Hur stor är skillnaden mellan en giraff och en järnbro?

England, nära Wales, just väster om Birmingham, ligger Iron Bridge Gorge. För länge sedan hette dalen Severn Gorge, efter namnet på floden som rinner genom dalen. Men år 1779 uppfördes här världens första järnbro, och det var en konstruktion som var så fantastisk att dalen bytte namn.

Att bygga en så stor bro i gjutjärn hade tidigare varit otänkbart. Men med en ny teknik som utvecklades i det intilliggande järnverket kunde plötsligt betydligt mer och större gjutjärnskonstruktioner tillverkas, och dessutom till en bråkdel av priset. Bron, som nu finns på Unescos världsarvslista, är fortfarande värd ett besök. Dess oväntat smäckra valv spänner över den djupa dalen och dominerar helt sin omgivning, men passar ändå in i naturen. Det är helt enkelt ett ovanligt bra exempel på vacker ingenjörskonst.

För några veckor sedan hade jag förmånen att få besöka bron med en grupp prenumeranter på Forskning & Framsteg. Vi var på kunskapsresa till industrialismens vagga. Resans färdledare var journalisterna Kaianders Sempler och Erik Mellgren (som också skriver om berg-och-dalbaneliknande pendeltåg på sidan 26 i detta nummer).

Vi annonserade resan i slutet av förra året, och det var ingen omedelbar succé. När vi till slut gav oss i väg var vi 19 personer sammanlagt. Och jag måste erkänna att inte heller min omgivning riktigt förstod tjusningen med resan. Att åka till England för att titta på en järnbro var uppenbarligen lite för nördigt.

Men varför är det så? Om jag berättat att jag skulle åka på safari och titta på lejon och elefanter hade alla suckat avundsjukt. En teknikhistorisk resenär får höra en annan typ av suckar. Ingen är direkt avundsjuk.

Hur stor är egentligen skillnaden mellan en giraff och en järnbro, som turistmål alltså? Jag vill hävda att med rätt intresse och en bra guide kan en tekniksafari vara lika givande som en storviltssafari. Förutom järnbron fick vi till exempel se en unik geologisk karta på Royal geological society. När kartan ritades år 1815 utvecklades principer som fortfarande är grundläggande för varje geolog. Historien bakom kartan finns beskriven av Simon Winchester i boken The Map that changed the world. Och i en Skansenliknande viktoriansk museipark visade några entusiaster en stånkande och pysande ångmaskin som drog upp material och gruvarbetare ur en kolgruva.

Vi stannade också i Bletchley park, mellan London och Birmingham, där engelsmännen under andra världskriget knäckte tyskarnas koder. Här såg vi bland annat en rekonstruktion av den första elektroniska räknemaskinen, och den rasslade och blinkade som bara riktigt gamla datamaskiner gör på film.

Jag argumenterar inte mot naturens skönhet, utan konstaterar bara att en masugn kan vara nog så spännande. Ändå får man förklara och försvara sitt teknikintresse.

Så vad leder det till? Jo, när ingenjörsutbildningarna har svårt att locka tillräckligt med studenter är det kanske just denna inställning som är en del av förklaringen. Vore det lika självklart att åka på turistresa till en järnbro, som en djurpark, så kanske fler ville ägna sig åt teknik. Tänk på det nästa gång du suckar åt en tekniknörds resplaner.