Annons
Hoten mot vårt dricksvatten
Bild: 
Lars Wittrock / Scanpix

Hoten mot vårt dricksvatten

Forskare varnar för att fler objudna gäster kommer att leta sig in i våra vattenledningar i framtiden, när vädret blir varmare och regnigare. Därför måste vi lära oss att upptäcka både kända och okända smittämnen.

Författare: 

Publicerad:

2011-06-05

Är parasiterna som förorenade dricksvattnet i Östersund – och nu senast i Skellefteå – en tillfällig och alldeles oförutsedd olyckshändelse? Med perspektiv bakåt kan man kanske svara ja. Men i framtiden kan vi snarare vänta oss fler liknande missöden. För nu varnar forskarna för att fler mikroskopiska invandrare kommer att dyka upp i dricksvattnet till följd av klimatets förändring.

Men det är inte bara i framtiden som förändrad vattenkvalitet kommer att påverka oss. Det sker också i dag. Efter ett par dagar på landet, med gräsklippning, kaffestund på farstubron och vattenhämtning i brunnen, är det inte ovanligt att magen plötsligt säger ifrån.

Sällan händer det någonting liknande när vi flyttar från Umeå till Stockholm eller Alingsås – kranvattnet där kommer från vattenverket. Det finns en standard för dricksvatten som ser till att vi oavsett källan får samma vattenkvalitet ur alla kranar runt om i Sverige.

Hälften av vårt dricksvatten kommer från grundvatten och hälften från ytvatten – sjöar och vattendrag. Det är ytvattnet som försörjer merparten av städer och tätorter, vilket är den mest praktiska lösningen i stället för att behöva koppla ihop ett stort antal brunnar till ett vattenverk. Men det gäller inte alla platser – just Umeå är exempel på en stad med grundvattenförsörjning, tätorten Loftahammar är ett annat.

– Brunnsvattnen vållar sällan några problem, säger Gullvy Hedenberg vid branschorganisationen Svenskt vatten, till vilket vattenproducenterna är anslutna. Grundvattnet får sin karaktär från berggrunden eller grusåsen. Det är renare än ytvatten och bär sällan på smittspridande ämnen som kan infektera vattnet.

Däremot kan förorenat vatten sippra in i brunnen. Största risken kommer från översvämningar eller utsläpp från olyckor. Det behövs inte många droppar bensin eller diesel i en brunn för att vattnet ska bli odrickbart; kanske inte giftigt i små mängder, men vedervärdigt att dricka.

Enskilda brunnar är dock inte Svenskt vattens huvudvärk. För dem handlar det om att undvika att få in smittämnen eller gifter i vattenverket och då medför ytvattnen större risker. Åkrar och beteshagar nere vid sjön där kossorna går, fastigheter med enskilt avlopp, strandbad med små barn och kanske hundar nere vid bryggan – alla tillför de vattnet bakterier och virus, och även parasiter från mellanvärdar, till exempel kor.

Dessutom kan algblomning göra den bästa badsjö oaptitlig. Visserligen sker vattenintaget inte vid ytan utan nere på ett djup dit inte mycket ljus når och där algproduktionen är låg. Det behövs dock bara en blåsig dag för att algerna ska blandas ner i vattenmassan.

Vattenverken har kontroll på detta, och olika reningsmetoder finns utarbetade för varje verks behov. Men reningsverken kan ändå komma att möta nya problem i framtiden, och ett av dem hänger ihop med ett regnigare och varmare klimat.

För det är inte bara brunnar som kan hotas av översvämning; det gäller i lika mån sjöar och vattendrag. Vattensjuka marker urlakas, och på sin väg mot sjön följer skogens humus med; brun och näringsrik för bakterier. Även gödslade åkrar, avloppsbrunnar och gammal industrimark förser vattnet med skräp som rinner ner i sjön.

Det finns dock beredskap för detta. Men det krävs specialkunskaper för att lära känna vattnet på orten. En viktig insats kommer från lokala medarbetare som känner sjön väl och vet hur strömmarna rör sig sommar och vinter, liksom var isen är tunn på vintern, vilket tyder på utlopp.

Dessutom samlar man in väderdata om vind och nederbörd och gör djupmätningar i vattnet som kompletteras med värden för avlopp och andra utsläpp. Allt hamnar i en modellering av bakterieutsläpp. Med hjälp av genetik, statistik och matematik får man fram en riskanalys som är vida säkrare än den man tidigare har haft.

– På det här sättet kan man faktiskt fråga bakterierna var de kommer ifrån: djur eller människa? säger Thomas Pettersson, professor i vattenmiljöteknik vid Chalmers tekniska högskola.

Sedan blir det vattenverkets sak att rensa vattnet. Av 1 750 vattenverk i Sverige tar bara 170 hand om ytvatten. Resten, nästan 1 500 små vattenverk, tar hand om grundvatten. Där är reningen en ganska snabb affär: vattnet luftas, filtreras och pH-justeras. Ytterligare några vattenverk tar hand om ytvatten som har pumpats ut i infiltrationsbassänger. Man härmar naturen genom att späda ut det naturliga grundvattnet med ytvatten, och sedan ta ut det till nätet.

Men de 170 stora verken för ytvattenrening har en annan rutin. Där silas råvattnet och fälls sedan ut kemiskt med aluminiumsulfat som samlar på sig föroreningar och faller till botten. Så filtreras vattnet ett par gånger genom sand, och därefter är det i princip rent. Fast inte alldeles säkert. För att vara helt skyddad mot smitta steriliseras därför vattnet en extra gång.

Förr i tiden användes klor i olika former. I Sverige märker vi det inte så mycket längre, utom möjligen om vi dyker i en inomhusbassäng där man fortfarande desinficerar med klor. Men från kranen känns det ingen lukt. Det är stor skillnad jämfört med många andra länder. Att få dricksvatten från floden Donau till exempel, betyder att kranvattnet ångar av klor.

Ett modernare verktyg för desinfektion är ozonbehandling där organiska föroreningar oxideras av ozon. Ozonet, som kan beskrivas som ett trepack syreatomer, delar villigt med sig en av dem för att ta hand om någon förbipasserande kolförening.

Men ibland räcker inte ens ozonet till. Den numera riksbekanta parasiten Cryptosporidium – som drabbat både Östersund och Skellefteå – slinker uppenbarligen förbi den normala reningen. För att få bukt med den krävs det ultraviolett ljus, UV-behandling.

Huruvida Cryptosporidium-utbrotten är en effekt av klimatförändring har knappast diskuterats. Men med allt större risk för översvämningar kan både den och andra organismer få större spridning än tidigare. Kanske måste alla vattenverk ställa in sig på att skaffa en UV-anläggning.

Det finns också förslag på att vattenverken ska få tillgång till tidig varning för inkommande föroreningar. Ett sätt är att installera en smart partikelräknare i intagsvattnet. Det låter inte så märkvärdigt men kan vara en genväg för att hitta smittämnen i vattnet.

Men allt som är grumligt är inte farligt. Den här apparaten larmar när grumligheten förändras. Den tar då automatiskt ut ett vattenprov, som filtreras, också det automatiskt, och sorteras efter storlek: virusstora partiklar, bakteriestora och större, som parasiter. De misstänkta ämnena kan direkt skickas i väg för analys. Det innebär att varningen kommer långt tidigare än vad som är fallet i dag.

Det vanligaste är nämligen att distriktssköterskan, som plötsligt har fått in många fler magsjuka patienter än vid enstaka matförgiftningar, ringer till vattenverket och undrar. Först då börjar vattenprover skickas på analys, och under tiden fortsätter vattnet att rinna i kranarna som vanligt. Inte förrän provsvaren visar att det finns mikrober av något slag stängs vattentillförseln till hushållen av.

Detta var vad som hände i Östersund när parasiten hittade in i råvattnet. Inte förrän efter tio dagar sattes åtgärder in.

– I Borensbergs vattenverk, där partikelräknaren testades, kan man få preliminära svar inom några timmar, berättar Kenneth Persson, professor vid Sydvatten och vid Lunds universitet som har lett testningsarbetet.

Men partikelräknaren hade knappast klarat av att upptäcka Cryptosporidium i tid.

– Det var så glest mellan parasiterna i Östersundsvattnet att man nog inte hade sett dem som en grumling, åtminstone inte i de vattenprov som används, på bara 500 milliliter, säger han.

Nej i Östersund blev man, som sagt, tvungen att ta till ett bredare slagträ – vattnet fick renas med UV-ljus. Det är en dyr reningsmetod, där ett tunt vattenflöde får passera ultraviolett ljus. Ljuset tränger igenom det tunna vattenskiktet, och dödar allt mikrostort liv. I Östersund räckte det ändå inte. Efter att källan hade lokaliserats måste hela ledningssystemet genomsökas och renas för att man skulle vara säker på att inga parasiter gömde sig i krokarna. Det dröjde 85 dagar tills beskedet kom att vattnet inte längre behövde kokas.

När inte ens UV-ljus räcker kan man ultrafiltrera vattnet. Numera finns filter med porer på 0,01 mikrometer, så täta att de till och med stoppar virus. Filtren används dels för att rena vatten till drickskvalitet, dels som ett tidigt varningssystem, eftersom de effektivt kan samla eventuella smittämnen.

Men de enskilda brunnarna, då? Fortfarande är det den olycksaliga blandningen mellan rent vatten och fekalier från djur och människor som är den stora faran. Ett exempel är noro-viruset, som framkallar den avskyvärda vinterkräksjukan.

Ett stort antal fall visade sig under förra året vara kopplade till översvämmade eller

läckande brunnar – exempelvis i Sälen, på Öland och på Gotland, i Evertsberg och i Eskilstuna, där länge en oskyldig hallontårta på en bröllopsfest utpekades som orsak.

Översvämningar kan i framtiden vara den största risken för smittspridning, genom att ett varmare klimat ger andra nederbördsmönster. Större vattenmängder än förr kommer att rinna över vattenmättad eller frusen mark och söka sig till sjöar och brunnar och förorena dricksvattnet.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

3

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

I ena stunden säger ni att UV är lösningen på problemet.
I andra säger ni ifall det inte räcker till så kan man gå in med annan åtgärd.

Det är sådant här som förstör kunskapen om vatten i vårt Sverige idag. Håll gärna okunskap för er själva och gå ut med konkret fakta istället.

Mvh
-------

Det finns olika typer av mikro-organismer, som svarar olika på de metoder som
används för sterilisering av vattnet. Eftersom metoden bl.a. bygger på att bäraren
av ärftligheten via den genetiska koden, DNA-molekylen skadas, beror naturligvis
effekten av UV bl.a. på hur duktig organismen är på att reparera DNA, se länk nedan
(på engelska tyvärr):

http://en.wikipedia.org/wiki/Ultraviolet_germicidal_irradiation#Effectiv...

Kan det vara så att det finns en annan stor bov i dramat? Kan det vara så att det faktum att 30-40% av det producerade dricksvattnet som på många håll i landet läcker ut ur otäta ledningar har något med saken att göra? Det är dock inte så troligt att rent dricksvatten som läcker ut i marken skulle sprida någon smitta. Men tänk följande scenario: När en ledning går läck stänger man av vattnet för att laga läckan. Då blir ledningen trycklös. Alldeles intill vattenledningen ligger oftast avloppsledningen. Håll i er nu, avloppsledningarna är ofta i ännu sämre skick! Avloppsvatten läcker ut i marken och när man gör vattenledningen trycklös för att laga den så rinner avloppsvatten in i dricksvattenledningen. När läckan är lagad och man släpper på trycket igen så vandrar en riktigt festlig coktail ut till våra kranar... Kan det finnas ett samband mellan att de flesta vattenläckor sker vintertid och ... Vinterkräksjukan?? Ha det gott!

Lägg till kommentar