Annons

Människan är en superbäver

Författare: 

Publicerad:

2011-07-12

De viktigaste uppfinningar som människan har gjort under sin tid på jorden är jordbruket och boskapsskötseln. Därmed inledde vår art en grundlig rekonstruktion av jordens alla ekosystem till vår egen arts vinning. Ökad näringstillgång ledde till befolkningstillväxt och geografisk expansion. För ett par hundra år sedan accelererade folkökningen dramatiskt till följd av industrialiseringen. Nu är vi i runda tal sju miljarder, antalet ökar med en kvarts miljon om dagen och når jämvikt när ... Det vet ingen. Optimisterna hoppas på ett stopp under nio miljarder, pessimisterna fruktar över tio miljarder.

Det finns andra arter som också rekonstruerar sin ekologiska nisch, till exempel bävern. Men bestånden blir aldrig så täta att hela trakter ”förbävras”.

Motsvarande broms saknas för människan – ”superbävern”. Våra kognitiva och sociala talanger ger oss en så fenomenal ”kulturförmåga” att vi riskerar att exploatera vår miljö långt utöver dess kapacitet som hållbar resursleverantör.

Kan man då inte hejda denna process, göra en u-sväng och bygga en värld som varaktigt kan fungera som ett hem för alla människor?

Förslag saknas inte: minska förbrukningen av fossila bränslen, effektivisera grödorna, utveckla förnyelsebara energikällor, spara på sötvattnet ...

Men många åtgärder som krävs för att vända utvecklingen är svåra eller omöjliga att genomföra, eftersom de går tvärsemot vår mänskliga natur.

Vår inbyggda tävlingsinstinkt kan belysas av följande ofta citerade experiment. Ett antal människor blev tillfrågade om de hellre ville ha 20 000 i månadslön än 10 000. Ja tack, svarade alla. Men när de sedan fick frågan om de fortfarande ville ha 20 000 hellre än 10 000, om de i förra fallet levde bland människor som tjänar 30 000 men i det senare bland sådana som tjänar 7 500, blev det annat ljud i skällan. Många ansåg att det var viktigare att tjäna mer än grannarna än att tjäna mycket. Ingen människa tycker att nu är det nog. Ingen bonus är för stor.

Men hallå där – nog har vi människor förmåga till empati för dem som har det sämre än vi själva? Visst gör vi uppoffringar, avstår från egen lyx och bistår drabbade medmänniskor runt om i världen?

Ja och nej. Det låter förvisso imponerande när man hör hur mycket pengar svenska folket skänker till olika välgörenhetsorganisationer. Men är det verkligen det? De allra flesta av oss bidrar med långt mindre än vad vi utan att blinka offrar på semesterresor, hobbies och kläder. Dessutom är vår vilja att bistå andra människor i hög grad beroende av vilka det gäller. Vi är hjälpsamma inom vår ”ingrupp”, till exempel vår nation, vårt religiösa samfund eller vår idrottsklubb i långt högre grad än gentemot ”andra grupper” som ofta betraktas med illvilja eller åtminstone skepsis. Så länge det finns grupper, finns det konflikter.

Även inom en grupp, exempelvis en nation, är det för övrigt si och så med hjälpsamheten. Hur många svenskar betalar in mer skatt än de åläggs? Och hur många gör inte allt de kan för minska sitt ekonomiska bidrag till samhället? Gör tanke­experimentet att ett parti i ett demokratiskt land på sitt program skulle föra fram gröna förslag som exempelvis: femdubbling av skatten på drivmedel, förbud mot nöjesresor med flyg, inga barnbidrag från och med det andra barnet eller förbud mot alla nöjeshusdjur. Hur många människor skulle rösta på ett sådant parti, även om dess förslag i och för sig är lovvärt gröna?

Den mänskliga naturen utgör ett program som genom årtusendena har fått sin form eftersom det fungerat för individerna och ingrupperna. Att skaffa sig rikligare resurser eller att stiga i graderna är strävanden som få upplever som onaturliga. Att ingruppen – exempelvis klanen, stammen eller byn – bibehöll sitt medlemsantal, eller ännu hellre ökade det, var länge livsviktigt för varje individ, som därför var beredd att göra så kallade prosociala uppoffringar för sin ingrupp. Det kunde vara allt från att bjuda en hungrig stackare på en matbit till att dra i fält med risk för eget liv. Men utgruppen? Icke.

Med den mänskliga natur som vi fått genom årmiljoner av naturligt urval är det inte så lätt att föreställa sig att en radikalt ny kultur ska kunna slå igenom och ge oss den impuls som behövs för att vår framtida, klimatrubbade värld ska bli ett drägligt hemvist för våra ättlingar.

Staffan Ulfstrand är professor emeritus i zoologi och författare till många populärvetenskapliga böcker.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar