Annons

Michael Tapper: ”Stieg Larsson gestaltar en svensk dröm som krackelerat”

Michael Tapper har analyserat svenska deckare, från Sjöwall–Wahlöö till Stieg Larsson.

Författare: 

Publicerad:

2011-10-31

Hur har du gått tillväga?

– Jag har gått igenom polisberättelser på film och i romanform, från 1965 och framåt.

Vad säger deckarna om Sverige?

– De flesta handlar i någon mening om folkhemmet, eller berättelsen om folkhemmet. Om vi börjar med Sjöwall–Wahlöös deckare från 1960- och 70-talen så gestaltade de som marxist-leninister en bild av ett Sverige i förfall, ett Sverige i behov av en revolution. Man kan följa dem från Freud till Marx i en allt radikalare samhällsanalys. I de tidiga verken psykologiserade de mer, sedan blev samhällsanalysen alltmer marxistiskt orienterad.

Är inte deras dystra bild av folkhemmets Sverige i dag rätt paradoxal, nu när många ser tillbaka på den tiden med nostalgi?

– Jo, men deras världsbild då gick ut på att socialdemokratin var en klassförrädare som gick kapitalismens ärenden. Sverige var indoktrinerat av den socialdemokratiska lögnen – det var en vanlig tankefigur både till höger och vänster.

Vilken är bilden av brottslingen?

– Ambivalent. I Sjöwall–Wahlöös böcker är brottslingen själv ofta ett offer. Men sedan framåt 1980-talet svänger pendeln mot ett mer straffrättsligt tänkande – det blir nu synd om brottsoffren, och brottslingen ska låsas in. Detta syns mest i filmerna från den tiden – och filmer måste ha en enklare dramaturgi än böcker. Tydligast är det i Beckfilmerna framåt 1990-talet – plötsligt får Gunvald Larsson en mer framskjuten position än i tidigare filmer. Han personifierar polishämnaren som löser brottet med hjälp av våld.

Varför är det så?

– Det växer fram en bild av en ny, grov våldsbrottslighet, som den åldrade och idealistiske Beck inte klarar av. Helt plötsligt handlar det om rysk maffia, global brottslighet och hot utifrån.

Vad händer sedan framåt vår egen tid?

– Man kan se två huvudlinjer i arvet från Sjöwall–Wahlöö. Antingen ser man polismakten som ett hot, en del i en växande totalitarism. Detta märks hos Leif GW Persson, Jan Guillou och Stieg Larsson. Hotet finns hos högerextrema eller antidemokratiska krafter, eller rent av inom polisen själv.

Den andra linjen ser polisen som folkets beskyddare, de som hjälper medelklassen mot en växande och hotande brottslighet som ofta kommer från andra länder. Det ser man hos Olov Svedelid, Henning Mankell och i filmerna om Johan Falk eller Wallander.

Stieg Larsson har ju stora framgångar utomlands, där hans berättelser sägs demaskera det gamla ideallandet Sverige, stämmer det?

– Liksom Sjöwall–Wahlöö gestaltar han en svensk folkhemsdröm som krackelerat. Bilden av Sverige som ett land av relativ jämställdhet och med låg brottslighet blir i hans böcker förljugen – och många attraheras uppenbarligen av tanken att det inte stämmer. Sverige var under 1960- och 1970-talen ett socialt föredöme för många i andra länder. Därför fascineras man av att se idealet rämna.

Har du någon favoritförfattare?

– Leif GW Persson. Han verkar ha haft roligt när han skriver. Romanerna innehåller en bra blandning av spänning och humor.

Och bästa film?

– Mannen på taket är ju suverän, men kanske lite söndertjatad. Så jag säger den första filmatiseringen av Sjöwall–Wahlöös Roseanna, från 1967.

Slutligen, vem är den bäste Beck?

– Gösta Ekman! Han ser verkligen utbränd och alldaglig ut. Han är Beck!

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar