Annons
Farlig våldsbrottsling – eller fängslad i onödan?

Martin Grann.

Farlig våldsbrottsling – eller fängslad i onödan?

Författare: 

Publicerad:

2012-11-26

Att förutsäga hur andra människor ska bete sig i framtiden är mycket svårt. Handen på hjärtat, många gånger vet man ju faktiskt inte ens själv hur man kommer att agera. I dag och i morgon kanske – men om ett år? Om fem år?

Inom polisen, rättspsykiatrin och kriminalvården gör vi varje dag förutsägelser vi spår om framtiden. Det gäller bedömningar av risken för att en individ ska begå allvarliga våldsbrott, så kallade farlighetsbedömningar. Bedömningar som sedan ligger till grund för permission, utskrivning eller frigivning. Hur säkra är sådana prognoser?

Tillsammans med några kolleger i Oxford genomförde jag nyligen den hittills mest omfattande meta-analysen av ämnet, det vill säga en systematisk analys och sammanvägning av all forskning i ämnet, som har gjorts. Sammanställningen omfattade nio olika state-of-the-art-modeller, som i stor utsträckning används för farlighetsbedömningar i Sverige och i övriga världen.

För att kunna tolka resultaten, som nyligen publicerades i British Medical Journal, måste vi bekanta oss med två statistiska begrepp: det positiva och det negativa prediktiva värdet (PPV och NPV). PPV är sannolikheten för att ett positivt test­resultat (farlig) stämmer. Alltså, hur många av dem som utpekas som farliga visar sig faktiskt vara det? NPV är – omvänt – sannolikheten för att ett negativt testresultat (ofarlig) stämmer. Med perfekta förutsägelser skulle i den bästa av världar PPV och NPV vara i närheten av 100 procent.

Vi analyserade totalt 73 olika studier, med sammanlagt 24 827 klienter från kriminalvård och psykiatri. Dessa individer följdes under i genomsnitt fyra år, och sammantaget var PPV 41 procent och NPV 91 procent.

När en psykiater eller psykolog gör en riskbedömning enligt konstens alla regler och drar slutsatsen att en individ är farlig, så stämmer det alltså inte ens varannan gång. Men när han eller hon drar slutsatsen att individen inte utgör en risk så är bedömningen betydligt säkrare – denna slutsats stämmer i 91 procent av fallen.

Ett annat sätt att beskriva detta förhållande är att använda inverterade PPV- och NPV-värden och räkna ut hur många individer man måste frihetsberöva för att förhindra en individs våldsbrott, ett så kallat number needed to detain. I det här fallet är talet två. Man måste alltså neka två personer frihet för att förhindra en persons våldhandling. Omvänt, number safely discharged, är antalet personer som kan friges innan en person som frigetts visar sig vara en våldsverkare, i det här fallet tio.

Är det här bra eller dåliga resultat? Det är ytterst en politisk och inte en vetenskaplig fråga. Hur tillförlitliga behöver de här bedömningarna vara för att anses tillräckligt bra, och hur otill­förlitliga får de vara innan förfarandet blir rättsosäkert? I Sverige, liksom i de flesta andra länder, har lagstiftaren valt att lita till farlighetsbedömningar som grund för tvångsåtgärder och frihetsberövanden. De modeller som studerades i meta-analysen används till exempel regelmässigt i Sverige när en domstol prövar om en patient på en rättspsykiatrisk klinik ska få permission eller skrivas ut, och när en person som dömts till livstids fängelse ansöker om tidsbestämning av straffet.

Om det är 50 procents chans att träffa rätt på frågan farlig eller ofarlig, innebär ett PPV på 41 procent att vi i praktiken skulle göra säkrare farlighetsbedömningar bara genom att kasta krona och klave. Pricksäkerheten är sämre än slumpen. Det låter inte särskilt bra.

Å andra sidan kan vi jämföra med andra oönskade eller katastrofala utfall. Säg att vi hade en prognosmodell som förutspådde till exempel jordbävning, tsunami eller kraftig baisse på börsen och som var tillförlitlig 41 procent av gångerna som lamporna blinkade rött. Skulle inte det vara användbart?

Här är det moralfilosofiska dilemmat. Om vi inte agerar på kunskaper vi har om en individs potentiella farlighet så kan oskyldiga drabbas av sådant som misshandel, rån, våldtäkt eller mord. Å andra sidan, ett beslut om tvångsåtgärder som medför att den enskilde hålls felaktigt inlåst på institution på grund av ett otillförlitligt underlag, innebär en långtgående kränkning av den personliga integriteten, vilket utmanar rättssäkerhet och mänskliga rättigheter. Så är läget. Vi måste välja.

Martin Grann är adjungerad professor i psykiatrisk epidemiologi vid Karolinska institutet.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar