Annons
Att göra nya vänner

Mimiken och de rörliga ögonen hos androiden ”Geminoid F” styrs av avancerad mekanik under den mjuka ytan.

Bild: 
Osaka University and Kokoro Company Ltd

Att göra nya vänner

Robotarna är på frammarsch. Inom industrin tar man dem redan för givet. Om några år väntas de på allvar göra sitt intåg i samhället. Vi har träffat den japanske robotforskaren Hiroshi Ishiguro. Han tror att det framtida robotsamhället kommer att göra människan mer mänsklig.

Publicerad:

2013-09-05

Den 49-årige professorn är en hårt uppbokad man. Det är många som vill höra honom tala om sin forskning och sina robotar. Vid vårt besök på Intelligent robotic lab vid Osaka universitet får vi veta att han samtidigt håller ett föredrag på en konferens i Schweiz. Eller rättare sagt – det är hans robotkopia som lägger ut orden inför det fascinerade auditoriet på andra sidan jordklotet.

– Han får faktiskt fler inbjudningar än jag själv nuförtiden, säger Hiroshi Ishiguro och skrattar.

I det robottokiga Japan är han något av en kultfigur som rör sig hemtamt i både nöjesindustrin, konstvärlden och forskarsamhället. Utöver sin professur är han ansvarig för den japanska it-branschens robotforskning på Advanced telecommunications research institute. Av den ansedda vetenskapliga tidskriften Asian Scientist Magazine rankas han som en av Asiens femton mest intressanta vetenskapsmän.

Hans kontorsrum är fullt av robotar, robotdelar, diplom och utmärkelser från hela världen. Vi ger honom en dvd-box med SVT:s robotserie Äkta människor, som sålts över hela världen och i höst ska börja köra sin andra säsong i Sverige.

Han tittar nyfiket på omslagets bilder av människoliknande robotar och säger att vi snart är där, att vi är på god väg ut ur informationssamhället och in i robotsamhället.

– Snart kommer vi att se dem överallt. Först på sjukhus, ålderdomshem, skolor, köpcentrum, teaterscener, konferenser, flygplatser och liknande. Och när vi väl har accepterat robotarna så har vi också en marknad för dem, och då kommer tillväxten sannolikt att explodera.

Enligt det amerikanska utredningsinstitutet World technology evaluation center leder Japan utvecklingen av människolika, humanoida, robotar. En förklaring till detta kan vara att robotar länge har varit en självklar del av den japanska populärkulturen och att japaner därför har lättare att ta till sig humanoiderna. En annan är insikten om att landet behöver nya sorters hjälpmedel för att klara av att ta hand om sin mycket stora åldrande befolkning. Redan 2007 lovade den japanska regeringen att satsa motsvarande 200 miljarder kronor fram till 2017 för att utveckla och förbereda sig för ett robotsamhälle som innefattar en säker, tillgänglig och bekväm livsstil.

– Vad vi ser framför oss är en lika genomgripande samhällsförändring som när datorerna kom på 1980-talet, säger Hiroshi Ishiguro.

Han tror att vi snart kommer att lära oss att samverka med robotar av olika sorter och med olika egenskaper, utseenden och funktioner. De kan vara autonoma och självgående eller telestyrda av en operatör via internet. Det kan vara traditionella maskinlika eller människolika robotar. Bland de människolika finns huvudsakligen två sorter. De som mer eller mindre liknar en människa rent fysiskt och så Hiroshi Ishiguros egna favoriter, geminoiderna (från latinets gemini, ’tvillingar’), som är utseendemässiga kopior av nu levande människor.

– Orsaken till att jag gör robotarna människolika är att den mänskliga hjärnan är konstruerad för att känna igen och umgås med andra människor. Det blir helt enkelt lättare för en människa att kommunicera med en människolik robot än med en som ser ut som en maskin.

De människolika robotarna kommer, enligt Ishiguro, inledningsvis att fungera som surrogat och komplement till lärare, guider, maskinoperatörer, sköterskor, biljettförsäljare och mycket annat. Men hans starkaste drivkraft är något annat än att se robotar knalla runt på stan. Han vill först och främst förstå vad en människa är och utifrån den kunskapen bygga den perfekta människoanpassade roboten.

– Om du ser på mig när jag rör mig så ser du mänskliga rörelser. När man försöker kopiera mig på traditionellt ingenjörsvis så blir det inte en människas rörelser, det blir robotrörelser. Därför går jag andra vägen och försöker verkligen förstå hur en människa fungerar. Hur den mänskliga hjärnan kontrollerar vår kropp. Och sen försöker jag implementera en sådan mekanism i roboten. Först då kan roboten bli riktigt människolik.

Exakt hur människolik en robot bör vara beror enligt Hiroshi Ishiguro på situationen och användningsområdet.

– Om vi vill föra ett enkelt vardagligt samtal så föredrar vi nog en robot som ganska mycket ser ut som en människa. Om vi vill köpa en biljett på en station så går det lika bra med en robot som ser ut som en robot. Men om vi till exempel vill ta ledigt en dag, och vill att en robot ska representera oss under tiden, då är det bäst med en geminoid.

Det finns en teori, The uncanny valley eller ”Den kusliga dalen”, som försöker förklara denna människans fallenhet för olika typer av robotar. ”Dalen” avser en dalgång i en grafisk framställning av den grad av bekvämlighet som människor upplever i umgänget med människolika robotar. Reaktionen blir alltmer positiv och empatisk ju mer robotarna liknar en verklig människa, ända tills en punkt nås när reaktionen snabbt går över i stark motvilja. Men allt eftersom robotens utseende fortsätter att bli mer och mer likt en människa, blir den känslomässiga reaktionen återigen positiv och närmar sig alltmer empatiska nivåer som liknar dem vi upplever som människa till människa.

Hiroshi Ishiguros mål är att designa system som är kompatibla med den mänskliga hjärnan. Han kallar det för ”framtidens ingenjörsvetenskap”. För att så fort som möjligt nå dit samarbetar han bland annat med hjärnforskare, psykologer och filosofer. Tillsammans studerar de mänskliga fenomen som känslor, medvetna och omedvetna gester och miner, ögonrörelser, musklers beteenden och liknande. Ishiguro utgår från något som inte lever (robotar), de andra utgår från något som i högsta grad lever (människor) och så möts de så att säga på mitten.

– Ja, exakt så är det. De är bättre på detaljer. Vi är bättre på att se helheten. Vi jämför hela tiden våra androider och geminoider med verkliga människor och kan på så vis testa våra teorier. Samtidigt är androiden en ganska bra försökskanin för psykologer och neurovetenskapsmän för att testa sina speciella hypoteser.

Hiroshi Ishiguros dubbelgångarrobotar har blivit världsberömda för sin slående likhet med levande individer. De andas, rör sig, gestikulerar, blinkar, ser sig omkring, känner av dig i rummet, följer dina rörelser och pratar gärna med dig. Hans första geminoid var en kopia av hans då 4-åriga dotter. År 2006 kom han själv ut som dubbelgångare med Geminoid HI-1, i dag uppgraderad till Geminoid HI-2. Tre år senare, 2009, presenterade han den kvinnliga Geminoid F. Hon var först tänkt som sekreterare men bytte oväntat karriär när hon fick en roll som skådespelare i pjäsen Sayonara. Hon följdes av en sångerska som blivit idol i Japan, med eget twitterkonto skött av fancluben och tusentals följare.

Under 2011 inledde Hiroshi Ishiguro ett samarbete med dansken Henrik Scharfe, professor vid Aalborgs universitet, som snart presenterade sin egen dubbelgångare, Geminoid DK. Det är den första geminoiden som är skapad efter en förebild som inte är japan. Det är också den första som har skägg. Hiroshi Ishiguros senaste skapelse är en kopia av den 87-årige legendariske japanske historieberättaren – rakugon – Katsura Beicho. Han är ett nationalhelgon, en Hans Alfredson i kimono, som började känna sig för gammal för att fortsätta stå på scen. För att rädda sina historier och sin berättarstil, inledde han och hans familj ett samarbete med Hiroshi Ishiguro. Än så länge är den berättande geminoiden inte presenterad offentligt men vi får den exklusiva rätten att träffa honom i ett avskilt laboratorierum tillsammans med Ishiguros assisterande professor, Yutaka Nakamura.

– Titta på honom. Han är vår senaste. Ett slags tredimensionellt digitalt arkiv skulle man kunna säga, säger Yutaka Nakamura och trycker på startknappen.

Den gamle rakugon sitter på en kudde i berättarställning och tittar på oss med sina vänliga ögon. Vi går fram till honom och tar på hans mjuka, åldriga hud, känner på håret och händerna och slås av hur extremt lik en verklig människa han är. Och plötsligt börjar han berätta en historia för oss. Alla gester, miner och rörelser är kopierade från en tio år gammal videoinspelning och därför näst intill perfekta i tajming. Man tvingas tänka till för att inse att det faktiskt är en maskin som sitter där.

– Vi skulle kunna visa en film eller ställa en bandspelare på scenen och spela upp hans berättelse, men det skulle inte alls få samma effekt på publiken. Utseende, igenkännande och uppträdande är helt avgörande för upplevelsen, säger Yutaka Nakamura.

För att ytterligare förstärka effekten planerar Hiroshi Ishiguro och hans medarbetare att utveckla den gamle berättarens kopia ännu ett steg. Målet är att få honom att reagera via en röstigenkänningsmjukvara, så att han pauserar i takt med publikens skratt och applåder.

Vi återvänder lätt omtumlade till Hiroshi Ishiguro och hans kontor och frågar honom om det återstår några stora problem att lösa innan den perfekta geminoiden kan introduceras på en större marknad.

– Luktsinnet är fortfarande svårt att efterlikna. Smak har vi ganska bra teknik för, så det fungerar. Men androider äter ju inte, så smaksinnet behövs egentligen inte. Hörsel, syn och känselsinnena är däremot mycket viktiga. Känseln börjar vi bli riktigt bra på och synen är näst intill perfekt. Hörselsinnet är det mest problematiska. Om vi pratar en och en med en robot i ett tyst rum så är det inga problem. Men så fort utomstående ljud tränger sig på, till exempel om några andra pratar i bakgrunden, då fungerar inte den vanliga röstigenkänningsmjukvaran. I en folksamling är det helt omöjligt för en robot att urskilja din röst. Här måste vi bli mycket bättre.

Han visar oss sina senaste, lite enklare och billigare robotmodeller av en typ som finns eller snart kommer att finnas på konsumentmarknaden. Telenoid R1 är en kramgo mjukisvariant som har färre drag av en människa och fler av en enkel docka. Den används redan som sällskap åt åldringar på japanska och danska ålderdomshem. Och så får vi se lille Elfoid, som är tänkt att fungera som en människolik mobiltelefon. Ganska gulliga båda två. Knappast något som väcker ens rädsla för ett framtida robotsamhälle. Hiroshi Ishiguro är väl införstådd med att det finns en sådan rädsla. Men han tycker att den är överdriven.

– Om du blir skrämd av datorer så blir du skrämd av robotar, eftersom robotar bara är en vidareutveckling av datorer. Det viktiga är att veta att roboten har en knapp som man kan stänga av den med, precis som datorn, säger han.

Vi undrar om rädslan skulle kunna bero på att robotarna kan komma att ersätta oss människor och ta våra arbeten ifrån oss. Men Hiroshi Ishiguro är en sann teknikoptimist och skakar uppgivet på huvudet.

– All teknik har goda och dåliga sidor. Och stoppar vi teknikutvecklingen så kommer vi kanske att få fler jobb, visst. Frågan är bara vilken typ av jobb det handlar om. Om vi stänger av diskmaskinen så kan vi anställa någon som diskar åt oss, så är det. Så det handlar inte om robotar, det handlar om inställningen till ny teknik i allmänhet. Ny teknik skapar också nya jobb och oftast mer människovänliga sådana. En gång i tiden utförde vi många mycket farliga typer av arbetsuppgifter. Nu gör maskiner dem i stället. Människor kan ägna sig åt andra mer människovänliga jobb och kanske till och med få tid över att njuta av livet. Är det fel?

Medan vi grunnar på den frågan lämnar vi Hiroshi Ishiguros robotlabb och tar snabbtåget Shinkansen till Tokyo. Från Tokyos centrum fortsätter vi med Yurikamome-linjens förarlösa tåg till vetenskapsmuseet Miraikan. Utanför den supermoderna glas- och stålbyggnaden fladdrar en flagga med texten Human robot interaction conference 2013.

På denna årliga internationella konferens befinner sig ledande forskare för att diskutera etiska, psykologiska och sociala frågor i samspelet mellan robotar och människor. Under fyra intensiva dagar utbyter de erfarenheter och diskuterar branschens säregna frågor: Hur hårt bör en robot hålla i en människohand? Är det ofint av robotar att peka? Tar vi tillräcklig hänsyn till människor i robotutvecklingen? Finns det en gräns för hur lik en människa en robot får vara?

Och sist men inte minst: När blir robotsamhället verklighet?

– Jag tror att förändringarna kommer mycket snabbt. Plötsligt är vi där, säg om tio, femton år. Därför är det enormt viktigt att vi i god tid utvecklar en sund, human och stabil form för samspelet mellan människor och robotar, säger Peter Kahn.

Han är psykologiprofessor vid University of Washington i Seattle och chef för Human interaction with nature and technological systems laboratory (HISP) i samma stad. Hans forskningsfokus ligger på etiska frågor om människans relation till natur och teknik.

– Det gäller att ha visionen på plats i tid så att den driver på tekniken i stället för tvärtom. Annars kommer utvecklingen att domineras och drivas av militärindustrin eller av stora bolag som bara är intresserade av att locka oss till ökad konsumtion.

Än så länge är det dyrt att producera avancerade robotar. Inget för vanliga konsumenter alltså. Inte än. Men när man väl börjar få ut dem i handeln kommer priserna att dala.

– Hur robotarna i slutänden kommer att se ut beror på vilken riktning vi väljer. Stora eller små, människolika eller inte, autonoma eller kontrollerbara, starka eller svaga? Allt beror på vilka val vi gör, säger han.

Peter Kahn är övertygad om att rätt utformade robotar kan bidra till ökat mänskligt välstånd, till att utveckla mänsklig kreativitet och sociala relationer. Att tekniken rätt använd är av godo för människan.

– Vi är tekniska varelser. Tekniken är en del av det vi är. Utmaningen är att se helheten, att få vetenskap, natur och teknik att samverka.

Men det finns två trender inom robottekniken som oroar honom. Den ena gäller sexrobotar, den andra gäller krigsrobotar.

– I USA satsar man just nu enorma belopp på att gå över från traditionell krigföring till robotkrigföring. Det kommer att göra det enklare att döda, eftersom det distanserar oss från förödelsen. Drönarna, som ju är ett slags robot, gör det redan. Jag tror att det kommer att leda till en robotkapprustning. Vi får inte gå den vägen. Det är inte bra för oss som kultur, det är inte bra för oss som planet. Vi behöver robotar för fred, inte för krig.

Alla håller inte med Peter Kahn om detta. Det finns också de som menar att robotkrigare är att föredra, eftersom det är bättre att robotar dödar robotar än människor och att robotar inte våldtar och skövlar.

När det gäller sexrobotar så ligger porrindustrin redan i startgroparna. Här finns stora pengar att tjäna, vilket Peter Kahn tycker är oroande.

– Vi bygger robotar med mänskliga former och med förmåga att skapa relationer, men de är ändå inte fullt ut mänskliga, och just det kan ställa till problem. Om en man får tillgång till en kvinnlig android och har kontroll över den så kommer han inte att få respons på sitt beteende. Den säger inte ifrån att den vill bli behandlad med respekt.

Hur en sådan relation påverkar en människas förmåga att sedan relatera till andra människor, är naturligtvis svårt att säga. Peter Kahn är klar över det, men han menar att man i det här avseendet måste vara särskilt vaksam.

– Jag tror att två människor kan gå oändligt djupt tillsammans och respektera varandra fullt ut. Risken är att detta går förlorat om vi släpper in dessa sexobjekt i vår tillvaro.

Han efterlyser en genomgripande diskussion om robotar och robotteknik. Hur kan vi använda dem för att förbättra livet på jorden?

– Vi behöver se robotar utifrån ett helhetsperspektiv. Fortsätt gärna att utveckla tekniken, men gör det så att vi människor lyfter vårt medvetande i stället för tvärtom, säger han.

Andra konferensdeltagare verkar inte lika bekymrade över utvecklingen.

– Jag tror inte att robotar i första hand kommer att ersätta oss människor. Jag ser dem mer som hjälpare och lagkamrater, säger professor Joshua Peschel från University of Illinois.

Han jobbar med små luftburna robotar, som utför uppdrag i miljöer som är svåråtkomliga för människor – till exempel tropisk regnskog.

Stephanie Rosenthal utvecklar interagerande robotar på Bossa nova robotics i USA, och hon tror att robotarna kommer som en välsignelse för många.

– Nästa år släpper vi vår robot Mobi på ­konsumentmarknaden. Den ska kunna hjälpa dig att bära tunga saker i hemmet, visa vägen till varor som du är intresserad av på ett varuhus, leda dig rätt på en flygplats i ett främmande land och liknande saker som gör livet enklare för oss.

Till skillnad från Hiroshi Ishiguros geminoider har Mobi inte många likheter med en människa. Huvudet är en datorskärm, kroppen en låda full med mekanik och i stället för ben har den ett klotformat hjul.

Från Sverige finns ingen delegat vid årets konferens. Därmed inte sagt att det saknas intresse för robotar i vårt land.

– Vi har ett lite annat fokus i Sverige. Vi bygger inga egna människolika robotar, men ligger långt framme när det gäller mjukvaran och andra typer av robotar, säger Danica Kranic, som är professor i datologi vid Kungliga tekniska högskolan i Stockholm. Hon jobbar bland annat med att ta fram robotar och robotsystem för sjuk- och åldringsvård.

– Jämfört med andra länder har Sverige en väl utvecklad hemtjänst. Den skulle kunna bli ett fantastiskt experimentfält för nya robotsystem. Tänk dig en vanlig rullator. Lägg till en rörlig arm som kan plocka upp saker som du tappar, så har du plötsligt en robothjälpreda. Den realiteten är inte långt borta. Frågan är bara vem som är beredd att bära kostnaden för att utveckla den. Om Sverige ska hänga med så måste vi på något sätt ta fram nya resurser och börja planera mer långsiktigt än vad vi gör i dag, säger hon.

Framtidens robotar kan uppenbarligen komma att se ut på alla möjliga sätt: som mänskliga kopior, rullande dataskärmar, flygande verktygslådor och hjälpsamma rullatorer. En sak tycks dock vara helt säker – de är på väg.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar