Annons

Vår farliga längtan efter objektivitet

Författare: 

Publicerad:

2011-12-20

Visst är det besvärligt att behöva lita på människors omdöme? Vore det inte lättare med ett logiskt system som automatiskt och felfritt kom fram till rätt slutsatser i kniviga frågor utan omständliga diskussioner, delaktiga meningar, urvattnade kompromisser och tröttsamma avvägningar?

Lite grand som det characteristica universalis som den tyske filosofen och matematikern Gottfried Leibniz drömde om?

”Om det uppstode meningsskiljaktigheter”, skriver han, ”skulle det lika litet föranleda någon dispyt mellan tvenne filosofer som mellan två människor som utför samma beräkning”.

Om man ser till utvecklingen inom svensk forskningspolitik under senare år är det uppenbart att det närs drömmar om ett characteristica universalis som inte står Leibniz långt efter. För visst är det besvärligt med alla dessa olika forskare som vill ha medel till just sin forskning? Hur ska man veta vad som är bäst? Nog vore det smidigt om det fanns ett objektivt och enkelt sätt att mäta som var omöjligt att ifrågasätta? Framför allt skulle man slippa involvera de kverulerande forskarna själva i granskningsprocessen.

Det characteristica universalis som man har börjat tillämpa i stort som smått är bibliometriska mätningar av vetenskapliga artiklars citeringsfrekvens. Avancerade algoritmer står till tjänst med att kvantifiera och väga vetenskaplig produktion och kreativitet. Målsättningen är ett system som automatiskt skickar pengar till rätt adressat, utan att någon ska behöva göra sig omaket att verkligen sätta sig in i vad som åstadkommits och utifrån detta göra en professionell bedömning.

Alldeles ointressanta är inte dessa mätetal, och tillsammans med väl genomförda granskningar där riktiga forskare deltar kan de bidra något lite grand till den övergripande bilden. Men planet sluttar och lockelsen är stor att släppa taget och rutscha i väg.

I grund och botten handlar det förstås om en misstro mot professionen. Liksom Leibniz vill man slippa de disputerande filosoferna. Man tror sig inte kunna lita på det professionella omdömet hos forskarna och lärarna. Det finns en farlig längtan efter den förföriskt enkla och skenbart objektiva siffran som det bara är att lägga sig platt inför och okritiskt tillbe. Vare sig det handlar om forskargruppers kronindex eller den enskildes h-index.

Hittills har universiteten klarat sig någorlunda hyfsat. De har stått rycken som en professionalitetens sista bastion, där vetenskap och utbildning ställs i centrum och där makten ligger hos kollegiet. De som vet och kan är också de som bestämmer. Än finns det forskare som drivs av nyfikenhet och upptäckarlusta. Än finns det lärare som drivs av glädjen av att förklara det till synes obegripliga och av att se studenter lära och växa. Forskare och lärare som förstår att något characteristica universalis aldrig kan ersätta deras omdöme om vad som är god forskning eller undervisning.

Häromdagen blev jag själv plötsligt medveten om vad det är som driver mig i min profession. Det var i samband med den inledande föreläsningen på kursen i grundläggande mekanik för de nya civilingenjörsstudenterna i bland annat teknisk fysik. Det är som jag ser det en av de absolut mest prestigefyllda kurser man kan undervisa på. Det är en ynnest att få vara med och ta emot de nyblivna studenterna och vara först med att lotsa dem in i fysiken och matematiken.

Det var lika roligt denna gång som vid tidigare tillfällen, och vi tog oss muntert igenom den inledande översikten. Efter föreläsningen kom en glädjestrålande ung studentska fram och ville tacka mig. Hon berättade hur hon under gymnasiet studerat med en helt annan inriktning, utan någon som helst avsikt att bli naturvetare eller tekniker. Men så hade hon läst en av mina populärvetenskapliga böcker, och den hade gjort ett sådant intryck på henne att hon bestämde sig för att byta spår. Det var fysik och naturvetenskap som hon ville ägna sig åt. Efter ett naturvetenskapligt basår var hon äntligen redo, nu var hon här, och det skulle bli så roligt!

Det är vid sådana tillfällen som jag förstår varför jag håller på med det jag gör. Och det är också vid sådana tillfällen jag känner en berättigad stolthet över att tillhöra en profession som inget characteristica universalis i världen kan tämja.

Ulf Danielsson är professor i teoretisk fysik vid Uppsala universitet, med strängteori och kosmologi som främsta forskningsområden.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar