På jakt efter andra världskrigets glömda offer

Identifiering och begravning. Det är vad man i första hand önskar för andra världskrigets glömda offer. Forskaren Johanna Dahlin vid Linköpings universitet har följt ett förband i den ryska sökrörelsen.

Publicerad
Omkring 5 miljoner människor försvann i Sovjetunionen under andra världskriget. Först nu, efter kommunismens fall, har man börjat leta efter dem.
Bild: Johanna Dahlin

1 | Vad är sökrörelsen?

– En frivilligrörelse med över 40 000 medlemmar. Den grundades 1988, i och med perestrojkan. Det är alltså en folkrörelse som letar efter försvunna kroppar från det stora fosterländska kriget, som andra världskriget ännu kallas i Ryssland. Det handlar om kanske 5 miljoner försvunna, som inte ens erkändes som stupade under sovjettiden. Man misstänkte att de deserterat eller låtit sig fångas levande. Änkorna fick då ingen pension.

– Sedan 1988 har man hittat omkring 500 000 kroppar som man gett en värdig begravning.

2 | Hur har du bedrivit din forskning?

– Jag har levt ihop med ett sökförband utanför Sankt Petersburg. Vi var omkring 30 personer som levde i tält och letade med metalldetektorer och spadar. Vi arbetade 10–12 timmar om dagen. Denna grupp genomför tre större expeditioner om året, och består av alla typer av människor. Men många har förstås gamla anhöriga som försvann under kriget.

– Under framför allt början av kriget var organiseringen kaotisk. Vissa förband som sändes till fronten registrerades inte – och ohyggligt många människor dog, uppåt 25 miljoner om man räknar både civila och militära förluster, vilket den politiska ledningen inte gärna ville tala om. Via memoarer och krigshistorisk kunskap vet vi var slagen har stått. Om man vet det och har kunskap om terrängen så vet man var man ska leta.

3 | Hittade ni några kroppar?

– Javisst. Första gången var det förstås ganska märkligt. Jag har själv hittat ett tiotal soldater, och varit med och grävt fram lika många till. Det handlar oftast om skelettdelar, och vi hittade även rester av kängor och kläder. Och så förstås vapen och stora mängder ammunition. En del stupade har en liten medaljong med id-uppgifter, men den slutade man använda efter 1942. Så ofta är det omöjligt att identifiera offret. Något dna-register finns inte, och anhöriga är i dag spridda i flera länder som hörde till dåtidens Sovjetunionen. 

Publicerad

Samhälle & kultur

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor