Annons
Klangerna blir falska i örat
Bild: 
Istock

Klangerna blir falska i örat

Vad är det som gör att en ton låter rätt eller fel? Ett ostämt piano låter till exempel inte alls bra. Vad är det som gör den tolkningen i hjärnan?

/Philip

Publicerad:

2013-08-05

Ljuden från ett ostämt piano eller från instrument som inte är korrekt avstämda mot varandra är exempel på den klangkaraktär som kallas dissonans. Ordet kommer från latinet och betyder ordagrant ”ljuda isär”. Motsatsen är konsonans, ”ljuda samman”. Konsonanta intervall låter rena/klara/tydliga, som till exempel oktav och kvint, medan dissonanta intervall, som stora och små sekunder, låter orena/råa/skorrande. På ett piano som är bara lätt ostämt upplevs klangen övervägande som oren/falsk, men ju mer bristfällig stämningen är, desto mer övergår klangen till att låta rå/skorrande.

Upplevelsen av konsonans/dissonans hänger samman med en funktion i hörselsystemet som kallas kritisk bandbredd. Om skillnaden mellan två samtidigt ljudande toner är mindre än den kritiska bandbredden, upplevs intervallet som dissonant. Maximal dissonans föreligger om differensen motsvarar cirka 1/4 av den kritiska bandbredden. I intervall med enkla heltalsförhållanden, som 1:2 (oktav) eller 2:3 (kvint), ligger såväl grundtoner som respektive övertoner i regel inom olika kritiska band (= konsonans), medan de ligger inom samma kritiska band för intervall med komplexa talförhållanden, som till exempel sekunden (8:9). Dissonansverkan blir dessutom större ju högre ljudnivån är och ju fler övertoner som ingår i tonens spektrum.

Upplevelsen av konsonans/dissonans är emellertid också beroende av i vilket tonhöjdsläge som intervallet ligger. I diskantregistret, från cirka 500 Hz och uppåt, motsvarar den kritiska bandbredden ungefär en liten ters. Följaktligen klingar stor och (i synnerhet) liten sekund dissonanta, medan intervall som är större än den lilla tersen låter konsonanta. Om vi i stället går neråt under 500 Hz kan emellertid även större intervall låta dissonanta. Under 500 Hz är nämligen den kritiska bandbredden konstant cirka 100 Hz, vilket i musikalisk terminologi motsvarar allt större intervall ju längre ner man går i frekvens.

En kvint kan börja låta lite dissonant i oktaven under mellersta C på pianot och blir mer och mer dissonant ju längre ner man går. Till och med oktaven kan låta dissonant när man går långt ner i basregistret.

/Alf Gabrielsson, professor emeritus i psykologi, Uppsala universitet

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar