Annons
”Farligare att tänka fritt än att tänka rätt”

Staffan Ulfstrand: ”Farligare att tänka fritt än att tänka rätt”

Författare: 

Publicerad:

2012-10-18

Förmågan att gemensamt identifiera vissa mål och att samarbeta för att nå dem – är det den moderna människans trumfkort? Evolutionsorienterade forskare från många olika ämnesområden engagerar sig i denna fråga och försöker komma närmare ett svar, genom att samla in nya data och inte minst anställa experiment avsedda att visa hur människor agerar i situationer, där samarbete är potentiellt lönsamt – och hur vi i vårt beteende i så fall skiljer oss från våra närmaste släktingar bland primaterna.

De flesta tycks ansluta sig till förslaget att visst är vi flitiga och duktiga samplanerare och samarbetare – men minsann inte med kreti och pleti … Under hela vår arts (och dess föregångares) historia har det naturliga urvalet gynnat samarbete, men bara inom stammen. Vi är grundmurat tribalistiska. I nutid är stammen knappast den viktigaste grupptypen, utan har ersatts av allt från nationer, etniska kategorier, religioner och politiska partier till idrottsklubbar och hembygdsföreningar. För sin ”ingrupp” och dess medlemmar är individen beredd att göra uppoffringar och ta risker, så att gruppen ska bestå som en effektiv enhet och fortsätta att fylla sin viktiga funktion för ”uppoffraren”. Det handlar alltså inte om genuin altruism utan om prosocialitet: kostnader som beräknas bli återgäldade i framtiden.

Som Jonathan Haidt, professor i moralpsykologi vid University of Virginia, argumenterar i sin uppmärksammade bok The righteous mind (2012), underbyggs den unikt mänskliga förmågan till gruppsamarbete inte minst av individernas orubbliga känsla av att ”ha rätt”, medan människor i andra grupper ”har fel”. Utan att behöva tänka två gånger på saken försvarar en person den egna gruppens attityder till olika frågor och attackerar den andra gruppens. För en högerpolitiker har en vänsterpolitiker alltid fel – och vice versa. Och när riksdagen någon gång når enighet över blockgränserna, gäller det vanligtvis en fullständigt betydelselös fråga. Ändå väcker det stor uppmärksamhet.

Eller tänk på hur självklart det är för en äkta fotbollsentusiast att det måste vara domaren som gjort (minst) sju dundertabbar och/eller varit mutad av det ruttna motståndarlaget när den egna klubben just förlorat en ödesmatch med 7–0.

Allas övertygelse om att ha rätt betyder ständig vaksamhet gentemot gruppmedlemmar med avvikande åsikt. Inom gruppen pågår ett slags renlärighetskontroll, och ve den som inte klarar granskningen.

Världshistorien är proppfull av beskrivningar av hiskliga straff som utdömts mot dissidenter som hotat gruppens traditionella regelverk. Att tänka fritt är farligare än att tänka rätt, och den som vill åstadkomma en förändring måste ha en särdeles övertalningsförmåga.

En poäng som Haidt ofta återkommer till är att det för individen ofta är viktigare att tyckas ha rätt än att ha rätt. Folk lyssnar nämligen bara på det de vill höra. Här citerar han uppskattande en filosof vid namn Glaucon, bror till ingen mindre än Platon, som – förmodligen trött på ändlösa filosofiska diskussioner i den atenska akademin – hävdade att det är viktigare att prata än att få något sagt.

Haidt diskuterar vilka politiska konsekvenser vår tribalistiska mentalitet och rättshaverism kan få. Han menar att de politiska partier som för fram budskap i samklang med vår ingrodda gruppmentalitet, eller som åtminstone låter som om de gör det, har bäst utsikter till framgång. Enligt hans uppfattning gör detta argumentationen besvärligare för vänster- än för högerpolitiker. Kanske det. Inte sällan tycker man sig dock se att samtliga partier vänder kappan efter vinden och kommer med program avsedda att passa alla; lupp behövs för att upptäcka om och i så fall hur de skiljer sig.

Att medlemmarna i en viss grupp är blint övertygade om att de har rätt stärker deras sammanhållning och ökar deras ovilja att kompromissa och visa förståelse för andra gruppers attityder. Varken Haidt eller någon annan har hittat ett trovärdigt recept på hur vi människor ska hantera vår konfliktbenägenhet. Vi måste naturligtvis göra så gott vi kan, som Haidt skriver, för vi är ju trots allt tvungna att leva tillsammans den tid vi förunnas här på jorden. Dum spiro, spero – som Cicero sade.*

Staffan Ulfstrand är professor emeritus i zoologisk ekologi och författare. *Så länge jag andas hoppas jag.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar