Annons
Oändligheten blir lite lättare att överblicka

Har du tankar och idéer om det du just läst? Mejla mig! patrik.hadenius@fof.se

Oändligheten blir lite lättare att överblicka

Författare: 

Publicerad:

2013-06-12

Ju mer vi vet, desto mer måste vi ta reda på. Det är en utsliten paradox. Det händer också att den utmanas. I detta nummer skriver Joanna Rose om Higgs partikel. När fysikerna i Cern lyckades visa att den existerar var det ett framsteg som faktiskt ledde till mindre huvudbry. Resultaten var väntade, partikelns egenskaper rimliga och de nuvarande teorierna bekräftades. En del kunskap minskar faktiskt oklarheten.

Man kan undra vad som händer nu. Vad ska fysikerna nu leta efter? Ja, en hel del, visar det sig. Nya världar kommer att öppna sig igen. Läs mer här.

Men paradoxen kan också uttryckas annorlunda. Ju mer vi ser av universum, desto mindre blir vi. Universum är inte bara enormt, det expanderar också. Och till råga på allt expanderar det allt snabbare. Det gör människan på jorden allt ynkligare.

Denna känsla av litenhet har bland annat formulerats på 1950-talet av Harry Martinson i rymdeposet Aniara. Diktsamlingen är kanske mest känd för sin bild av planetens och mänsklighetens dystra framtid. Harry Martinson påbörjade sitt verk efter Sovjetunionens första vätebombssprängning 1953. När författaren tillsammans med Eyvind Johnson fick Nobelpriset i litteratur 1974 sade han i en tv-intervju:

”Om Aniara skulle jag säga att det är mitt egentliga testamente till min samtid. Det är en varning. Jag tror inte att det kommer att gå mycket bättre för världen än vad det står där.”

På diktarens födelsedag, den 6 maj, ordnade Göteborgs universitet ett seminarium tillsammans med Harry Martinsonsällskapet om författarens syn på naturvetenskap. Medverkade gjorde bland andra astronomen Marie Rådbo och Gunnar D. Hansson, poet och docent i litteraturvetenskap. De gav en lite mer balanserad bild av Harry Martinson. Det var inte bara kärnvapenhotet och miljöförstöringen som ledde till Aniara. Lika betydelsefullt var det ögonblick när han själv i en kikare kunde urskilja Andromedagalaxen. Människan har visserligen inte förvaltat jorden på ett ansvarsfullt sätt, men den är ändå ett paradis i universum.

Edwin Hubble publicerade 1925 för första gången ett avstånd till vår närmaste granngalax. Han underskattade avståndet grovt, i dag vet vi att det är det dubbla, men insatsen var ändå anmärkningsvärd. Bara tio år tidigare var man inte ens säker på att det finns fler galaxer, förutom vår egen.

Detta var nyheter som inspirerade Harry Martinson. Eller som Gunnar D. Hansson uttrycker det: ”När Harry Martinson är som mest poetisk är han som mest vetenskaplig. Han försökte förstå, och sann vetenskap är sökandet efter att förstå.”

Likt en naturvetare studerade Harry Martinson de finaste detaljerna. Han beskrev mikrokosmos, och möjligen blev oändligheten lite mer överblickbar.

Det är kanske det fysikerna också har gjort, när de visat att Higgs partikel existerar.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar