Annons
Smutsigt spel bakom Curies Nobelpris

Utmattad. Marie Curie behövde vila efter den depression och sjukdom som följde på 1911 års Nobelpris.

Bild: 
Ann Ronan Pictures / Scanpix

Smutsigt spel bakom Curies Nobelpris

För hundra år sedan fick Marie Curie sitt andra Nobelpris, i kemi. Men vägen dit var besvärlig. Hon fick betala med en utmattning som höll henne borta från arbete under ett helt år.

Författare: 

Publicerad:

2011-10-04

Den 7 november 1911 sammanträdde Kungliga vetenskapsakademien för att utse årets Nobelpristagare i fysik och kemi. På den tiden deltog bara de svenska ledamöterna i Nobelbesluten och 73 av dem hade denna dag hörsammat kallelsen. Det var en rent manlig församling, eftersom akademiens enda kvinna, invald 1910, var utländsk ledamot. Men intressant nog var det just henne man tänkte utse till pristagare.

Först avhandlade man en procedurfråga som väckts av Klas Bernhard Hasselberg, anställd som fysiker vid akademien: Borde inte besluten om fysikpristagare respektive kemipristagare fattas vid två olika sammanträden och dessutom på två olika dagar? Om den frågan rådde ingen enighet och den bordlades. I dag, 100 år senare, fattas besluten alltid på olika dagar, kanske mest för att tillfredsställa det stora mediala intresset och ge vetenskapsjournalisterna lite andrum mellan tillkännagivandena.

Sedan utsåg man fysikpristagare 1911. Nobelkommittén för fysik hade först tänkt sig den svenske fysiologen och ögonläkaren Allvar Gullstrand, vilken skickligt hade formulerat och löst de matematiska ekvationerna för ljusets brytning i ögats lins. Men Gullstrand var även på förslag till Karolinska institutets pris i fysiologi eller medicin och ville hellre föräras detta pris. Därför kastade man på akademien in en reserv, Wilhelm Wien. Denne hade också studerat elektromagnetisk strålning, närmare bestämt värmestrålningen från heta kroppar, och ställt upp en formel för hur denna varierar vid höga temperaturer.

Därefter var det dags att besluta om kemipriset. För att över huvud taget kunna utses till Nobelpristagare krävs att man har blivit skriftligen nominerad senast den 31 januari. Oftast kommer nomineringarna från hela världen, men det händer att en ledamot av akademien har en favoritkandidat och på egen hand skriver en nominering. Så var det detta år: Svante Arrhenius, själv Nobelpristagare i kemi 1903, ansåg att Marie Curie borde utses till 1911 års Nobelpristagare i kemi. Det fanns nog flera anledningar till detta.

En anledning kan ha varit det strul som förekom bakom kulisserna 1903, det år då fysikpriset tilldelades Henri Becquerel och makarna Marie och Pierre Curie. Det året hade diskussionerna i den helt kvinnobefriade akademien – och speciellt i dess fysikkommitté – nämligen först lutat åt att priset skulle delas bara mellan Becquerel och Pierre Curie.

En matematiker inom akademien, den stridbare Gösta Mittag-Leffler, bröt dock mot den sekretess som omger prisarbetet och skrev till Pierre Curie om vad som var på gång. Denne i sin tur reagerade mycket starkt och svarade att han inte kunde acceptera att ta emot priset om inte hans hustru Marie också utsågs till pristagare.

Nobelkommittén för fysik, där för övrigt Arrhenius ingick som ledamot, hade egentligen ingenting emot att inkludera Marie. I den förslagsskrivelse som kommittén lämnade till akademien uttryckte sig Knut Ångström mycket uppskattande om hennes arbete och ansåg att man klart kunde urskilja hennes insatser.

Det fanns dock ett formellt problem som mycket väl kunde ha hindrat kommittén från att inkludera Marie. Hon var nämligen inte, enligt Nobelstadgan, korrekt nominerad till fysikpriset 1903. Vad som fanns var en nominering till fysikpriset 1902 som kommit in några dagar för sent, först den 4 februari 1902.

Den som hade nominerat henne (tillsammans med Henri Becquerel och Pierre Curie) var fransmannen Charles-Joseph Bouchard. Denne professor i patologi och terapi vid Faculté de médicine i Paris var utländsk ledamot av Vetenskapsakademien och inbjöds därmed varje år att lämna förslag på Nobelpristagare i fysik och kemi.

När Nobelkommittén för fysik i början av februari 1903 gick igenom årets nomineringar införde man som en informell regel (som gäller än i dag) att för sent inkomna nomineringar ska sparas till året därpå. Om då ingen annan nominering kommer från förslagsställaren, uppgraderas nomineringen med ett år.

Genom denna lilla förändring av årtalet 1902 till 1903 fanns plötsligt inga formella hinder, och makarna Curie kunde tilldelas halva prissumman medan Becquerel erhöll den andra halvan. Detta var första gången som akademien utnyttjade den möjlighet som Nobelstadgan ger prisutdelarna: att samma år belöna två olika forskningsinsatser med Nobelpris. För Becquerel gällde det upptäckten av den spontana radioaktiviteten, medan det för makarna Curie hette arbeten rörande de av professor Becquerel upptäckta strålningsfenomenen.

En annan anledning till Arrhenius nomineringsbrev för kemipriset 1911 kan ha varit att akademiens kemister (dit Arrhenius som fysikalisk kemist vid behov kunde räkna sig) ansåg att upptäckten av nya grundämnen egentligen hörde till kemin. I ett förslag till prismotivering för fysikpriset 1903 hade Knut Ångström skrivit om alla tre kandidaterna på grund av den af nämnda forskare gjorda upptäckten af de spontant radioaktiva ämnena.

Men en sådan prismotivering inbegrep upptäckterna av både polonium och radium, de två starkt radioaktiva grundämnen som Marie och Pierre Curie upptäckt. Efter diskussioner inom fysikkommittén och med akademiens kemister enades man om den slutliga motiveringen ovan, vilken inte innehöll några referenser till upptäckten av nya grundämnen. Därmed lämnades en öppning för ett framtida Nobelpris i kemi till Marie och Pierre Curie.

En tredje anledning kan ha varit att Arrhenius ville sätta punkt för den långa och för akademien obehagliga debatt om makarna Curies fysikpris som uppstått redan 1906. Pierre Curie förolyckades på våren det året, och som ett brev på posten kom en insändare i The Times, skriven av ingen mindre än den 82-årige fysikern William Thomson, mer känd som lord Kelvin.

Kelvin argumenterade att makarna Curie kanske egentligen inte hade upptäckt några nya grundämnen. De hade ju inte lyckats renframställa de två nya grundämnen, polonium och radium, som de påstått sig ha upptäckt. Vad de gjort var att studera vissa kristaller, vilka de ansåg bestod av poloniumklorid respektive radiumklorid. Nu menade lord Kelvin att den starka radioaktivitet som makarna Curie uppmätt kunde ha med kristallstrukturen att göra och inte behövde innebära att den innehöll nya grundämnen.

Den nyblivna änkan Marie Curie, som bäst förberedde sig för att överta Pierres föreläsningar på universitetet, orkade först inte med att bemöta lord Kelvins kritik. Andra forskare inom området, som Ernest Rutherford, ställde sig på henne sida, men allteftersom debatten fortsatte insåg hon att det inte fanns någon återvändo: hon måste renframställa åtminstone ett av de två nya grundämnena.

Nu var det inte bara att gå in i laboratoriet och fortsätta på samma sätt som hon arbetat på tidigare. Då hade hon själv malt och siktat tonvis med det uranhaltiga mineralet pechblände, kokat och destillerat det för att slutligen utvinna de kloridkristaller som strålade starkare än uran. Men för att nå fram till så mycket kristaller att man ur dessa skulle kunna framställa grundämnena i ren metallisk form skulle det krävas många gånger mer pechblände. Ställd inför detta problem visade Marie Curie nya prov på sin lysande kreativitet och starka målmedvetenhet.

Redan då stod det klart att de starkt strålande ämnena skulle komma till användning inom medicin och teknik. Så det borde därför finnas ett kommersiellt intresse av att rena pechbländet. Med sin trogne medhjälpare André Debierne organiserade Marie Curie ett nätverk av små företag, vilka utförde den del av reningsprocessen som hon tidigare själv hade gjort i mindre skala. De kristaller som företagen tog fram skickades till hennes laboratorium, där hon och hennes medarbetare påbörjade klyvningen av dem i deras atomära beståndsdelar.

Slutligen, efter flera års arbete, kunde hon 1910 visa upp det nya grundämnet radium i form av en liten metallpärla. Hon kunde till exempel mäta dess elektriska ledningsförmåga och därmed var debatten över. Som den första kvinnan sedan 1783 väljs hon in som utländsk ledamot av Kungliga vetenskapsakademien hösten 1910 (och till sin död 1934 förblir hon den enda kvinnan i akademien). Svante Arrhenius skriver sitt nomineringsbrev och den 7 november kunde akademien utse Marie Curie till 1911 års kemipristagare med den rekordlånga motiveringen: såsom ett erkännande för den förtjänst hon inlagt om kemiens utveckling genom upptäckten av grundämnena radium och polonium, genom karakteriserandet av radium och dess isolerande i metalliskt tillstånd samt genom sina undersökningar angående detta märkliga grundämnes föreningar.

Man kunde tro att den dubbla Nobelpristagaren Marie Curie vandrade på små rosa moln under hösten 1911. Så var det dock inte.

Under 1910–11 skrevs det nämligen en hel del obehagliga artiklar om Marie Curie i de franska tidningarna. Hösten 1910 hade hon utmanat de konservativa kretsarna genom att kandidera till inval i den totalt mansdominerade franska vetenskapsakademien. Tidningarna debatterade valet livligt för att Marie Curie var kvinna, polska och möjligen även hade judiskt blod. Inom akademien frågade man sig bland annat om det verkligen var förenligt med stadgarna att välja in en kvinna! Med minsta möjliga marginal valde akademien våren 1911 slutligen en man i stället.

Marie Curie hade också inlett en kärleksaffär med en gift kollega, Paul Langevin. Att han, som man, tog sig en älskarinna var inget man höjde på ögonbrynen åt – om det sköttes diskret. Men Paul Langevins hustru fick tidningarna att återigen angripa Marie Curie. När hon i november 1911 utsågs till Nobelpristagare och ombads komma till Stockholm var hon först orolig att alla tidningsskriverier skulle göra det mindre passande för henne att delta i festligheterna i december. Men Svante Arrhenius svarade henne att hon absolut skulle komma. Då publicerade en fransk tidning ett brev som Marie Curie hade skrivit där hon ger Paul Langevin mycket explicita råd om hur han skulle kunna bli kvitt sin hustru. Detta brev utlöste en skandal och ledde till och med till en duell.

Nu blev Vetenskapsakademiens ledamöter oroliga, och i slutet av november ombads Arrhenius att skriva och be Marie Curie avstå från Nobelfestligheterna. Men Marie Curie hade bestämt sig för att skilja på privata skandaler och yrkesmässiga framgångar. Hon svarade i början av december att hon absolut skulle komma.

Och det gjorde hon. Förutom festligheterna den 10 december deltog hon den 14 december i en middag på Högloftet på Skansen, arrangerad av en förening för akademiskt bildade kvinnor. Men hemkommen till Paris tog orken slut och Marie Curie fördes utmattad till sjukhus. Först efter ett år var den unika dubbla Nobelpristagaren tillbaka i laboratoriet igen.

Anders Bárány är professor emeritus i fysik vid Stockholms universitet och har bland annat arbetat som sekreterare i Nobelkommittén för fysik, och som vice museichef på Nobelmuseet. Tips: Utställningen Marie Skłodowska / Madame Curie visas på Nobelmuseet till och med den 16 februari 2012.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar