Annons

Sömngångare inför rätta

En svensk man blev nyligen friad i ett våldtäktsfall eftersom han påstod sig ha begått övergreppet i sömnen. Nu lanserar sömnforskare nya rutiner för att bedöma trovärdigheten i sådana historier.

Författare: 

Publicerad:

2011-06-05

Den 36-årige mannen hade slocknat på en soffa efter en festnatt. Han befann sig i en lägenhet i Torneå. Tidigt på morgonen den 10 april 2009 kravlade han sig upp och vandrade i väg till sovrummet där ett par som han kände låg och sov i dubbelsängen. Mannen knäppte upp byxorna, drog ner gylfen, lade sig bredvid kvinnan och inledde ett samlag. Efter en stund vaknade kvinnan. Hon fick en chock när hon upptäckte vem som var där. När hon inte lyckades väcka den andre mannen rusade hon upp, tog sina kläder och störtade ut ur lägenheten.

I fjol dömde tingsrätten i Haparanda våldtäktsmannen till två års fängelse. Han överklagade och blev nyligen friad. Hovrätten godtog hans påståenden om att han hade begått övergreppet i sömnen. För att bli dömd måste man ha ett uppsåt, och det förutsätter att man är medveten om vad man håller på med.

Per-Axel Karlsson, chefsöverläkare vid Läns­gemensam psykiatri i Öjebyn, var sakkunnig under rättegångarna. Han tror inte på att mannen gick i sömnen. ”Sannolikheten är betydligt större att mannen antingen glömt vad han gjort, eller att han inte vill erkänna den för honom säkerligen skamfyllda episoden”, skriver han i sitt utlåtande.

Hans bedömning bygger bara på handlingarna i målet. Rätten ansåg inte att det behövdes någon mer ingående medicinsk utredning av den åtalade, vilket Per-Axel Karlsson beklagar.

– Det kunde ha visat sig att han inte har tendenser till sömngångarbeteende. Då skulle sannolikheten för en fällande dom ha ökat, säger Per-Axel Karlsson.

Sömngångarbeteende blir allt vanligare som försvar i rättegångar, både i Sverige och internationellt. Men var går gränsen för vad en människa kan göra utan att vakna? Och hur kan man avgöra om en åtalad person talar sanning om att ha gått i sömnen?

– Någon absolut säker metod har vi inte, men en samlad bedömning kan ge en ganska god bild, säger Jerker Hetta, sömnforskare och psykiatriprofessor vid Karolinska institutet.

Han var bollplank åt Per-Axel Karlsson under rättegången, men var inte direkt inblandad i fallet. Tidigare har han varit sakkunnig i ett tiotal rättsfall om påstått sömngångarbeteende och har lång erfarenhet av att utreda patienter med så kallad somnambulism. I samarbete med Svensk förening för sömnforskning och sömnmedicin har han nyligen tagit fram riktlinjer för läkare som ska försöka ta reda på hur sannolikt det är att någon har begått ett brott i sömnen.

– De viktigaste ledtrådarna finns i personens historia, säger Jerker Hetta.

Nästan alla vuxna sömngångare började sina nattvandringar redan under barnaåren. Omkring en fjärdedel av alla barn reser sig ur sängen och lufsar omkring en stund med frånvarande blick, enligt en finsk studie. I den vuxna befolkningen utgör sömngångarna cirka 3 procent. Ofta har de släktingar med samma problem. Många har kissat i sängen långt upp i skolåldern, och somliga har svårigheter att sova som beror på till exempel andningsuppehåll, migrän eller Tourettes syndrom.

Den friade mannen uppgav att han inte hade gått i sömnen tidigare eller hade haft några andra sömnproblem.

– Det är en uppgift som inte styrker hans somn­ambuli i det här fallet, säger Jerker Hetta.

Han berättar att avläsningar med EEG (elektroencefalogram) också kan ge ledtrådar. Sömngångare brukar resa sig under den första tredjedelen av natten när sömnen är som djupast. Fenomenet har alltså inget att göra med den ytligare REM-sömnen som innehåller de tydligaste drömmarna.

Även när sömngångaren ligger kvar i sin säng under djupsömnen kan hjärnaktiviteten skilja sig från den normala.

Utmärkande är de så kallade deltavågorna, höga och långa vågor av elektrisk aktivitet i storhjärnans bark. Hos en person som emellanåt går i sömnen är det vanligt att deltavågor från olika delar av hjärnbarken faller in i samma rytm, vilket kallas hypersynkronisering.

Det är svårt att fånga ett regelrätt sömngångarbeteende med videokamera och elektroder i ett sömnlaboratorium. Episoderna är sällsynta. Men ett dygns vakenhet ökar chanserna, enligt forskare i Kanada. De lät tjugo utvakade försökspersoner somna i ett laboratorium – för att sedan störa dem med brummande ljud när de sov som allra djupast. Det ledde till att samtliga försökspersoner med en historia av att gå i sömnen började famla omkring utan att vakna. Försökspersoner som aldrig tidigare gått i sömnen låg kvar, till synes oberörda.

– Ett sådant test skulle alltså kunna ge ett mer objektivt besked om vilka personer som har ett sömngångarbeteende, säger Jerker Hetta.

Forskare i Spanien har också visat att hjärnbarken hos sömngångare reagerar annorlunda på en kort magnetpuls än hjärnbarken hos dem som aldrig kliver ur sängen utan att vakna. En sådan undersökning görs på vakna personer, och skulle alltså kunna bidra till att avgöra om en person är benägen att gå i sömnen eller inte. Men resultaten är än så länge preliminära.

Över huvud taget är sömngångarbeteende relativt outforskat jämfört med andra sömnrubbningar, av flera skäl.

Under de senaste decennierna har forskare använt hjärnkameror för att fånga förändringar i huvudet hos människor som rör sig mellan olika mentala tillstånd. Självklart skulle det vara intressant att undersöka vad som händer i det ögonblick någon reser sig ur sängen medan det vanliga medvetandet slumrar vidare. Haken är att ingen har lyckats övertala en sömngångare att snällt lägga sig i en hjärnkamera och hålla sig stilla medan hjärnavbildningen pågår.

Däremot finns bilder tagna med en metod som kallas spect (single photon emission computed tomography). En 16-årig man fick övernatta i ett sömnlaboratorium i Schweiz för drygt tio år sedan. Ända sedan barndomen hade han gått i sömnen flera gånger i veckan. Även hans mormor, mamma och lillebror var flitiga sömngångare.

Efter att ha sovit i en timme reste sig mannen och ställde sig bredvid sängen med vidöppna ögon. Han såg skrämd ut. Efter några sekunder satte han sig ner, drog med fingrarna i de vita tygbanden som höll fast elektroder på hans huvud och mumlade några ohörbara ord. Han fick då en spruta med en radioaktiv isotop som fastnar i de celler som för ögonblicket har hög ämnesomsättning.

Isotopen finns kvar under flera timmar, vilket innebar att forskarna senare kunde väcka mannen och använda ett slags röntgenkamera till att ta reda på hur hans hjärna hade arbetat just när han gick i sömnen.

Bilderna avslöjade en blandning av aktivitet typisk för både sömn och vakenhet. Precis som under vanlig sömn var aktiviteten låg i pannloberna. Samtidigt var aktiviteten hög i thalamus – en kopplingsstation mitt i huvudet som bland annat vidarebefordrar sinnesintryck till övriga delar av hjärnan. Tillståndet innebär en frikoppling mellan motorikens vakenhet och sinnets sömn, skriver de schweiziska forskarna i tidskriften The Lancet.

Jerker Hettas egen teori om varför vissa människor kan glida in i detta gåtfulla gränsland har att göra med väckningsreaktioner under den djupa sömnen. Under REM-sömnen är vi helt förlamade. Om vi låg orörliga natten igenom skulle vävnader komma i kläm och bli skadade på grund av av dålig blodförsörjning. Därför är det bra att byta ställning ibland under natten, och det kan vi under djupsömnen.

– Kanske beror sömngångarbeteende på att impulser till lägesförändringar får för kraftig effekt så att personen stiger upp och börjar gå. Väckningsreaktionerna kan också bero på andningsuppehåll, säger Jerker Hetta.

Det är tänkbart att även djur går i sömnen. Den brittiska primatforskaren Jane Goodall, som har studerat schimpanser i Afrika under flera decennier, anser att de inte visar några tecken på att gå i sömnen. Andra forskare menar att det är omöjligt att veta om en apa, hund eller råtta verkligen går i sömnen eller är vaken. Därför finns det ingen djurforskning om sömngångarbeteende, vilket det finns när det gäller de flesta andra sömnstörningar.

Hos människan kan somnambulism se ut på många olika sätt. Somliga kravlar runt under mindre än en minut utan att resa sig. De längsta vandringarna kan pågå i uppåt en timme, en period som begränsas av sömncykelns skiftningar. Den sovande rör sig klumpigt och har frånvarande blick. Vanliga utflyktsmål är badrummet eller köket, och rörelserna följer ofta invanda mönster. I de allra flesta fall är beteendet harmlöst eller rent av dråpligt, vilket är ytterligare en orsak till att många sömnforskare hellre lägger sin möda på andra störningar.

Det är ytterst sällsynt att en sömngångare skadar andra människor. Ett av de första rättsfallen dök upp i en brittisk domstol 1878. En 28-årig man med en lång historia av mardrömmar blev friad för mordet på sin egen son eftersom domstolen bedömde att han kunde ha gått i sömnen när han angrep pojken och slog honom mot en vägg.

Ett annat omdiskuterat fall inträffade i Kanada en tidig majmorgon 1987. Kenneth Parks, 23, hade somnat på soffan sent en lördagskväll. I ett förhör sade han senare att hans nästa minne var att han såg ner på sin svärmors ansikte.

I själva verket hade han klivit upp, tagit på sig jackan och skorna, gått ut och satt sig i bilen och kört drygt två mil till svärföräldrarnas hus. Där hade han gått in och strypt sin svärfar till medvetslöshet och sedan knivmördat sin svärmor. När han kom till sina sinnen körde han direkt till polisstationen och anmälde sig själv.

Kenneth Parks – liksom flera av hans släktingar – hade både gått och pratat i sömnen i hela sitt liv. Han hade inte tagit några droger. När han insåg vad som hänt blev han förkrossad och gjorde inga försök att dölja brottet.

Sömnforskare som undersökte Kenneth Parks kom fram till att han sannolikt hade gått i sömnen. I den efterföljande rättegången blev han friad, liksom i hovrätten och i Kanadas högsta domstol.

Jerker Hetta känner inte till några svenska mordutredningar som handlat om sömngångare, däremot flera fall av misshandel och sexuella övergrepp. Som sakkunnig har han uttalat sig om sannolikheten för att olika gärningsmän har gått i sömnen. Rent vetenskapligt kan det vara svårt att helt utesluta den möjligheten, vilket sätter den sakkunnige i en knepig situation. En fällande dom kräver ett uppsåt bortom rimligt tvivel. Hovrätten för övre Norrland tyckte inte att det kravet var uppfyllt för våldtäktsmannen i Torneå.

– Vi ger så bra faktaunderlag vi kan. I det här fallet var det ofullständigt. Sedan är det rättens sak att döma. Men jag vill ju att man ska ha bättre underlag, säger Jerker Hetta.

Även hovrätten beskriver underlaget som bristfälligt, bland annat på grund av att ingen undersökning med EEG utfördes, och att Jerker Hetta aldrig blev formellt inkopplad. ”Den person som kanske haft bäst förutsättningar att bedöma hållbarheten i XX invändning är alltså inte hörd i målet”, konstaterar hovrätten i sin dom.

En nämndeman var oenig och ville fälla mannen. I sin motivering skriver hon att somnambulism bara är en teoretisk möjlighet, och att fakta i målet talar för att mannen var ordentligt berusad snarare än något annat. Den våldtagna kvinnans advokat Jens Arnhof har samma uppfattning.

– Efter det här avgörandet lär det ju inte bli mindre vanligt att invända att saker och ting kan ha skett i sömnen, säger han.

Kvinnan har överklagat domen till Högsta domstolen, som ännu inte har fattat beslut om att ta upp fallet.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar