Annons
Kina tar över Afrika
Bild: 
Niklas Sjögren, IDAG Illustration

Kina tar över Afrika

Det senaste decenniet har  Kina blivit alltmer aktivt i Afrika. Det handlar om lån, bistånd och inte minst kinesisk invandring. Kinas dominerande roll i världen växer – vissa talar om landet  som den nya Världsbanken.

Författare: 

Publicerad:

2012-12-16

Handeln mellan Kina och Afrika har ökat explosionsartat det senaste decenniet. Sedan 2003 har handelsvolymen ökat med hela 865 procent, från 18,5 miljarder dollar till 160 miljarder 2011. Utvecklingen innebär att Kina har gått om USA och de gamla europeiska kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike som kontinentens största handelspartner. Prognosen från det kinesiska handelsministeriet är att Kina passerar EU 2014. Ministeriets förhoppning är att handelsutbytet årligen ska ligga på omkring 300–400 miljarder dollar. Många utgår från att Kinas romans med Afrika handlar om energisäkerhet, det vill säga att tillförsäkra den kinesiska industrin den olja och de råvaror som krävs för fortsatt hög ekonomisk tillväxt. Men även om Kina i dag får mer än en tredjedel av all sin olja från Afrika, så handlar relationerna om mycket mer än jakt på naturresurser.

Det är också en fråga om generös långivning från de kinesiska statsbankerna för finansiering av infrastruktur i Afrikas länder. Dessa lån är nu i absoluta tal större än de lån som Världsbanken ger. Enligt Financial Times förmedlade de kinesiska bankerna mellan 2008 och 2010 lån till ett värde av hela 110 miljarder dollar till utvecklingsländer – i huvudsak till infrastruktursatsningar som också kinesiska byggföretag tjänade på – medan Världsbanken under samma tid lånade ut 100,3 miljarder.

I vilket fall som helst har detta skifte föranlett funderingar om att Kina rent av är den nya Världsbanken.

Relationerna mellan Kina och Afrika är gamla. De sträcker sig över flera hundra år, och det är en historia som såväl Folkrepubliken som afrikanska länder gärna refererar till när kinesiska diplomater eller regeringsföreträdare nu besöker Afrika.

Till det mest fantasieggande i den gemensamma historien hör berättelserna om amiralen Zheng Hes sju gigantiska seglatser från Östkinesiska havet till Östafrika i början 1400-talet, som plötsligt förbjöds 1424 när Mingdynastins kejsare Hongxi tillträdde.

Sedan dess har mycket hänt. Kinas utveckling, från att, efter massakern på Himmelska fridens torg 1989, ha varit en internationell pariastat, till att 2012 vara världens näst största ekonomi med globalt inflytande, är spektakulär. Kritiken från västerländska regeringar mot Kina har mojnat betänkligt i takt med det ökade handelsutbytet. De förändrade geopolitiska och geoekonomiska konsekvenserna av den globala maktförskjutningen österut är naturligtvis av stor betydelse också för Afrikas länder. För dem är det ekonomiska uppsvinget för Kina och andra stormakter som Brasilien och Indien de senaste decenniernas viktigaste scenförändring.

Sedan det kalla krigets slut, men framför allt efter millennieskiftet, har Kinas relationer med Afrika mer fokuserat på handel och ömsesidig ekonomisk nytta.

Denna nya kinesiska strategi för Afrika började ta form år 2000, då det kinesisk–afrikanska toppmötesforumet Forum on China Africa cooperation (FOCAC) bildades. På årligen återkommande toppmöten har stora satsningar på och löften om ökad handel och utvecklingssamarbete, framför allt i form av program för infrastruktur, hälsovård, jordbruk och utbildning, stått på dagordningen.

Vid sidan av ekonomisk påverkan fokuserar debatten om Kinas roll i Afrika på frågan om huruvida det fortfarande finns någon syd–syd-solidaritet mellan rika och fattiga utvecklingsländer i frågor om det globala syds förhållande till det rika norra halvklotet. Det handlar om klimatfrågan, fattigdomsbekämpning och vilken utvecklings- och säkerhetspolitik som bäst tjänar världens fattigaste.

I västerländska massmedier och bland beslutsfattare finns det de som menar att socialistisk solidaritet är passé i en tid av ekonomisk globalisering och att kinesiska aktiviteter enbart tjänar Kina. Men åsikterna i både nord och syd går isär om huruvida Kina agerar ”nykolonialt” i Afrika och upprepar tidigare århundradens rovjakt på kontinentens rika naturresurser, eller om Kinas engagemang tvärtom innebär en nystart för infrastrukturen, och kanske till och med en industrialisering bortom råvaruekonomi och biståndsberoende, vilket stärker suveräniteten för afrikanska länder.

Andra menar att Kina är ett hinder för utveckling mot demokrati och mänskliga rättigheter, eftersom Kina lånar ut pengar och investerar också i hårda diktaturer. Men vilken bild är den mest korrekta? Snarare än att tänka i termer av nykolonialism finns det mycket i det kinesiska engagemanget som underlättar Afrikas utveckling. Dit hör till exempel satsning på att förbättra såväl undermålig infrastruktur som bristfällig hälsovård. Och det är Kinas målinriktade satsning på att bygga broar, motor- och järnvägar, flygplatser och hamnar – men även fotbollsstadion som många afrikaner är mest nöjda med.

Afrika/diagram
Bild: 
Johan Jarnestad

Det finns också en politisk förnöjsamhet hos åtskilliga afrikanska ledare, vare sig de är demokratiskt valda eller inte. I augusti 2011 riktade Zambias förre president Rupiah Banda orden: ”Biståndsgivare, dra hem!” till västerländska biståndsgivare. Den direkta anledningen var kritik från framför allt USA mot att Zambias regering vägrade samarbeta med brittisk domstol om ett korruptionsåtal mot en tidigare zambisk president, Chiluba. Den indirekta anledningen till det hårda tonläget är att väst inte längre har monopol på bistånd, lån och investeringar. Afrikas regeringar har i dag alternativa källor till uppbyggnad och modernisering. Det handlar om Indien, Brasilien, Saudiarabien, Malaysia och så naturligtvis Kina. Rupiah Bandas utbrott var ett uttryck för en växande irritation över västerländska regeringars värderingstyngda retorik och en längtan till den kinesiska attityden, som präglas av icke-inblandning i andra länders interna angelägenheter. Men trots att Kinas princip om icke-inblandning alltsedan Mao Zedong utropade Folkrepubliken den 1 oktober 1949 är hårt kopplad till värnandet om nationalstatens suveränitet, finns det faktiskt tecken som tyder på att denna princip håller på att omprövas. Denna förändring beror främst på att allt fler kinesiska företag finns i diverse konflikthärdar.

På kort sikt har Kinas storskaliga återkomst till Afrika alltså inneburit en möjlighet att avvisa de pekpinnar som följer med västerländskt bistånd från gamla europeiska kolonialmakter eller från Internationella valutafonden. Men Kinas ekonomiska inflytande och allt tydligare fotavtryck i alla afrikanska länder, reser också nya frågetecken om statssuveränitet både som princip och praktik.

Under mina egna fältarbeten i den zambiska provinsen Copperbelt har jag uppfattat hur både affärsmän och lokala tjänstemän är missnöjda med de kinesiska statsföretagens närvaro. De anser att företagen bygger murar runt sina verksamheter. Särskilt tydligt är detta i den uppmärksammade ekonomiska frizon som drivs av den kinesiska kopparjätten CNMC i Chambishi. I synnerhet är det de statliga tjänstemännen som menar att de saknar information, kunskap och till och med tillträde till industriparken Multi-facility economic zone. Detta kan tolkas som en förlust av suveränitet på den zambiska statens eget territorium, samtidigt som det är ett uttryck för att den kinesiska principen om att inte inkräkta på andra länders suveränitet håller på att urholkas.

Såväl arabvåren som utvecklingen i Sudan och Sydsudan, efter den nya statens självständighet i juli 2011, sätter den kinesiska utrikespolitiken på svåra prov. De kinesiska oljebolagen har gjort stora investeringar – mer än 100 miljarder kronor – i de omstridda gränsområdena Abyei och Södra Kordofan, och utsätter därmed sina anställda för betydande risker. Cirka 30 000 kinesiska medborgare arbetar inom olje- och byggsektorerna i Sudan och Sydsudan. I synnerhet i Södra Kordofan har det kinesiska bolaget CNPC råkat ut för flera attacker sedan 2007. I oktober 2008 kidnappades nio män från företaget. Och den 28 januari i år bortfördes 29 byggarbetare. Dessa incidenter följdes, liksom evakueringen av nästan 36 000 kinesiska medborgare från inbördeskrigets Libyen i mars 2011, av miljontals kinesiska internetanvändare i realtid.

Att så många kineser befanns hotade till livet var en starkt bidragande orsak till att regeringen i Peking valde att inte blockera FN-resolutionen om en flygförbudszon över Libyen. Till skillnad från Libyen står inte kinesiska investeringar och liv på spel på samma sätt i den utdragna Syrienkrisen och utsätts därför inte för samma nationalistiska opinionstryck som regimen ibland påverkas av. Men Kinas vacklande i vetopolitiken är en indikation på att landets fördjupade engagemang i Afrikas ekonomier påverkar såväl afrikanska regeringars uppfattningar om sitt suveränitetsutrymme som den kinesiska regeringens princip om statens okränkbara suveränitet.

En ny era av betydande ekonomiskt utbyte mellan stora och små länder i det globala syd börjar ta form. Det märks genom ett ökat handelsutbyte mellan stora och små länder i syd, och genom nya dialoger på hög nivå inom ovan nämnda FOCAC, liksom inom den mer välkända BRICS-gruppen: Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika. Men det är ändå inte nödvändigtvis de mest våldsamma konflikterna eller ”högnivåpolitiken” i form av toppmöten som är mest avgörande för hur relationerna utvecklas framöver. Kinas återkomst till Afrika – efter frånvaron från 1966 och kulturrevolutionens utbrott till 1989 och den västerländska isoleringen av Kina – handlar i dag dock inte enbart om lån, råvaruhandel och politik. Det är också fråga om direkt interaktion i form av kraftigt ökad kinesisk utvandring till Afrika. Många kineser tar sig till Afrika i dag – legalt eller illegalt – till länder som Senegal, Ghana, Zambia och Angola och tar jobb som byggnadsarbetare, timmerhuggare, guldgrävare och grönsaksförsäljare på lokala marknader. Uppgifterna är osäkra, men fler än en miljon kineser tros befinna sig i Afrika i dag. Migrationsfrågan kopplas ofta ihop med undersysselsättningen i många afrikanska länder.

Om kinesiska företag ska fortsätta expandera och behålla sina förhållandevis goda relationer med såväl regeringar som folkopinionen i Afrika, måste också de kinesiska företagens verksamhet involvera många fler arbetstillfällen för afrikaner, även inom tillverkningsindustrin – vilket länge har varit en dröm bland politiska ledare.

Annars är risken stor för att folkopinionen vänds mot att den kinesiska arbetskraft som importeras tar arbeten som människor lokalt anser sig kunna utföra.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

1

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Hej
Jag har med stort intresse läst Johan Lagerkvists artikel om Kina i Afrika i senaste FoF, både i pappersformat och på nätet. Som konst- och bildvetare reagerar jag på hur okontextualiserat FoF publicerar bilden/diagrammet över Kinas aktiviteter i olika länder i Afrika. Det finns ingen bildtext med förklaring över vad det är man egentligen visar eller vilken tidsperiod som bilden bygger på. Eller källa till de visuellt presenterade uppgifterna!
Anledningen till att jag började titta noggrannare på detta är att jag varit i Senegal vid tre tillfällen sedan 2008, och sett hur kinenserna visat sig allt mer aktiva i landet, bl.a. byggt vägar och hus och under 2012 färdigställt en enorm Grand Théatre National i Dakar. Detta syns dock inget av i diagrammet, så därför undrar jag vad bilden egentligen visar. Hälsningar från
Margareta Wallini Wictorin, Linnéuniversitetet.

Lägg till kommentar