Annons
Alice Munro

Alice Munro.

Bild: 
Derek Shapman / Handout / TT nyhetsbyrå

Så blev det Alice Munro

Motiveringarna till Nobelpriset i litteratur är alltid korta. Men årets är en av de kortaste någonsin. Ändå säger den en hel del om hur det går till när pristagaren utses.

Författare: 

Publicerad:

2013-11-20

Den samtida novellkonstens mästare. Så lyder motiveringen till Nobelpriset i litteratur 2013, som går till den kanadensiska novellisten Alice Munro.

Prismotiveringen må vara kort, men säger likafullt en hel del både om de kriterier som gäller för en av världens mest prestigefulla och om kontroversiella utmärkelser, alla kategorier. Och om Svenska Akademiens sätt att motivera valet.

Alfred Nobel anger i sitt testamente fem kriterier för valet av pristagare i litteratur. De tre första gäller för pristagare i alla kategorier. Men de två sista kriterierna gäller specifikt litteraturpriset: ”den som inom litteraturen har producerat det utmärktaste i idealisk rigtning”.

Tolkningen har alltid väckt diskussioner. Inte minst formuleringen ”i idealisk rigtning”. Dunkelt kan man tycka. Och det har knappast blivit enklare av att Alfred Nobel skrev fel i sitt testamente. Först skrev han ”idealirad”, ändrade felskrivningen genom att skriva ”sk” över ”rad” och fick därmed ”idealisk”. Men det var troligen ”idealiserad” eller möjligen ”idealistisk” han ursprungligen hade tänkt skriva – åsikterna går isär. Som om det skulle gjort tolkningen enklare. Ledande litteraturvetare har genom åren diskuterat formuleringen. Litteraturprofessor Gunnar Brandell tvivlade på att det skulle gå att komma fram till vad Nobel menade. Lars Gyllensten, som var ständig sekreterare 1977–86, gav uttryck för en liknande uppfattning.

August Strindberg attackerade tolkningen av ordet redan när det första priset i litteratur 1901 gavs till den franske poeten Sully Prudhomme. Strindberg skriver: ”Vidare skulle pristagaren ha skrivit idealiskt […] men han var materialist och hade översatt Lucretius. Varför den allrådande sekreteraren gav honom priset mot statuter och testamente, […]”.

Att hitta den som ”producerat det utmärktaste” är ett omfattande och ständigt pågående arbete. Ledamöternas egen läsning är avgörande för prisbesluten. Ledamöterna läser året runt, vid behov översättningar till olika språk av samma författare och beställer nya översättningar eller kompletterande utredningar av olika slag.

Vid sidan av ledamöternas läsning, följs en fastslagen procedur och arbetsgång för hur pristagaren ska utses. Urvalet av pristagare sker i flera steg. En författare kan själv inte ansöka om priset utan måste nomineras. Den 1 februari ska nomineringarna vara inne, och de som har rätt att nominera är bland andra akademiledamöterna, tidigare pristagare samt professorer i språk och litteratur. Runt 200 kandidater nomineras varje år.

Akademiens Nobelkommitté, som består av tre till fem ledamöter, arbetar igenom alla nomineringar för att i april ha en kandidatlista med 15 till 20 namn. En stor del av namnen är återkommande och har redan tidigare bedömts, vilket underlättar arbetet. Under maj är slutlistan med en handfull kandidater klar. I september presenterar så Nobelkommittén en definitiv slutlista med normalt fem kandidater för Akademien. Ingen som nomineras för första gången kan komma med på slutlistan. De olika kandidaterna diskuteras under några veckor tills dess att det finns en majoritet för en kandidat. Då sker slutomröstningen, varvid minst tolv ledamöter måste avge sin röst och någon av kandidaterna få minst hälften av rösterna.

”Äntligen en kines! På tiden att det blev en kvinna! Dags för en poet! Tack och lov att det blev en novellist!” Även om tanken tycks vara lockande, finns det ingenting i kriterierna som anger att någon form av fördelningsprincip ska tillämpas utifrån språk, land, världsdel, religion eller andra motsvarande hänsyn. Ändå är det mer regel än undantag att olika kommentatorer drar just de slutsatserna.

I den lilla boken Nobelpriset i litteratur av Sture Allén och Kjell Espmark skriver författarna:

”Svårast att få kommentatorer att förstå, är att Nobelpriset i litteratur är ett litterärt pris, inte ett politiskt. […] För många utomstående är det främmande att tänka sig, att det kan finnas en prisutdelande grupp som är helt oberoende av landets politiska ledning.”

Att priset däremot har betydande sprängkraft och regelbundet leder till häftig debatt och politiska konsekvenser är ett otvetydigt faktum. Som när arbetarrörelsen 1912 samlade ihop ett ”Anti-Nobelpris” till August Strindberg när det stod klart att han aldrig skulle få det riktiga. Eller 1958, då den ryske författaren Boris Pasternak tilldelades priset men tvingades avstå det, eftersom de sovjetiska myndigheterna ansåg att hans författarskap var antisovjetiskt. Eller förra året då den kinesiske pristagaren Mo Yans relationer till kommunistpartiet flitigt diskuterades och ifrågasattes.

Prismotiveringen brukar fastställas någon vecka före slutomröstningen. Till grund för den ligger då ett förslag på formulering från den ständige sekreteraren och Nobelkommitténs ordförande som diskuteras. Diskussionen om enskildheter i formuleringarna är ofta livlig och resultatet har kallats kollektiv diktning. I år blev prismotiveringen: Den samtida novellkonstens mästare.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

1

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Jag läste denna artikel i bilagan "Nobel special" och blev grymt besviken. I artiklarna om fysik, kemi och medicin fanns både en liten introduktion till prisdeltagarna och en sammanfattning av det arbete som motiverat utnämningen men i artikeln om Alice Munro saknas båda dessa komponenter. Det enda som i själva verket handlar om årets pristagare är de två första meningarna (varav ena av dem upprepas lite snitsigt omskriven i slutet). Total avsaknad av personbeskrivning eller minsta antydan till information om tidigare utgivna verk, mottagna utmärkelser/priser gör att jag inte vet ett uns mer om Munro efter jag läst artikeln än jag gjorde innan. Detta lever definitivt inte upp till påståendet "Allt om årets priser och pristagare" som kröner specialnumrets framsida. Jag har läst Forkning och Framsteg i närmare 20 år och aldrig tidigare läst en artikel som så totalt missat målet.

Lägg till kommentar