Annons

Krönika: När andra tittar på ska du vara snäll mot en dum

Hur kan ett osjälviskt beteende egentligen klara sig genom den skoningslösa evolutionen? Biologen Staffan Ulfstrand ger en förklaring i fem punkter.

Författare: 

Publicerad:

2013-09-05

Att bistå andra sägs vara en genuint kontraproduktiv handling, eftersom det naturliga urvalet väljer och vrakar mellan individer. De genetiska anlag som ger sin bärare större fortplantningsframgång än andra individer kommer att öka i frekvens för varje generation som går, allt medan deras alternativ minskar – tills ”vinden vänder”. Detta faktum har tagits till intäkt för påståendet att individer måste vara totalt egoistiska.

Ändå är världen full av organismer som samarbetar och bistår varandra i vått och torrt – som lever socialt. Är det en paradox? Inte alls, eftersom individerna hos många arter är varandras viktigaste omvärldsfaktorer. Ensam är död.

Att socialiteten hos vår egen art drivits till en bland ryggradsdjuren enastående nivå – det kan knappast bestridas. I och för sig hör vi till en däggdjursgrupp, primaterna, där intensiv flocksamverkan är vanligt förekommande, men i social komplexitet är vi utan tvekan ”kronan på verket”. Livlig diskussion pågår om vilka omvärldsbetingelser som varit de viktigaste för att driva fram alla våra ”prosociala” beteenden, som direkt gynnar någon annan individ men indirekt också ”givaren”.

Människans avancerade prosocialitet har ett fundament av anpassningar formgivna av det naturliga urvalet. På denna plattform, som ser lite olika ut hos olika människor, bygger de mänskliga samhällena sina kulturer med olika värderingar och normer. Man kan – med lite god vilja – bryta ner människans och för den delen även andra arters prosocialitet i fem olika komponenter.

För det första har vi utvecklat en utomordentlig förmåga att minnas vem som är vem i gruppen och huruvida olika individer haft för vana att betala tillbaka för gjorda tjänster. ”Allt vad I gören människorna, det skolen de ock göra eder” – om inte, avbryt samarbetet! Fast inte, för det andra, ifall andra tittar på – för då kan det vara positivt att hjälpa även den som vägrar betala tillbaka. Generositet väcker beundran och ökar ens renommé och tjuskraft.

Nummer tre: hos många arter, inklusive människan, föds individerna med olika grad av prosocial läggning. Det är en sanning att komma ihåg att alla är vi genetiskt unika. Om de individer som är starkt prosociala tenderar att hålla ihop, kommer var och en av dem att ha en bättre chans till ett produktivt liv än om de levde som enstöringar.

Punkt fyra: vissa grupper kan få bättre fortplantningsframgång än andra genom att medlemmarna osjälviskt offrar sig för gruppen. ”Dö för fosterlandet” – något i den stilen. Redan Charles Darwin nämnde denna tanke och skriver att visst måste väl grupper med stark försvarsvilja och inbördes lojalitet klara sig bättre än grupper bestående av svikare och fegisar. Så kallad gruppselektion har emellertid sina komplikationer och är föremål för intensiv diskussion!

Och för det femte: det är alltid en god idé att vara prosocial om mottagaren är en nära släkting, eftersom släktingar i större utsträckning än andra individer bär på samma gener som man själv. Hjälper man dem att lyckas här i livet, så ökar man sina egna geners sannolikhet att skjutsas vidare till nästa generation, även om de sitter hos släktingarna. ”Blod är tjockare än vatten”.

Inte att förglömma: människans språk som tillåter samfälld planering såväl som utbyte av erfarenheter, samt inte minst diskussion av icke-närvarande medlemmars handel och vandel; skvaller är en viktig och intressant, unikt mänsklig företeelse. Språket – först det talade, på senare tid även det skrivna – kan ha varit en avgörande faktor bakom människans intensifierade socialitet och därmed vårt globala maktövertagande.

Medfött lojala är vi inom vår ingrupp, vars välgång vi är beroende av för ett lyckosamt levnadslopp. Samtidigt är vi medfött skeptiska gentemot andra grupper som ses som konkurrenter och fiender. Internationella organ arbetar hårt med att reducera de pyrande spänningarna mellan nationer, religioner och andra ”enheter”. Kommer det att lyckas? Vårt historiskt unika resande bör öka förutsättningarna för överbryggande av motsättningar mellan människor i olika delar av världen. Men kommer vi verkligen att kunna se oss som en enda ingrupp med gemensamma intentioner och värderingar?     

Staffan Ulfstrand, professor emeritus i zooekologi, författare och uppskattad reseledare på den afrikanska savannen.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar