Annons
Barn belönar den som är dum
Bild: 
David Magnusson

Barn belönar den som är dum

Att vara snäll mot de snälla är en självklarhet för de flesta av oss. Men i vissa lägen kan barn belöna den som helt utan anledning knuffas eller skrynklar ihop någons teckning.

Författare: 

Publicerad:

2013-11-19

Den ena kasperdockan är jättedum, den knuffar ner sin kompis från trappan till rutschkanan. Men den andra dockan är snäll och hjälper i stället kompisen att komma upp. När dockorna har lekt färdigt sätter de sig vid ett bord och fikar. En treåring från ett dagis i Uppsala får också vara med, och ska bestämma vem som ska få den sista kakan.

Barnet tänker efter. Till slut bestämmer det sig för att ge kakan till den elaka dockan som har knuffat sin kompis.

– Om man inte får, då blir man arg, säger treåringen efteråt.

Händelsen inträffade under ett av mina utvecklingspsykologiska experiment på Uppsala universitets barn- och babylabb. Jag blev förvånad över att treåringen verkade vilja blidka den elaka dockan. De flesta barn som var med i försöket gav i stället kakan till dockan som varit snäll.

Vi som är vuxna har en stark tendens att återgälda andras handlingar, även när deras handlingar är riktade mot andra. Det kallas för indirekt reciprocitet. Fenomenet gör det extra lönsamt att uppföra sig väl, eftersom positiva eller negativa reaktioner på en social handling kan komma inte bara från den som är direkt berörd, utan också från andra som känner till handlingen. Det gäller alltså att vårda sitt rykte.

Det är till stor del indirekt reciprocitet som möjliggör samhällen med stora nätverk av människor som samarbetar utan att känna varandra väl. Men barn som belönar den som är elak visar att indirekt reciprocitet inte alltid kan tas för givet. Och djur har inga starka tendenser till indirekt reciprocitet. Det är en viktig förklaring till att mänskliga samhällen är unika.

Bland djur är det till exempel mycket svårt att hitta tecken på att en individ straffar den som har varit dum mot någon annan. Forskare vid Max Planck-institutet i Leipzig gav schimpanser möjlighet att undanhålla mat från andra schimpanser som precis hade stulit. En schimpans som själv blivit bestulen på mat såg gärna till att tjuven blev utan. Men när tjuven hade stulit från någon annan verkade schimpansen inte bry sig – inte ens om tjuven bestulit schimpansens egen dotter. I mänskliga samhällen, däremot, spelar indirekt reciprocitet en viktig roll, och därför är det intressant att undersöka hur den utvecklas hos små barn.

Hos vuxna kan det finnas olika motiv till indirekt reciprocitet. Beteendet kan vara ett strategiskt sätt att gynna sig själv – det lönar sig att bli kompis med en som visat sig vara snäll. Men det kan också bottna i en icke-självisk känsla av att folk borde få vad de förtjänar.

När det gäller barn finns det bra belägg för att de redan tidigt kan göra snälla saker för att de bryr sig om andra. Vid 14 månaders ålder kan ett barn till exempel hjälpa vuxna genom att räcka dem föremål som de inte kan nå. Ett 18 månader gammalt barn är extra hjälpsamt mot en vuxen som någon har varit dum mot. Det tyder på att små barns hjälpsamhet är kopplad till empatikänslor. Det är alltså ganska troligt att små barn indirekt återgäldar vänliga handlingar därför att de vill dem väl som vill andra väl.

En ännu enklare förklaring kan vara att barn gillar och dras till dem som visat sig vara snälla. Forskare i USA genomförde en anmärkningsvärd serie experiment som visar att halvårsgamla bebisar gärna vill leka med dockor som de sett vara snälla mot andra dockor, och undviker dockor som varit elaka.

Små barn kan också använda vänliga handlingar på ett medvetet strategiskt sätt för att gynna sig själva. I ett experiment vid Uppsala universitet lät vi en fyraåring och två vuxna spela ett spel där man fick använda polletter för att köpa godis från en maskin. Ibland fick man en extra godisbit från maskinen, och då fick man ge den till en valfri spelare. En av de vuxna var fattig och hade få polletter. Den andra hade många polletter och kunde därför köpa och dela ut mycket godis.

Fyraåringar som deltog i spelet hade i genomsnitt större tendens att ge godis till den rika än till den fattiga medspelaren. De visste att det bara var den rika som kunde återgälda tjänsten. Vi testade också samma barns tendens att spontant hjälpa till genom att plocka upp saker som hade ramlat ner på golvet. Experimentledarna kunde inte återgälda, eftersom de hade lämnat rummet. Det betyder att om barnen hjälpte till så var det antagligen av altruistiska skäl.

Barnen som gav mest godis till den rika hade minst tendens att spontant hjälpa till i denna situation. Barn som är hjälpsamma av genuina skäl är alltså mindre benägna att försöka utnyttja en annan persons tendens att återgälda, och mer benägna att dela rättvist.

Precis som hos vuxna är barns vänliga handlingar motiverade av en komplex blandning av genuint empatiska känslor och strategiskt själviska tankar som varierar från individ till individ. Så är det antagligen också när det gäller indirekt reciprocitet av vänliga handlingar.

Även i kakexperimentet samspelar olika motiv. Majoriteten av barnen föredrog att ge en extra kaka till den snälla dockan när det bara fanns tre kakor att dela ut. När det fanns nio kakor gav barnen oftast lika många till den snälla och den elaka – de delade inte ut alla kakorna eftersom det fanns så många. När barnen inte kände sig tvungna att favorisera en av dockorna på grund av kakbrist, så föredrog de att dela lika. Denna strävan efter att alla ska få lika mycket dyker upp tidigt i utvecklingen. Det finns alltså två konkurrerande tendenser i experimentet: dels att dela jämlikt, dels att visa indirekt reciprocitet genom att behandla de elaka och de snälla olika. Och när tendenserna krockar vinner jämlikheten.

Varför är det så viktigt för fyraåringar att dela lika? För det första har de börjat begripa att det finns en moralisk princip som kopplar jämlikheten till rättvisa. Men det finns en annan faktor som skulle kunna förklara varför jämlikheten var viktigare för mina experimentdeltagare än indirekt reciprocitet. Det kan nämligen vara farligt att favorisera en person framför en annan. Risken finns att en vän som känner sig illa behandlad förvandlas till fiende.

Är den sortens strategiskt tänkande orsak till att barn gärna delar jämlikt? Inte nödvändigtvis. Ett beteendes funktion kan vara helt bortkopplad från sin motivation. När djur parar sig är funktionen att föröka sig, men motivationen till beteendet är en helt annan. De är sexuellt upphetsade helt enkelt.

Samma slags bortkoppling kan mycket väl ligga bakom tendensen att dela rättvist hos barnen. Principen om jämlik utdelning har uppstått (genom kulturell eller biologisk evolution, eller både och) för att den fyller funktionen att utdelaren ska hålla sig vän med mottagarna. Men motivationen kan vara enklare: barnen tycker helt enkelt att det känns rätt att dela lika.

Vid sidan av tendensen att belöna den som är snäll, har den indirekta reciprociteten en mörkare sida: straff. Vuxna människor tycker ofta att den som gjort något elakt borde åka dit, även när de själva inte är direkt berörda. Experiment visar att vuxna gärna betalar för att få straffa – även när de är anonyma – och att hjärnans belöningssystem aktiveras hos den som utdelar straff.

Denna tendens är funktionell. Samarbete i stora nätverk fungerar bättre om antisociala handlingar bestraffas. Forskare inom evolutionär psykologi brukar faktiskt kalla indirekt straff för en altruistisk handling. Det beror på att ett straff som gynnar samhället i stort kan ha ett pris för den som utför bestraffningen.

Även när det gäller straff finns det en intressant bortkoppling mellan beteendets funktion och dess underliggande mekanism. Straffets funktion är att främja ett fungerande samhälle, och det har uppkommit genom kulturell och kanske också biologisk evolution. Men motivationen är ofta rent hämndbegär.

Forskare har studerat vuxna människors motiv – både uttalade och omedvetna – till att utdela straff. De uttalade motiven är ofta att straff avskräcker från brott. Men det finns studier som visar att samma personer faktiskt vill straffa för att hämnas. Vi förstår alltså vad straffets funktion är, men i många fall så förstår vi inte – eller är inte ärliga när det gäller – vår egentliga motivation. Denna brist på självinsikt är kanske en anledning till att viljan att straffa kan leda till system som många samhällsvetare anser vara groteska och ineffektiva, som USA:s rättssystem, där en procent av alla vuxna sitter fängslade. Mot den bakgrunden är det angeläget att förstå hur viljan att straffa uppstår.

Schimpanser verkar som sagt inte bry sig om att straffa dem som har varit elaka mot andra individer. De få studier på barn som finns tyder på att den mänskliga viljan att straffa uppstår tidigt i utvecklingen. I en studie lät jag femåringar få se två vuxna kvinnor på en bildskärm. Den ena kvinnan tittade neutralt på en teckning som någon hade ritat, medan den andra rev sönder någons teckning. Experimentledaren sade att det hade hänt på riktigt, och att barnen fick skicka en tablettask med posten till var och en av personerna i filmen. Mottagaren skulle inte få veta vem som skickat tablettasken, och barnen fick välja mellan att skicka riktigt godis och fuskgodis, som såg vanligt ut men smakade jätteäckligt. De flesta barnen valde att skicka en vanlig tablettask till den neutrala personen och en ask äckliga tabletter till den elaka. Redan i förskoleåldern agerar barn gärna så att en elak person får något dåligt.

En studie i USA visade en liknande tendens hos barn som inte ens hade fyllt två år. Barnen fick träffa två dockor som båda hade godis. Den ena dockan hade varit elak. Den andra hade varit neutral. Forskarna bad barnen att skaffa godis till en tredje docka, som inte hade något godis, genom att ta från en av de två som hade. Barnen föredrog att ta från den elaka.

En vanlig invändning mot den här typen av experiment med dockor eller personer på en bildskärm är att man inte säkert vet om barnen tar situationen på allvar. För att försäkra oss om den saken i vårt experiment med tablettaskarna testade vi att ändra på förutsättningarna. I stället för att posta en tablettask anonymt skulle barnen överlämna den själva. Då vågade betydligt färre femåringar ge det äckliga godiset till de elaka. Detta visar att barnen uppfattade situation som verklig, och hade en bra uppfattning om de negativa följderna av att ge bort äckligt godis – inte bara för mottagaren utan också för dem själva.

Följderna för den egna personen verkar ha varit en faktor även i experimentet där treåringar fick bestämma om den sista kakan skulle gå till dockan som knuffades i rutschkanan eller till dockan som varit snäll. Att blidka den som är elak kan ju vara ett sätt att avvärja hot.

I en uppföljning fick treåringar se två vuxna kvinnor på en bildskärm. Vi började med att uppmuntra barnen att lägga chokladbitar i lådor som tillhörde kvinnorna och som också tackade för chokladen. På så sätt fick barnen klart för sig att de kunde interagera direkt med kvinnorna. Sedan fick barnen se samma vuxna kvinnor i en ny film. Den ena river sönder en teckning medan den andra beter sig neutralt. Filmen var densamma som i straffstudien. Till slut hittade experimentledaren en sista chokladbit och sade att barnen fick ge den till någon av de vuxna.

En klar majoritet av barnen gav chokladen till den kvinna som hade varit elak, inte neutral. Och hos de barn som reagerade tydligt när den elaka vuxna rev sönder teckningen, till exempel med en bekymrad min, var tendensen ännu större att ge choklad till den elaka. Detta tyder på att de barn som bäst förstod den elaka handlingen var mest benägna att belöna den med choklad.

Barnens tendens till indirekt reciprocitet är alltså skör. I kakexperimentet slogs den lätt ut av tendensen att i stället dela jämlikt. I det anonyma straffexperimentet slogs den ut när barnen inte vågade straffa på egen hand. Och i det sista experimentet visade den sig knappt alls.

Det är faktiskt mycket lättare att förklara blidkande än indirekt straff, både psykologiskt och evolutionärt. Om man står inför en starkare individ som har visat sig kapabel att vara elak är det bra att inte reta upp honom eller henne.

Schimpanser verkar inte straffa dem som är elaka mot andra, men de blidkar dem definitivt. De mest populära individerna bland både barn och schimpanser är faktiskt inte de som bara är snälla, utan de som växlar mellan att vara snälla och elaka.

Redan vid fyra års ålder, och kanske tidigare, föranleds barns positiva och negativa sociala handlingar av en komplex blandning av själviskhet, strategiskt tänkande, altruism och moraliska principer. De moraliska principerna innefattar jämlikhetstänkande och indirekt reciprocitet.

En av de viktigaste återstående frågorna om indirekt reciprocitet är om detta beteende har uppstått genom kulturell utveckling, eller om det också utgör en biologiskt motiverad egenskap. Vissa frön finns redan hos bebisar. Det är ett av skälen till att en del forskare anser att indirekt reciprocitet bottnar i biologin. I så fall måste vi kanske inse att vårt begär efter straff liknar vårt begär efter socker: något grundläggande mänskligt, men som inte alltid fungerar så bra i dagens samhälle. Sådana begär måste vi lära oss att hantera bättre om inte ännu fler ska drabbas av fetma – eller bli fängslade i onödan.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar