Annons

Reglerna tvingar mig att elda upp diskborsten

Författare: 

Publicerad:

2011-09-07

Som många andra, lyder jag reglerna och sorterar mina sopor. Beskäftigt uppmuntrad av kommunens sopsorteringsguide, som berättar för mig hur enkelt det är att sortera. Det är mitt personliga ansvar att sortera om jag alls bryr mig om miljön, av tonen i miljöinformationen att döma.

Jag tycker inte att det är särskilt enkelt. Redan när jag ska pyssla loss plasthandtagen från en tom bag-in-box börjar jag bli irriterad. Förpackningar är ofta krångligt konstruerade och av blandade material, vilket gör sorteringsråden svåra att följa. Men det är inte företagens ansvar att ta fram enklare förpackningar, det är mitt ansvar att demontera dem och sortera dem, bit för bit.

Än mer irriterad är jag över att en gammal diskborste inte får kastas i kärlet för plast, det är bara förpackningar som ska läggas där. Det beror på att förpackningar samlas in enligt producentansvaret, medan övrigt plastskräp räknas som brännbart. Den inkonsekvensen bidrar inte till avfallssystemens trovärdighet. För att begripa måste man lära sig ganska mycket.

En dellösning på mina sopsorteringsproblem som guiden rekommenderar är att jag bemödar mig om att minska min produktion av hushållsavfall. Jag, som enskild kommuninvånare, har makt att påverka sopmängden, enligt guiden. Det är bra, ansvar som kopplas till makt är nästan alltid lättare att bära och kan hanteras mycket mer fruktbart.

Så jag gör ett försök att använda mig av min makt att minska mitt avfall.

En märkbar del av avfallet i mitt hushåll är – eller var – den oadresserade reklamen. Reklamen blir till avfall i samma sekund som den landar på hallmattan, som en skräphög ligger den där när jag kommer hem. Jag utnyttjar min makt, och sätter upp en lapp på dörren om att jag inte vill ha oadresserad reklam. Samtidigt undrar jag varför det inte är de som till äventyrs vill ha reklamen som ska sätta upp en lapp. Varför är det tillåtet att kasta in mängder av skräp genom mitt brevinkast bara för att jag inte uttryckligen undanber mig det?

Ett annat sätt att minska mina hushållssopor är genom att undvika att kasta mat. Guiden framhåller det, och det låter ju rimligt att det står i min makt att låta bli att kasta ätbar mat. Men vad gör jag med maten som blir kvar i alla de förpackningar som är så konstruerade att jag inte kan få ut alltsammans ur dem? Den maten är ju i praktiken avfall redan när jag köper den. Jag saknar makt att påverka det, och ändå faller det på mig att undvika att kasta den maten. Samtidigt som sopsorteringsguiden betonar min individuella makt och mitt individuella ansvar. Jag ser det ansvar man ålägger mig, den enskilda invånaren, men jag ser inte makten, som guiden påstår att jag har.

Guiden gör en mer miljövänlig livsföring till ett individuellt livsstilsprojekt. Jag tror att sådana projekt ofta biter sig själva i foten genom sin ineffektivitet. Dessutom vill jag inte bli lämnad ensam med mitt maktlösa ansvar.

Det står inte i min makt att minska mina sopor till den grad som guiden påstår. För snart sagt varje gott råd om hur jag bör ta mitt ansvar, lägger maktlösheten hinder i vägen.

Mitt miljöengagemang försätter mig åter och åter i en situation av nästan enbart skyldigheter, samtidigt som mina möjligheter att påverka är begränsade och jag inte heller riktigt får något tillbaka för det ansvar jag tar. Den ekonomiska kompensationen för att man sorterar sina sopor är av naturliga skäl ganska liten, och för övrigt är målen för miljöengagemanget trots allt ganska abstrakta. Nästa vår kommer inte att bjuda på en ännu vackrare grönska om jag sorterar extra duktigt.

Det betyder inte att miljöengagemanget är onödigt eller förgäves. Det betyder att enskilda i stället för att åläggas fler och fler skyldigheter, borde få det stöd som krävs från både företag och samhälle för att kunna möjliggöra en mer miljövänlig livsföring. Inte som ett individuellt livsstilsprojekt för specialintresserade, utan som det självklara sättet att leva i samhället. Därför skulle jag vilja se modiga företagare och modiga politiker som tydliggör att ansvaret för miljösituationen är inbyggt i hur produktionen och samhället fungerar. Inte främst ett individuellt, vanmäktigt ansvar för den enskilde att bära.

Petra Andersson är doktor i praktisk filosofi vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg, med miljö- och djuretik som huvudsakliga intressen.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

2

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Detta är högst relevanta frågor för det framtida (nutida) samhället. Forskning på området om producentansvar sker bland annat i Lund på International Institute of Industrial Environmental Economics (IIIEE - http://www.iiiee.lu.se/). Frågan är, precis som artikeln ovan säger, hur vi kan få producenterna att ta mer ansvar för sina produkter. Kan man genom lagar, ekonomiska incitament eller andra medel få tillverkare att framställa mer miljövänliga och lätthanterliga varor? Konceptet kallas utökat producentansvar eller extended producer responsibility (EPR).

Ett problem i frågorna är svårigheten att testa teorier. Det är svårt att förändra ett helt sophämtningssystem bara för att testa och det går inte att instifta lagar på prov. Till skillnad från många tekniska områden kan modellerna inte fullt testas innan de appliceras och utvärderingscyklerna är betydligt längre.

I dagens akademi är forskningsmedlen ofta styrda på ett sätt som kanske låter bra för politikerna, men ibland begränsar möjligheterna för relevant forskning även om det strävar mot samma mål. De senaste åren har t.ex. klimatforskningen varit ett dominerande nyckelord vilket (märkligt nog) uteslutit en hel del forskning som kan sägas jobba med hållbar utveckling (samma slutmål enligt mig).

Många utmaningar för framtiden alltså. Jag avslutar med att applådera (framför allt) sista paragrafen i Petra Anderssons artikel ovan.

Hej Petra!
Tack för en bra artikel! Äntligen någon som vågar stå upp för oss konsumenter som påläggs allt mer ansvar för sopsorteringsproblematiken! Hur vore det att fördela ansvaret lite bättre. Varför tillverkas det så många knäppa förpackningar?
Än en gång tack och heja på!

Lägg till kommentar