Annons
LSD kan bota alkoholism

LSD kan bota alkoholism

Ett forskarpar i Norge vill att alkoholister ska få LSD som medicin. Behandlingen bygger på en idé som den psykedeliska psykiatrins pionjärer kläckte en höstnatt 1953.

Författare: 

Publicerad:

2012-06-20

Den psykedeliska drogen LSD bör användas inom seriös missbrukarvård. Det anser Teri Krebs och hennes man Pål Johansen. De har sammanställt resultat från försök att bota alkoholism med LSD gjorda för över fyrtio år sedan – och kommit fram till att en enda dos kan minska drickandet.

Forskarna bakom de nya rönen ser inte ut som några drogromantiker. Vi träffas på ett torg i norska Trondheim. Teri Krebs har parets fyra månader gamla dotter i en bärsele på magen. Våren har kommit av sig och Pål Johansen har på sig en stickad toppluva. En norsk helyllegutt som försvarar LSD.

– Alkohol gör mer skada i världen än någon annan drog, säger Pål Johansen, som är psykolog vid Norges tekniska och naturvetenskapliga universitet.

I Sverige är en vanlig uppskattning att över 300 000 människor har någon form av alkoholproblem. Förutom allt mänskligt lidande kostar bara det tunga drickandet samhället 66 miljarder kronor per år, enligt Missbruksutredningens beräkningar.

– Med tanke på hur stort problemet är kan man inte döma ut en lovande behandling bara för att en substans har fått ett socialt stigma, säger Teri Krebs.

Hon är hjärnforskare och matematiker med rötter i USA. Makarna pratar norska från början, växlar sedan till engelska och faller ofta varandra i talet. Båda två har sett svår alkoholism i sina egna familjer.

Men hur i hela friden blev den narkotikaklassade drogen LSD indragen i kampen mot flaskan? Det är en invecklad historia, full av tillfälligheter och hugskott.

LSD – lysergsyradietylamid – framställdes för första gången 1938 av kemisten Albert Hoffmann på det schweiziska läkemedelsföretaget Sandoz laboratorium i Basel. Fem år senare framställde han ämnet på nytt, och råkade få några droppar LSD-lösning på fingrarna. Följden blev underliga hallucinationer. Några dagar senare bestämde han sig för att göra ett experiment.

Klockan tjugo över fyra på eftermiddagen måndagen den 19 april 1943 svalde Albert Hoffmann ett kvarts milligram av kemikalien upplöst i vatten. I sin anteckningsbok noterade han att det inte smakade något alls. Klockan fem gjorde han sin sista läsbara anteckning: ”Lust att skratta”.

Därefter följer en av vetenskapshistoriens märkligaste cykelturer. Albert Hoffmann trampade hemåt tillsammans med en laboratorieassistent. Den välbekanta vägen liknade ett landskap målat av Salvador Dali, alla föremål verkade förvridna. Hastigheten var svindlande, men Albert Hoffmann upplevde att han inte rörde sig ur fläcken.

Väl hemma lade han sig på soffan och såg hur världen exploderade i fontäner av färg och spiraler av ljus. En grannfru kom in med ett glas mjölk. Den yrande kemisten uppfattade henne som en ”illvillig smygande häxa med färgad mask”.

Hallucinationerna påminde om vissa symtom hos människor som drabbas av en akut psykos. Det inspirerade andra forskare att använda LSD för att försöka förstå orsakerna till schizofreni.

Den brittiske läkaren Humphry Osmond ansåg att schizofreni berodde på ett fel i ämnesomsättningen som gör att kroppseget adrenalin omvandlas till något som liknar den hallucinogena drogen meskalin. Han ville gärna använda LSD i sin forskning, men fick inget gehör från sina chefer på St. Georges college’s hospital i London. Därför flyttade Humphry Osmond med sin familj till Kanada.

I oktober 1951 blev han klinikchef för ett mentalsjukhus i Weyburn, en avlägsen by i prärieprovinsen Saskatchewan. Den då 34-årige britten med hornbågade glasögon och oklanderlig sidbena startade ett forskningsprogram som han senare skulle döpa till psykedelisk psykiatri.

Samtidigt pågick experiment med LSD runt om i Europa, i Sovjetunionen, Japan och flera andra länder – både på djur och människor, och från olika teoretiska utgångspunkter. Psykoanalytiker rapporterade att drogen kunde lösgöra förträngda minnen. Farmakologer fick stöd i sin syn på mentala sjukdomar som biokemiska rubbningar.

På hösten 1953 var Humphry Osmond och hans kollega Abram Hoffer inbjudna till ett möte på Kanadas hälsodepartement i huvudstaden Ottawa. Kvällen före satt de på hotellet och diskuterade psykiatrins framtid. Omkring klockan fyra på natten slogs de av en idé: upplevelser framkallade av LSD påminner om alkoholisters beskrivningar av delirium tremens. För somliga blir det en vändpunkt. Skulle det vara möjligt att bota alkoholism med LSD?

De skrattade först åt tanken, men bestämde sig för att prova. Hemma i Weyburn gav de en man och en kvinna med grav alkoholism en dos LSD. Kvinnan fortsatte att dricka, men mannen slutade direkt och höll sig nykter under en uppföljning på ett halvår.

Under de följande femton åren behandlade de närmare 2 000 alkoholister med LSD, och uppgav att omkring 40 procent av dem var nyktra i mer än ett år. De släppte sin ursprungliga tanke på att drogen skulle fungera genom att utlösa ett skrämmande delirium. I stället föreställde de sig att den omvälvande upplevelsen kunde hjälpa patienterna att se sitt liv ur ett nytt perspektiv.

Provinsens politiker stödde verksamheten, och den lockade till sig besökare från hela världen. En av Anonyma alkoholisters grundare, Bill Wilson, var entusiastisk och provade själv drogen, skriver den kanadensiska medicinhistorikern Erika Dyck i boken Psychedelic psychiatry. Forskare i flera olika länder gjorde liknande försök och rapporterade fantastiska framgångar. Ända upp till 94 procent av de behandlade alkoholisterna uppgavs bli bättre eller mycket bättre. Det ledde till misstänksamhet.

Den ledande stiftelsen för beroendeforskning i Kanada, Addictions research foundation (ARF), anklagade LSD-forskarna för att slarva med metoderna. Stiftelsen bekostade ett eget experiment av en typ som då hade blivit norm inom klinisk prövning av nya läkemedel, en randomiserad kontrollerad studie.

En viktig förändring var att lotten skulle avgöra vilka alkoholister som skulle få LSD, och vilka som skulle få placebo i form av efedrin. Efedrinet – ett milt uppiggande ämne som även ger yrsel och hjärtklappning – skulle göra det svårt för alkoholisterna att veta om de var i en kontrollgrupp eller verkligen fick den ”nya medicinen”. Tio personer ingick i varje grupp.

Skeptikernas resultat publicerades i september 1966. Vid samma tid var tidningarna fulla av artiklar om illegal handel med LSD som rekreationsdrog, och Kanadas parlament diskuterade ytterligare restriktioner.

Rapporten var förödande. Den tekniska prosan slår fast att det i slutänden inte spelar någon roll för alkoholisterna om de får LSD eller placebo. Risken för att de dricker ett halvår efter behandlingen är lika stor i båda fallen, enligt rapportförfattarna.

Alkoholforskarnas intresse för LSD svalnade. Samtidigt började psykedeliska droger på allvar få fäste i populärkulturen. Beatles spelade in låten Lucy in the Sky with Diamonds, som blev bannlyst av BBC för att hylla LSD. Journalisten Tom Wolfe skrev reportageboken Trippen om en resa i en regnbågsmålad skolbuss genom USA i sällskap med Gökboet-författaren Ken Kesey och hans vänner som försökte expandera sina sinnen med LSD. Och psykologen Timothy Leary gjorde sig till profet för en ny religion, league for spiritual discovery, som hyllade drogen och lockade till sig unga hippies.

Den mediala bilden av LSD som en hippiedrog bidrog till att alkoholforskare som var måna om sitt rykte sökte sig bort från psykedeliska experiment. Dessutom innebar strängare lagar att det blev svårare att få tillstånd att göra kliniska studier.

För många var frågan om LSD mot alkoholism nu avgjord: de tidiga experimentens fantastiska resultat syntes inte till i uppföljande studier med bättre metodik.

Teri Krebs och Pål Johansen kom in i LSD-forskningen via en helt annan drog: MDMA, mer känd som ecstasy. Under en period som gästforskare vid Harvard university i USA hade Pål Johansen blivit intresserad av försök att använda ämnet i psykoterapeutiskt arbete med människor plågade av svår posttraumatisk stress. Hemma i Norge fick han forskningspengar för att arbeta vidare med projektet tillsammans med Teri Krebs. När de presenterade sina resultat fick de frågor om LSD. Teri Krebs började läsa om ämnet, först på Wikipedia och sedan i forskarrapporter av varierande kvalitet.

– Jag såg en sammanställning av forskningen om LSD mot alkoholism från 1971 och den var urusel, säger Teri Krebs.

Som matematiker insåg hon snabbt att det borde gå att göra en ordentlig statistisk analys av de välgjorda studier som trots allt fanns. Hon och Pål Johansen bestämde sig för att göra en så kallad metaanalys, en standardmetod som bland andra Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) använder för att sammanställa data från en mängd forskarrapporter som var för sig är för små för att ge klara besked.

De sökte igenom medicinska databaser och fick ett sjuttiotal relevanta träffar, men en närmare granskning visade att bara sex vetenskapliga rapporter uppfyllde de på förhand uppställda kvalitetskraven. Samtliga var publicerade mellan 1966 och 1971 och innehöll sammanlagt 536 alkoholister. Bland dem som fick en dos LSD lyckades 59 procent minska sitt missbruk. Motsvarande siffra för placebogruppen var 38 procent. Effekten var tydlig vid en första uppföljning efter några månader och klingade sedan av.

– Det är en mycket lång tid om man jämför med andra psykiatriska mediciner, säger Teri Krebs, som gärna vill se experiment med upprepade LSD-doser.

Resultaten publicerades i marsnumret av Journal of Psychopharmacology och har väckt stor uppmärksamhet. Teri Krebs blev intervjuad av BBC world news och citerad i många tidningar runt om i världen.

Många av dagens läkemedel mot alkoholism som Naltrexon och Campral påverkar signalämnet dopamin i hjärnan. LSD påverkar i första hand en specifik mottagare för serotonin.

– Det skulle kunna ge uppslag till en ny typ av medicin, säger Mia Ericson som forskar om beroendesjukdomarnas neurobiologi vid Göteborgs universitet.

Hon tycker att forskningen om LSD mot beroende är väldigt intressant, men vill samtidigt varna den som missbrukar alkohol för att försöka bota sig själv med psykedeliska droger. Det finns gott om beskrivningar av människor som fått panik under ett psykedeliskt rus och hamnat på sjukhus i ett psykotiskt tillstånd.

– Det bekymrar mig att den här sortens forskning får så stor uppmärksamhet, säger Markus Heilig, svensk beroendeforskare som sedan åtta år leder den kliniska verksamheten vid USA:s nationella institut för forskning om alkoholmissbruk.

Han påpekar att den norska metaanalysen bygger på bara sex studier av LSD mot alkoholism, men att det kan finnas många fler studier med negativa resultat som aldrig blivit publicerade. Både forskare och vetenskapliga tidskrifter brukar föredra att sprida rapporter som tyder på att en behandling fungerar, snarare än att den inte fungerar. Enligt Markus Heilig kan det vara skälet till att den norska metaanalysen kommer fram till att LSD hjälper mot alkoholism.

– Vi kan inte utesluta det, säger Pål Johansen.

Men de första rapporterna om en psykedelisk mirakelkur mot alkoholmissbruk mötte hård kritik. I ett sådant klimat borde det vara lätt att sprida resultat som undergräver entusiasternas bild, anser Pål Johansen.

Trots sina invändningar är Markus Heilig öppen för att det kan ligga något i forskningen om psykedeliska preparat mot alkoholism. Han ger inte mycket för pratet om att LSD skulle kunna leda till existentiella insikter som gynnar nykterhet, men nämner att psykedeliska droger har vissa intressanta effekter på nervceller i provrörsförsök. Gång på gång upprepar han att frågan bara kan avgöras av noggranna experiment, inte av ideologi eller önsketänkande. Men psykedeliska droger mot missbruk är minerad mark.

– På den ena sidan finns konservativa moralister som reflexmässigt säger att så här kan man inte göra. På den andra sidan finns ett jätteproblem med oseriösa lycksökare, säger Markus Heilig.

Som exempel på lycksökare nämner han privata kliniker som erbjuder ibogain – ett extrakt från den afrikanska busken Tabernanthe iboga – mot olika slags missbruk. Ämnet orsakar både hallucinationer och störningar av hjärtrytmen som kan leda till döden. Trots det fortsätter vissa alternativmedicinare att sälja ibogainkurer för tiotusentals kronor till förtvivlade narkomaner. Markus Heilig är orolig för att uppmärksamheten kring psykedeliska kurer mot alkoholism ska bidra till en liknande kommers med LSD.

– Ibogain är intressant, men det är välkänt att det är stor skillnad mellan riskprofilerna för ibogain och för LSD, säger Pål Johansen.

Det finns praktiskt taget inga dödsfall som beror på en överdos av LSD, enligt Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk (ECNN), som också uppger att drogen inte framkallar något fysiskt beroende. Förvirring som leder till självmord eller dödliga olyckor har bara kopplats till LSD i extremt sällsynta fall.

Omständigheterna runt den psykedeliska upplevelsen är viktiga för hur den artar sig. I de studier som ingår i den norska metaanalysen av LSD mot alkoholism upplevde 1,5 procent av patienterna akuta biverkningar. Några blev förvirrade och upprivna, och en person som tidigare drabbats av epilepsi i samband med tillnyktring fick ett svårt anfall. Men ingen fick några bestående skador.

– Man måste alltid väga för- och nackdelar för varje person. Kom ihåg att alkoholism är en sjukdom med hög dödlighet, säger Pål Johansen.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar