Annons
Lämmeltåget har spårat ur
Bild: 
Magnus Elander

Lämmeltåget har spårat ur

Liten, ilsken och färgglad. Fjällämmeln fascinerar och förbryllar med sitt beteende och sina regelbundna massvandringar. Trots omfattande forskning kan ingen förklara varför det plötsligt blir lämmelår. Och nu kan det vara för sent att få svar - lämmeln har tappat rytmen.

Författare: 

Publicerad:

2011-04-16

Det är i slutet av juni och jag står stilla på en spång i Sareks nationalpark i Lappland. Snön ligger fortfarande kvar i sänkorna, men det är full fart på djurlivet: ljungpiparna tjuter ängsligt, ängspiplärkorna spelflyger och en fjällabb gör hotfulla flyganfall mot mig. Den har antagligen ägg i närheten.

Skälet till att jag har stannat på spången är att det sitter en liten fjällämmel framför mig. Den vägrar flytta på sig och anser tydligen att jag ska kliva av spången och gå runt den. Jag räknar lite på oddsen: jag väger med min ryggsäck närmare 120 kilo, lämmeln kanske 40 gram. Jag borde kunna vinna den här fighten. Men lämmeln backar inte en tum, den fräser åt mig och gnisslar tänder. Till slut ger jag mig, jag kliver av spången och går runt den lilla krabaten. Lämmeln ilar vidare och ger mig ett sista förnärmat ögonkast, uppenbarligen förbannad på att det tog mig så lång tid att förstå vem som bestämmer här.

Fjällämmeln visar ofta en attityd och ett självförtroende som bättre passar en björn än en liten gnagare. Den rör sig gärna i öppen terräng och dess vackra färgteckning med klargula, svarta och ljusbruna fält gör att den syns på lång väg. Den är inte särskilt snabb eller vig, och man skulle kunna tro att den har ett ess i bakfickan, ett knep för att inte bli uppäten av alla rovdjur på kalfjället. Men så är det inte, när det finns mycket lämmel blir det fest för rovfåglar, ugglor, korpar, rävar, vesslor och hermeliner.

– Lämlarna verkar leva efter parollen ”Lev hårt, dö ung och bli ett vackert lik”, säger Anders Angerbjörn som är professor och fjällekolog vid Zoologiska institutionen på Stockholms universitet.

Under de senaste decennierna har de stora lämmelåren uteblivit, och flera nya studier visar på ett klart samband mellan frånvaron av lämmelår och det mildare väder som anses vara en följd av den globala uppvärmningen. Lämlarna är nämligen en art som gynnas av långa kalla vintrar. Det beror på att de är anpassade för ett liv under snötäcket, och det är bara under den korta fjällsommaren som de rör sig på bar mark. Under snön äter de av den mossa och växtlighet som finns kvar från sommarperioden. Snön fungerar som ett isolerande täcke och lämlarna föder till och med sina ungar där.

Det är under vårens snösmältning som den kritiska perioden börjar. Om det töar för fort blir lämlarnas utrymmen under snön vattenfyllda. Ännu värre är det om det först töar och sedan fryser på igen. Då kan växterna som utgör födan täckas av en isskorpa som lämlarna inte rår på, vilket leder till svält. Det är just det här som sker när vintrarna blir mildare i fjälltrakterna: matbrist gör att lämlarnas förökning avstannar, få lämlar överlever till sommaren och lämmelåren uteblir.

Peter Hellström är doktorand vid Zoologiska institutionen på Stockholms universitet. Han har studerat populationsutvecklingen hos lämlar och sorkar i den svenska fjällvärlden. Han berättar:

– Under hösten 2007 kunde man se att lämmelpopulationen var på väg mot en topp. Men följande vår kom det förväntade lämmelåret av sig. Något gick fel vid snösmältningen och få lämlar överlevde till sommaren. Men för de rovfåglar som häckade riktigt tidigt fanns det mat i överflöd. En korp hade ett förråd av 300 döda lämlar under sitt bo.

Om allt stod rätt till skulle lämmelåren infalla ungefär vart fjärde år. Det beror på att lämlarna har en fyraårig populationscykel. De ökar i antal under tre år tills de når en topp, själva lämmelåret. Under det fjärde året, som brukar kallas krasch-året, rasar populationen i botten så att bara några få individer återstår. Sedan upprepas samma fyraårsmönster, om och om igen.

I Sverige finns data på lämmelcykler mellan åren 1860 och 1998. Man kan alltså följa de regelbundna populationscyklerna i över hundra år. Men i början av 1980-talet, ungefär samtidigt som växthuseffekten börjar uppmärksammas, upphör mönstret och lämmeltopparna blir alltmer oförutsägbara och ovanliga.

Hur lämlarna påverkas av klimatförändringarna är ett relativt nytt forskningsfält. Men själva lämmelcykeln med sina höga toppar och spektakulära kraschår har fascinerat och förbryllat forskarna under en lång tid. Trots stora ansträngningar har ingen lyckats hitta en förklaring till cyklerna som har accepterats av hela forskarkåren.

Att hitta förklaringen till lämmelcyklerna har blivit något av fjällforskningens heliga gral.

Under 1920-talet trodde man att lämmelcyklerna styrdes av solfläckar. På 1960-talet studerade forskarna främst lämlarnas sociala samspel. En teori var att lämlarnas aggressivitet berodde på trängsel: ju fler lämlarna var, desto ilsknare blev de, vilket ledde till social stress och utmattning. Man trodde att det kunde medföra nedsatt immunförsvar med sjukdomar och populationskrascher som följd. Teorin testades bland annat genom att lämlar hölls instängda i grupper där de levde mycket tätare än vad som förekommer i naturen. Trångboddheten gjorde visserligen lämlarna förargade och grälsjuka, men några andra negativa konsekvenser kunde inte konstateras i experimenten.

Under de senaste decennierna har forskarna framför allt studerat hur rovdjur och tillgång på föda påverkar lämmelcyklerna.

Många forskare anser att det är rovdjuren som driver lämlarnas populationscykel. De resonerar så här: fjällvärlden är ett artfattigt ekosystem, och därför har många rovdjursarter inte några alternativa bytesdjur att jaga när det är ont om lämlar. Då uppstår en mycket stark koppling mellan rovdjurens och lämlarnas populationer: de kommer att öka och minska tillsammans så att även rovdjuren får en fyraårscykel.

Men det finns en viktig skillnad: rovdjurens fyraårscykel är inte i fas med lämlarnas, utan ligger ungefär ett år efter. Det beror främst på att lämlarna har en mycket snabbare och kraftigare förökning än rovdjuren. Den här skillnaden i tillväxthastighet gör att, när lämmelpopulationen når sin topp på tredje året i cykeln, så ökar fortfarande rovdjuren i antal. Rovdjuren blir då för många i förhållande till lämlarna vars population trycks i botten, och vi får den karakteristiska kraschen som kännetecknar slutet på en populationscykel. Rovdjuren drabbas sedan av födobrist och minskar i antal, vilket gör att lämlarna kan öka igen och cykeln kan börja om.

För att studera de här förloppen har forskare i Sverige, Norge och Finland lagt stor möda på att mäta populationsutvecklingen hos både sorkar, lämlar och rovdjur i fjällvärlden. Resultaten är tydliga: rovdjurens populationstillväxt jagar lämlarnas fyrårscykel med ungefär ett års fördröjning. Men är det ett bevis för att det är rovdjuren som driver cykeln? Det är lika svårt som att svara på frågan om vad som kom först – hönan eller ägget. Om någon annan faktor driver lämmelcykeln så kommer rovdjurens populationer ändå att följa efter, eftersom lämlarna är deras främsta födokälla.

Det har gjorts många experiment där man stängslat in kolonier av lämlar så att rovdjuren inte kommer åt dem. Tanken är att om populationscykeln då upphör, så bevisas teorin att rovdjuren driver cykeln. Men resultaten har varit svårtolkade: utan rovdjur blir topparna i lämmelcykeln högre och kraschåren inte lika kraftiga. Men populationscykeln försvinner inte helt. Finska forskare har gjort flera stora experiment där man avlägsnat rovdjur som vesslor, hermeliner och rovfåglar för att se hur detta påverkar sorkarnas fyraårscykel. Man har lyckats ganska bra att påverka sorkcykeln och hävdar därför att det är rovdjuren som driver både sork- och lämmelcykler. Hermeliner och vesslor kan jaga både sorkar och lämlar under snötäcket på vintern. Det gör att de kan ha en starkare påverkan på deras populationstillväxt, till skillnad från övriga rovdjur som bara kommer åt dem under den korta snöfria perioden.

Det finns dock en del problem med de här teorierna. Lämlarna förökar sig snabbare än sorkarna som de finska forskarna studerade. Det behövs därför väldigt många vesslor och hermeliner för att kontrollera lämlarnas populationer. Men på kalfjället där lämlarna lever är de här rovdjuren sällsynta, åtminstone i Sverige. Det är därför svårt att generalisera och hävda att det är de här rovdjuren som driver alla fyraårscykler i fjällen.

I ett längre tidsperspektiv är det troligt att klimatförändringarna kommer att påverka balansen mellan rovdjur och lämlar. Ju varmare klimat vi får, desto kortare tid ligger lämlarnas skyddande snötäcke kvar. Följden blir att rovdjuren kan jaga dem under en längre period av året. Klimatförändringarna medför också att nya rovdjursarter kan bosätta sig i lämlarnas hemmiljöer. Rödräven är ett sådant exempel. Den har successivt flyttat allt längre norrut i takt med klimatförändringarna och är numera vanlig i fjällen under sommaren. Hur stor effekt detta har på lämlarna är än så länge oklart.

Att rovdjuren påverkar lämmelcykeln är troligt, men att de skapar själva cykeln har visat sig vara väldigt svårt att bevisa. Dessutom finns det många forskare som hävdar att det inte är rovdjuren utan snarare lämlarnas matvanor som skapar populationscyklerna.

Eftersom lämlarna är så duktiga på att reproducera sig kan de bygga upp stora populationer redan under snötäcket på vintern. Mossan som utgör den viktigaste födan växer långsamt, och när våren kommer har lämlarna redan blivit så många att de drabbas av akut födobrist och populationerna kraschar. De kan sedan inte börja öka igen förrän mossan har återhämtat sig. Teorin är tilltalande för att den är så enkel. Men den är svår att testa, eftersom det kräver att man kan studera lämlarna under snötäcket. Det finns andra studier som indikerar att lämlarnas populationer kraschar på grund av matförgiftning.

Under sommarperioden äter lämlarna mindre mossa och mer färska örter. En del av dessa örter har ett kemiskt försvarssystem mot betning. De producerar ett ämne som hämmar matsmältningssystemet. Följden blir att ju mer örter lämlarna äter desto sämre fungerar deras matsmältning. Till slut svälter de ihjäl trots att magarna är fulla. När betningen upphör så minskar växternas kemiska försvar, och lämlarna kan börja öka i antal igen.

– De äldre samerna brukar säga att lämlarna äter ihjäl sig, säger Anders Angerbjörn.

Han berättar att man kan finna många döda lämlar med tjocka magar efter en populationskrasch, vilket skulle kunna vara ett tecken på att de inte har kunnat tillgodogöra sig näringen i födan.

Den här teorin testades på 1990-talet av en grupp svenska och norska forskare. De kunde se att gifthalterna i växterna var högst i områden med mycket lämlar. De konstaterade också att lämlarna vägde mest och förökade sig bättre i de områden där växternas gifthalter var lägst. Det finns alltså en del stöd för den här teorin, men det är svårt att bevisa att växternas giftförsvar är tillräckligt starkt för att skapa lämmelcykeln.

Ett skäl till att det är så svårt att hitta en enskild förklaring till cyklernas uppkomst är att de olika teorierna inte motsäger varandra. Lämmelcyklerna uppstår antagligen som en följd av flera samverkande faktorer där rovdjuren och födotillgången utgör viktiga delar. För att i detalj kunna studera vilka faktorer som krävs för att skapa cykeln behövs storskaliga experiment i lämlarnas naturliga miljö. Men det är dyrt och mycket tidskrävande. Dessutom, hur ska man kunna studera något som inte längre finns kvar?

Framtiden för lämlarna ser dyster ut. Dels måste de klara en allt besvärligare snösmältning, dessutom krymper deras naturliga utbredningsområde. Nya beräkningar visar att det mildare klimatet flyttar hela barrskogsbältet norrut. Skogen breder ut sig, kalfjället minskar och dess känsliga ekosystem hotas. Fjällämmeln är en viktig födokälla för en rad olika rovdjur. Brist på lämlar medför därför att det går dåligt för bland annat fjällrävar, rödrävar, fjällvråkar, labbar och ugglor. Andra bytesdjur som ripor och harar är indirekt påverkade av tillgången på lämmel och sork. Finns det mycket sork och lämmel så minskar rovdjurstrycket på övriga bytesdjur, vilket i sin tur gynnar till exempel jaktfalken, som främst äter ripor, och kungsörnen, som jagar hare.

Lämmeln är alltså en nyckelart, som fjällvärlden inte har råd att förlora.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

4

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Just hemkommen från Årefjällen låg detta nummer av FoF i posten. Vägen västerut från Åre mot Handöl var/är plåstrad med lämmlar, med ersättare väntandes vid vägrenen : ett lämmeltåg ?!

Mvh

Hej

Lämlarna är helt klart ute och rör på sig. Men lämmeltåg är egentligen främst en höstföreteelse. Lämmelpopulationerna ska växa sig så stora under sommaren att de tvingas ge sig ut på vandring på hösten för att hitta nya områden att bo i. Dessutom förekommer en allmän förflyttning under hösten när lämlarna byter miljö. De söker sig till torrare områden som erbjuder en bättre miljö under snötäcket än de fuktigare/frodigare områden de föredrar under sommaren.

Just nu virrar antagligen lämlarna runt och letar föda. Det kan vara ett dåligt tecken, vi får se om lämlarna klarar sig över sommaren. Då kan vi tala om ett riktigt lämmelår, och då kommer lämmeltågen gå enligt tidtabellen i höst.

Men sannolikheten att det kommer att ske är lika stor som att SJ:s tåg går i tid en kall dag i februari.

MVH

Fil. Dr. Jesper Nyström

Jagar björnar lämlar?

Hur påverkas ekosystemet om det finns mycket eller lite lämlar ett år?????????? ;O ÄR DESPERAT OCH BEHÖVER ETT SVAR!

Lägg till kommentar