkeologer hittat bevis för att saltkällor utnyttjades redan 6050 f.Kr.

Anthony Harding, professor vid University of Exeter i Storbritannien och en av pionjärerna när det gäller forskningen om saltets betydelse i mänsklighetens förhistoria, menar att utvinningen av salt i norra Transsylvanien var en stor industri. Han startade utgrävningar där efter att geologer hade hittat träkonstruktioner i saltströmmarna i Baile Figa. År 2006 ledde han ett brittiskt-rumänskt arkeologteam som gjorde en första undersökning av platsen och hittade en saltkälla i en bäck med stora och väl synliga träkonstruktioner. Efter kartläggningen började man utgrävningarna och har fortsatt fram till i dag. Området vittnar om hur människor i mer än tre tusen år har utvunnit sitt livsviktiga salt här.

Utgrävningarna har varit svåra och de 22 schakt som har öppnats har fyllts med vatten. En del av träkonstruktionerna är i dåligt skick, medan vissa delar är helt bevarade eftersom saltvattnet har konserverat träet.

Under järnåldern infördes en ny teknik med grävda schakt som ibland stöttades upp med timmer för att kunna få upp stensaltet. Långa stegar som har hittats förmodas ha använts när man tog sig ner i schakten för att komma åt saltet.

Dateringar av träet visar att det har förekommit verksamhet sedan 1000 f.Kr. Den har sedan fortsatt under järnåldern och medeltiden fram till modern tid. Under utgrävningarna hittades flera trätråg med hål i botten där det sitter ihåliga träpluggar med snören. Ingenting liknande har tidigare hittats, och föremålen antyder hur produktionen gick till. Den dominerande teorin är i dag att karen har använts för filtrering genom att bitar av stensalt lades i dem och man hällde på saltvatten. Lera, jord och stenar stannade i karet och det mycket salta vattnet rann ut genom bottenhålen. Snörena som kom ut från hålen täcktes av saltkristaller som enkelt kunde samlas upp.

Fyndigheterna i Transsylvanien används fortfarande. Det torra saltet från Praid saltgruva säljs som hälsobringare och den bottenlösa fyndigheten har omvandlats till ett modernt spa. I Baile Figa kommer lokalbefolkningen fortfarande och bryter stensalt. De använder det salta vattnet för att konservera mat, göra ost, bota reumatism och behandla skador på husdjuren. Stensaltdepån är mer än 1 600 meter tjock och ligger mellan 1,5 och 4 meter ner under markytan. Genom kontakten med jord och vatten har det bildats ett metertjockt lager med salt lera som kan användas i hälsosyfte.

I Tyskland, Frankrike och Spanien har man hittat saltgruvor som är samtida med fynden i Transsylvanien. Ett viktigt saltrikt område var Österrike där floden Salzach, som betyder salt vatten, rinner förbi staden Salzburg, den salta staden. Omkring 800 f.Kr. började kelterna gräva upp salt i området. Salttillverkningen gjorde dem rika, och de bytte sitt saltade kött mot vin och andra lyxvaror från såväl antikens greker som romare.

Saltgruvan i Wieliczka finns på Unescos världsarvslista och är Polens äldsta. Den nämns första gången i skrift år 1044. På 1400-talet utgjorde vinsten från gruvan mer än 30 procent av statsinkomsterna och bekostade akademin i Krakow. Under 1600-talet var saltgruvan ett av Europas största företag och under 1800-talet utvecklades ett rekreationscenter, där människor sökte bot för allt från snuva till hysteri och könssjukdomar med salta bad.

Medan saltutvinning var en stor industri på kontinenten, led Norden av svår saltbrist. Olaus Magnus beskriver på 1500-talet hur norrmännen pumpar upp havsvatten med trärör. Oslo var då centrum för handeln med salt. En stor del av det finska saltet kom från den ryska hamnstaden Murmansk, där man utvann salt ur havet för att kunna salta in lax. I Sverige är det bara längs västkusten som havet är tillräckligt salt för att det ska gå att effektivt utvinna salt, men solen och värmen räcker inte för avdunstning som i Sydeuropa.

Den som hade kontrollen över sillen och saltet hade också kontrollen över de nordliga ländernas ekonomi. Redan på 800-talet färdades vikingarna österut, och en drivande orsak till detta kan ha varit att de ville få tag i salt. De följdes av Hansaförbundet som från mitten av 1300-talet kontrollerade handeln med salt och fisk i 300 år. Hansan hade monopol på den handeln och var verksam så långt bort som i Ukraina.

Sveriges koloni Saint-Barthélemy i Västindien var menad att bli saltleverantör. Ön som var liten och klippig, utan några vägar, hade bara två tillgångar: salt, som tillverkades i stora saltiner, och slavar. Kolonin blev inte lönsam: det salt som fraktades till Sverige räckte bara för att salta in den fisk som sedan skickades som mat till slavarna på ön.

Bohuslänningarna behövde mycket salt för sillen de fångade, men för svear och götar var det bara mödan värt att själva producera salt i krigstider; normalt köpte de vad de behövde av tyskar och holländare. Linnélärjungen Pehr Kalm, som reste i Bohuslän sommaren 1742, såg salt kokas ur havsvatten i trakterna kring Uddevalla och Strömstad. Det användes i matlagning och som bordssalt men dög enligt en del inte för att salta in fisk och kött – spanskt salt var bättre till det. Nästan allt vad Bohuslän en gång hade av skog skövlades och användes som ved vid saltkokning för att kunna bevara fisken.

Att koka tång till aska som sedan lakades ur var ett annat sätt att utvinna salt. På västkusten pågick tångkokning under 1700-talet och gav ”svartsalt” som användes till insaltning av fisk. Arbetet sköttes av gamlingar. Esaias Tegnér beskriver på 1820-talet en sådan saltkokare i Frithiofs saga: ”sjelf är jag gammal vorden och bränner salt vid strand.”

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar