Glöden är inte brännhet

Hur kan vissa människor sluka eld utan att bränna sig? Och hur kan man gå på glödande kol?

/Valsätraskolan, Uppsala

Publicerad
Under en promenad på glödande kol kan man glädja sig åt att kroppen mest består av vatten.
Bild: Istock

Att det är möjligt att gå på glödande kol beror på att vatten, som är det vanligaste ämnet i människokroppen, har extremt hög värmekapacitet; vi måste tillföra mycket värme till vatten för att temperaturen ska stiga. Glödande träkol har tvärtom mycket låg värmekapacitet. Temperaturen på kolbitens yta sjunker snabbt när en person trampar på den, men värmeöverföringen till foten blir ganska måttlig. Den värme som tas upp av foten gör dessutom att temperaturen bara ökar lite. Det krävs mer värme för att vattnet i huden ska bli brännhett.

Att det går att släcka en eldfackla med munnen bygger på samma sak – vattnet i munnen släcker elden innan det hinner föra över så mycket värme att eldslukaren bränner sig. Ofta brukar eldslukare också spruta eld, genom att ta lysolja i munnen och tända eld på den. Lysoljan blir till gas av värmen och gasbubblorna som bildas närmast kroppsvävnaden i munnen blir som ett skyddande skikt mot den brinnande oljan. Det som sker, när detta isolerande ångskikt bildas, kallas för Leidenfrosteffekten. Ett annat exempel på samma fenomen är att det går att ”dricka” flytande kväve som har en temperatur på minus 196 grader. Det är en kall motsvarighet till att sluka eld, där personen blåser ut kväveånga. Att detta är möjligt utan att få frysskador beror på en kombination av vattnets höga värmekapacitet och Leidenfrosteffekten. Kvävet förångas och gasen gör att det kalla flytande kvävet inte kommer i direkt kontakt med munnen.

Även om det går att vandra på glödande kol, sluka eld och dricka kväve, är det riskfyllt. Glödvandraren kan bränna sig på kompakta vedbitar i glödbädden som har högre värmekapacitet än träkol. Att få in gas från lysolja i lungorna är farligt, liksom att råka svälja flytande kväve. Rådet är alltså: gör inte detta hemma!

/Staffan Yngve, professor i teoretisk fysik, Uppsala universitet

Publicerad

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor