Annons

Krönika: Vår kärlek till skogen förblindar oss

Många förknippar skogen med avkoppling, naturupplevelse och en känsla av trygghet. Men hur ser den egentligen ut – den svenska skogen?

Författare: 

Publicerad:

2013-10-15

Skogen. Skogen som en plats för hemkänsla, tillhörighet. Skogen som beskyddar oss, träden är våra vänner. Som barn fick många av oss lära sig att välja ett träd att bli kompis med och att stanna hos det trädet om vi råkade komma bort från de vuxna i skogen. Inte springa runt, utan överlåta oss till ett träd som till en kompis. Att låta sig tas om hand av ett träd medan man väntar på att bli hittad, bara en sådan sak.

Det mest krassa sätt av alla att prata om skogens förmåga att göra saker för oss, är att göra det i termer av ekosystemtjänster. När skogen ger oss den där trygga hemkänslan, handlar det om en kulturell ekosystemtjänst. Det vill säga de saker av kulturell och känslomässig art som skogen gör det möjligt för oss att få uppleva. Begreppet är användbart, det hjälper oss att prata om ganska svårgripbara saker.

Skogens förmåga att leverera kulturella ekosystemtjänster är direkt kopplad till hur skogen brukas. Skönhetsupplevelser, trygghetskänslan, känslan av att ha en lång relation bakåt i tiden – både med landskapet och med de människor som tagit del av det och ingått i det – och möjligheten att plocka bär och svamp i skogen hänger ihop med hur den brukas. Därutöver hänger en del av skogens förmåga att leverera kulturella ekosystemtjänster ihop med hur mottagliga vi är. Väldigt många människor verkar vara väldigt mottagliga för just det skogen har att erbjuda.

Faktiskt så mottagliga att många av oss är beredda att betrakta snart sagt vilket skoglikt landskap som helst som just skog. Skogen i Sverige har aldrig varit så ung som den är nu. Dagens dominerande form av skogsbruk bidrar inte till skogens förmåga att göra oss kulturella ekosystemtjänster i något enda avseende. Däremot är nog rätt många människor så till den grad mottagliga för de kulturella tjänsterna i skogen, att man lyckas få ungefär samma upplevelser trots materiellt sett sämre förutsättningar.

Skogsbruket skapar en ung, homogen skog där barrträd bereds allt större plats på bekostnad av lövträd. Ur den skogen vill man ta ut mer biomassa, samtidigt som skogen ska göra oss tjänsten att binda allt mer kol för att skydda oss från åtminstone något av resultatet av vårt alltför ivriga bruk av fossila bränslen. Skogen ska hjälpa oss att uppnå miljömålen, samtidigt som de träd man planterar, avverkningsfrekvensen, gödningen och dräneringen tillsammans på punkt efter punkt försvårar förverkligandet av miljömålen.

Dagens skogsbruk bidrar positivt på en enda punkt när det gäller de tjänster skogen levererar, nämligen till det större uttaget av biomassa. Det kan, om biomassan används som bränsle och då ersätter fossilt bränsle, bidra till att utsläppet av koldioxid minskar. I övrigt bidrar dagens skogsbruk till att kväveläckaget ökar, kvicksilvret blir biotillgängligt (och alltså kan tas upp av djur och växter), försurningen ökar och den biologiska mångfalden minskar.

Skogen blir genom skogsbruket något annat än en skog, något annat än den eller de kulturella uppfattningar om vad en skog är som ligger inbäddat i själva ordet när vi säger det – skog. Allt oftare verkar ordet skog snarare betyda granåker. Eller en odling av contortatallar.

Trots det lyckas många av oss fortfarande känna att skogen gör oss de tjänster som den alltid har gjort oss. Det är svårt att tro annat än att det betyder att vi är väldigt bra på att känna just de känslorna, på att verkligen uppleva just de sakerna. Att vi är bra på att skapa en känsla av att vara i skogen.

Vi upplever ”skogen” som skog och vi upplever den på många sätt som vår. Vår skog där vi brukar gå, vårt kantarellställe, vårt blåbärsställe och våra björnbärssnår. Vår hemkänsla och vår identitet, bilden av oss själva i vår skog.

Men de allra flesta av oss saknar så gott som fullständigt makt och inflytande över vår skog. Vad vi vill spelar ingen roll, att vi har placerat en liten del av oss själva i skogen, att vi har placerat en del av skogen i oss själva, att skogen och vår identitet hänger ihop, spelar ingen roll. Vi är maktlösa ändå. Så spännande det vore att verkligen få undersöka om det skulle kunna vara på något annat sätt! 

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar