Annons
Värre än forskarna anat: Digerdöden

Pestloppan (Xenopsylla cheopis) sprider pestbakterier och trivs på råttor.

Bild: 
Science Photo Library / IBL Bildbyrå

Värre än forskarna anat: Digerdöden

Länge har man inom forskarvärlden  hållit sig med rätt låga skattningar av antalet offer  för digerdöden. Men nu skrivs talen upp.

Författare: 

Publicerad:

2012-12-15

Herrens år 1348 berättar den toskanska staden Sienas krönikör hur den största katastrofen i stadens historia hemsökte män, kvinnor och barn. Det är fruktansvärd läsning. Fäder överger sina barn, hustrur sina makar och bröder sina bröder. De döda vräks ner i stora gropar. Ingen gråter över dem eftersom alla räknar med att inom kort möta döden själva. Skribenten själv drabbas hårt, vilket han noterar med en förfäran som känns lika färsk i dag som den måste ha gjort på 1300-talet:

E io Agnolo di Tura, detto il Grasso, sotterrai 5 miei figliuoli co’ le mie mani.

Och jag, Agnolo di Tura, kallad den fete, begravde mina fem små barn med egna händer.

Enligt Agnolo var endast en av åtta sienesare i livet när digerdöden hade härjat färdigt. Fyra av stadens nio högsta styresmän dog i pesten.

Ett år senare, våren 1349, hade samma pest nått Kilkenny på Irland, där dess härjningar noga observerades av franciskanbrodern John Clyn. Han skildrar med ögonvittnets sakkunskap hur sjukdomen ser ut: hur bölder växer ut på kroppen, hur galenskap drabbar vissa sjuka, hur några hostar blod. Han noterar att pesten sällan lämnar ett hushåll när den väl tagit sig in. Om mannen i huset insjuknar dör också hustrun, barnen och tjänstefolket.

John Clyn är pessimistisk. Ondskan har omfamnat hela världen. Han fruktar att framtida generationer inte ska inse vidden av katastrofen. Själv sitter han ”bland de döda, och väntar på att döden ska komma”. Han har ordnat fram pergament så att någon annan, vem det vara månde, kan fortsätta hans redogörelse, ”för den händelse någon fortfarande kommer att vara i livet i framtiden och någon son av Adam kan undkomma denna pest och återuppta det arbete som har inletts på detta sätt”.

Därefter börjar han skriva om den nyligen avlidne sir Fulk de la Frene, men mitt i den plötsligt avbrutna texten har en kopist skrivit: ”Här tycks det som om författaren dog.”

Agnolo di Tura och John Clyn är två exempel i en stor mängd ögonvittnen, vars skildringar av digerdöden i Europa och Mellanöstern mellan 1347 och 1352 är påfallande likartade. När skräcken föll över dem valde skribenterna att bearbeta traumat på det sätt som föreföll dem naturligt: att skriva om det, att berätta om fasan för sig själva och för eftervärlden, att skapa ordning ur kaos medelst fjäderpenna och bläck. Och de var inte ensamma. Vid sidan av ögonvittnesskildrarna arbetade läkare, präster, fogdar och många andra, som på grund av yrkeskraven var så illa tvungna att berätta i skrift om vad som hände runt omkring dem. Resultatet är en förvånansvärt stor spännvidd i källmaterialet, vilket gör det möjligt att med relativt enkla medel komma den största demografiska chocken i Gamla världens historia mycket nära.

Sett mot denna bakgrund är det sällsamt hur forskarvärlden valde att betrakta digerdöden under 1900-talet. Från att vid förra sekelskiftet ha uppfattat den som en andra syndaflod, bredde en allmän skepsis ut sig i akademikerleden. Uppskattningarna av dödstalen, som länge legat på hälften eller mer än hälften av befolkningen, sjönk successivt till en tredjedel, en fjärdedel eller ännu mindre. Josiah Cox Russell, en av seklets ledande demografiska historiker, beräknade 1948 dödligheten i England till 20 procent, och J.F.D. Shrewsbury argumenterade 1970 för att inte mer än fem procent av befolkningen skulle ha dött i digerdöden. Flertalet historiker var även tveksamma till att pesten skulle haft någon större inverkan på samhällsutvecklingen. Det faktum att Europa drabbades av en djup kris under andra hälften av 1300-talet skylldes på andra faktorer: till exempel krig, missväxt, uppodling av dåliga jordar och feodal utsugning av bönder. Få var villiga att medge att mänskligheten nästan besegrades av en bakterie.

Opinionen svängde dock under 1970- och 1980-talen. Det började uppfattas som ett problem att många tidigare historiker hade ignorerat samtida skildringar av digerdöden, likt de ovan citerade från Siena och Kilkenny. För de nya historikergenerationerna föreföll det cyniskt att nonchalera de förfärade 1300-talsmänniskor som levde med digerdöden och kanske även själva dukade under för epidemin, som i fallet med John Clyn. Ett ögonvittne bör tas på allvar. Noggranna undersökningar av det lokala arkivmaterialet från pestårens tid tvingade samtidigt fram revideringar av mortalitetsuppskattningarna. Dödssiffran sköt åter i höjden. När man därefter, under decennierna kring år 2000, utvidgade det tvärvetenskapliga samarbetet mellan historia, paleoekologi, kulturgeografi, arkeologi, epidemiologi, konstvetenskap med flera vetenskaper, ökade dödstalen ännu mer i beräkningarna.

En viktig konsekvens av den nya vågen av forskning om digerdöden är att man år 2010 äntligen lyckades bevisa att det rörde sig om den sjukdom man hela tiden misstänkt, nämligen pest orsakad av bakterien Yersinia pestis. Analyser av dna och proteinrester i skelett som påträffats i massgravar från digerdödens tid gav övertygande belägg för farsotens natur. Detta avslutade ett längre forskargräl om vad som egentligen hade orsakat katastrofen.

Den svenska forskningsutvecklingen är ett utmärkt exempel på hur scenariot har förändrats. På 1970-talet, vid tiden för det stora nordiska ödegårdsprojektet, var flertalet svenska historiker, liksom flertalet danska, mycket försiktiga i sin utvärdering av digerdödens betydelse.

I dag är bilden en helt annan. Med hjälp av analyser av bevarat källmaterial, bland annat Hallandslistan i kung Valdemars jordebok från 1200-talet och de uppländska markgäldslängderna från 1312, har man kunnat fastslå att dagens Sverige under första hälften av 1300-talet hade nästan 1,1 miljoner invånare. Det ska jämföras med att dagens Sverige år 1571 hade omkring 639 000 invånare. På 1620-talet uppgick antalet invånare inom ramen för nutidens gränser till cirka 854 000. År 1700 hade invånarantalet stigit till 1 363 000. Inte förrän under stormaktstiden nådde den svenska befolkningen alltså samma nivåer som under tidigt 1300-tal. Det tog tre sekler för landet att återhämta sig från digerdöden.

Om vi vänder oss till tiondelängder, markgäldslängder, mantalsuppgifter och räkenskapsböcker kan vi komma eländet ännu närmare. En analys av sådant material ger vid handen att omkring två tredjedelar av Sveriges befolkning försvann under de 60–70 år som följde på digerdödens ankomst 1350. Fram till 1420 återkom pesten ofta, med förödande effekt. De regionala skillnaderna kunde vara stora. I vissa landskap, till exempel delar av Uppland, sjönk folkmängden mer än genomsnittet. Också Västergötland drabbades mycket hårt. Peterspenningen, en mindre skatt som samlades in till påven, mer än halverades i Skara stift. Kyrkor övergavs. Ännu värre drabbades Gotland. Under första hälften av 1300-talet hade ön minst 50 000 invånare (9 900 hushåll på landsbygden, vartill kom befolkningen i Visby); det högmedeltida invånarantalet var alltså nästan lika stort som det nuvarande. När antalet skattskyldiga hushåll på öns landsbygd beräknades år 1413 stannade siffran vid 2 300. Om vi lägger till de cirka 800 hushållen i Visby samt landsbygdens skattebefriade präster och domare, stannar siffran på omkring 3 300 hushåll, vilket ger en regional befolkningsminskning på 75 procent.

Minst lika fascinerande som de nya rönen om katastrofens demografiska omfattning är de kunskaper om mänsklig psykologi, medicinsk praktik och traumahantering som träder i dagen om vi betraktar alla de berättande källor som tillkom i digerdödens kölvatten.

Om vi vänder oss till läkarnas skrifter möter vi en mångfald av iakttagelser och fruktlösa försök att mota bort pesten genom både operativa ingrepp (i regel åderlåtning) och profylaktiska åtgärder. Den andalusiske läkaren Ibn Khatimah, som själv bevittnade digerdödens härjningar i Almería 1348, skrev ner listor över vilka matvaror man skulle undvika – till exempel mjölk, svamp, slaktat kött, vitlök, kål och auberginer – och vilka som var att föredra, däribland fruktdrycker och friskt vatten. Ibn Khatimah påpekade också vikten av psykologisk beredskap. Man fick inte bli nedslagen av att pesten förhärjade landet, eftersom ett dåligt humör försvagar kroppens motståndskraft. Den förnuftiga ska vara förhoppningsfull, glad och vid gott mod. Ett bra knep var att läsa god litteratur, helst Koranen, men även historiska verk, böcker med roliga historier samt romantiska äventyr.

Men hur förklarade dåtidens lärda män det som egentligen inte gick att förklara, mot bakgrund av dåtidens bristande insikter i pestens orsaker? Vilket svar gav man alla de människor som ställde frågan: ”Varför?”

Som typiskt exempel på hur 1300-talets akademiska elit tolkade katastrofen kan nämnas Compendium de epidemia, skrivet av magistrarna vid Parisuniversitetets medicinska fakultet i oktober 1348 på begäran av den franske kungen. Enligt magistrarna hade pesten förorsakats av en sammanstrålning av Saturnus, Mars och Jupiter i Vattumannens stjärnbild klockan 13 den 20 mars 1345. Tillsammans med andra himmelska störningar orsakade detta en försämring av luften. I nästa skede, i direkt samband med sammanstrålningen i himlen, steg osunda vätskor upp ur jord och vatten. Vätskorna förenade sig med luften, och på grund av de intensiva sydvindarna spred de sig fort. Sydvindarna hämtade näring ur träskmarker, sjöar, djupa dalar och från obegravda lik. Slutligen började pesten, via luften, spridas över jordklotet. Trodde den franske kungen på detta? Trodde akademikerna själva på det? Vi vet inte, men vi kan vara säkra på en sak: hypotesen hjälpte dem att behålla förståndet. Det gav dem en berättelse, insvept i dåtida naturvetenskap, teologi och astrologi, som de kunde relatera till. Traumat blev lättare att uthärda när man hade en förklaring till hands.

En helt annan bedömare, religiöst sanktionerad men fjärran från Parisuniversitetets lärda krets, var svenskan Birgitta Birgersdotter, sedermera känd som Heliga Birgitta. Hennes förklaring till digerdöden bottnade i den utbredda uppfattningen att pesten var Guds straffdom. Men för vad? Vilken synd hade förmått Herren att låta farsoten komma över jorden? I en gudomlig uppenbarelse, förmedlad via Jungfru Maria, förkunnar Birgitta gåtans lösning. Digerdöden anlände på grund av tre synder: för högmods, omåttlighets och vinningslystnads skull. Man måste skänka mer allmosor och mildra Guds vrede genom att sjunga mässor och bikta sig.

Framför allt tycks Birgitta mena att skulden vilar på de kvinnor som har förtörnat Gud via sina kläder. Kvinnorna måste ovillkorligen bättra sig genom att ”antaga sann ödmjukhet i klädedräkten och nyttja måttfulla kläder […]. Sina kroppar må de hålla i ärbart skick så att de icke skrytsamt framträda större och ståtligare än Gud skapat dem, icke heller kortare och vekare på grund av band och knutar och annat sådant bjäfs, utan allt må vara till nytta och Guds heder. Kvinnorna må jämväl avskaffa de skrytsamma dräkter som de av högfärd och fåfänga lagt sig till med, ty för de kvinnor som försmått sitt fäderneslands gamla lovvärda seder, har djävulen föreskrivit nya missbruk och opassande prydnader för huvud, fötter och andra lemmar, för att uppväcka vällust och reta Gud.”

Med andra ord: Birgitta har retat sig på modets växlingar. Hon har säkerligen varit moraliskt indignerad i decennier. Nu, när pesten kommer, drar hon de slutsatser hon finner adekvata.

Birgitta var långt ifrån ensam i sin moraliserande jakt på konkreta svar. Mängder av 1300-talsmänniskor sökte och trodde sig ha funnit svaret på vilken synd som förtörnat Herren.  I staden Tournai förbjöd man således tillverkning av speltärningar. Många ansåg emellertid att Gud var helt oskyldig till pesten. Det var troligare, hävdade konspirationsteoretiker, att pesten hade spritts av människor som hällt giftigt pulver i brunnar för att utså fördärv i kristenheten.

Mer än några andra kom judarna att utsättas för förföljelser som grundades i dylika rykten. Vi har gott om ögonvittnen. Ett av dessa, kaniken Heinrich av Diessenhoven från Konstanz, har i detalj skildrat hur judarna attackerades i stad efter stad med början i Solothurn, i dagens Schweiz, i november 1348. Alla judar i staden brändes, sedan rykten gjort gällande att de förgiftat brunnar och vattendrag. Förföljelserna spred sig till Solothurns grannstäder, därefter till Zofingen, Stuttgart, Augsburg, Lindau, Reutlingen och Haigerloch. I Horw, den 20 december, placerades judarna i en stor grop, varpå de brändes levande. Den 27 december brändes judarna i Esslingen – vissa i sina hus, andra i synagogan. Heinrich noterar att några ännu levde när lågorna falnade. Halvdöda människor sökte kravla sig ut, men, skriver han, i detta läge grep kringstående åt sig påkar och stenar, med vilka de ”bankade sönder hjärnorna på dem som sökte krypa ut ur bålet”.

Pesten svepte in från öster

Medeltidens stora katastrof drabbade stora delar av Europa, västra Asien och norra Afrika.
I samtiden talades om ”Stora pesten” eller ”Stora döden”.
Ordet digerdöden är känt från 1500-talet. Sjukdomen spreds västerut från Centralasien eller Kina där den härjade på 1330-talet. Den nådde Krimhalvön i Svarta havet 1347, och spreds över Medelhavet. År 1349 kom farsoten till Norge, och till Sverige året därpå. Pesten återkom på 1360-talet och flera gånger under senmedeltiden. Uppgifter saknas för de streckade områdena.

Bild: 
Johan Jarnestad

Pogromerna fortsatte 1349. Den 17 januari slog en pöbel till mot judarna i Basel. Alla brändes utom småbarnen och de nyfödda, som döptes. I Messkirch och Waldkirch flammade bålen den 21 januari, i Speyer den 25 januari, i Ulm den 30 januari, i Überlingen den 11 februari, i Mengen den 16 februari, i Schaffhausen och Zürich den 21 februari, i Sankt Gallen den 23 februari. Den 18 mars kom turen till Baden, den 30 maj till Radolfzell, den 23 augusti till storstäderna Mainz och Köln.

Myndigheterna, som fruktade dessa folkliga våldsaktioner, väl medvetna om att en pöbel lätt kunde angripa även dem själva, och som var beroende av de judiska bankirernas kapital, gjorde allt för att stoppa judeförföljelserna, men ofta tvingades de kapitulera för de rasande folkhoparna. Vid årsskiftet 1348/49 flydde judarna i Ravensburg till ortens slott, där den tysk–tjeckiske kungen Karl IV:s soldater skyddade dem. Folket stormade då slottet och fängslade kungens män. Den 2 januari 1349 brändes judarna i slottet.

Även i Sverige förekom syndabocksjakter, men inte mot judar – eftersom det inte bodde några sådana i landet – utan mot folk som misstänktes gå deras ärenden. I Visby, där händelserna är väl dokumenterade, råkade bland annat två präster illa ut. De torterades till att erkänna att de förgiftat handlinet, så att de som kysst det under mässan avlidit. När bekännelserna blivit nedtecknade brändes de anklagade på bål.

Detta är ett ringa axplock av vad man finner i den rika flora av källtexter som har överlevt från digerdödens tid. Denna den största katastrofen i vår historia blir därmed ett veritabelt titthål in i den medeltida människans tankevärld.

Vi har bara påbörjat utforskningen. I digerdödens svallvågor producerades allt från lärda medicinska avhandlingar till folkliga skrönor och hemvävda behandlingsmetoder med lika delar bondförnuft och magi.

Få katastrofer i äldre tid ger oss en bättre möjlighet att träda in i både bondens gård och kungens slott och lära oss hur män och kvinnor resonerade för sju sekler sedan.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

7

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Mycket intressant! Speciellt för oss som gick i skola på 50 talet. - men hur skall det gå när skogen försvinner och syre produktionen
därmed minskar och människorna bara ökar ?
Jag var med på kunskapskryssningen :)
Det här är en kombination som jag skulle vilja veta mer om!!!

bästa hälsningar
Elisabeth Uddenberg

**Pesten på Island**

I artikeln sägs att det saknas uppgift om hur sjukdomen drabbade Island. Och det gjorde den inte heller, inte då. Anledningen var att inga fartyg nådde fram till ön under den tid farsoten härjade i Europa. Endera gick det inte att få ihop besättningar till fartygen, eller så insjuknade manskapet under seglatsen.

Det dröjde ända till år 1402 innan den svarta döden nådde landet. Hälften till två tredjedalar av befolkningen bedöms ha dukat under. Hela byar och socknar avfolkades, jordar lades i träda, fisket föll ned. Prästerskapet drabbades särskilt hårt, eftersom kyrkans män kallades att läsa över de döende och döda.

På Island fanns inte de typiska miljöer som förknippas med spridning av pest: slutna tättbefolkade städer med gyttriga och skitiga gränder. Spridningsvektorerna för farsoten kan inte ha varit svartråtta och pestloppor, eftersom dessa inte förekommer i det karga och glest befolkade landet. Sjukdomen torde ha överförts från människa till människa och då troligen som den mycket dödliga formen lungpest. I de gamla skrifterna finns inga rapporter om bölder hos dem som insjuknade. När en stor del av folket på en gård hade dött gav sig de överlevande iväg till näraliggande gårdar och spred därmed sjukdomen.

Min källa är en bok av läkaren Sigurjón Jónsson, utgiven 1944: “Sóttarfar og sjúkdómar á Íslandi 1400-1800” (Farsoter och sjukdomar på Island 1400-1800), som grundar sig på uppteckningar i medeltida isländska annaler. I Dick Harrisons bok "Stora Döden" finns också en utförlig redogörelse av hur Island drabbades.

Intressant. Men det jag försökt få belägg för är hur pass långt norrut digerdöden nådde.

Det jag undrar är varför sjukdomen försvann?
Varför och hur gjorde den det?

Finns förekomst av Y-pestus idag?

Det var inte alls råttorna som spred pesten. Det är bara en massa förtal mot råttor från myndigheter, medier och människor, som inte vet ett dugg vad dom snackar om.
Det finns numera vetenskapliga bevis för att råttorna var oskyldiga till pesten på medeltiden. Istället så var det hundarna, katterna, fåglarna och människorna själva som spred pesten på medeltiden. Råttorna var oskyldiga till pesten, så skyll inte på råttorna!

Finns det belagt att frälse och rika dog i mindre omfattning än allmogen? I så fall varför?

Lägg till kommentar