Annons

Helt oanvända spetsar till ljuster är några av de exceptionella stenåldersfynden som gjorts vid Motala ströms första fors. 

Bild: 
Gunta Podina

Unika fynd i Motala: Stenålderspusslet växer

Samlar- och jägarsamhället var betydligt mer mångfasetterat än forskarna trott. Bilden av äldre stenålderns människor blir alltmer sammansatt tack vare nya unika fynd.

Författare: 

Publicerad:

2013-12-22

Motala – en småstad vid Vätterns strand. Namnet kanske väcker associationer till Göta kanal och Baltzar von Platen. Gustav Vasa anlade en kungsgård här, men stadsrättigheterna kom först 1881 och historiskt sett framstår Motala lätt som en lillebror till de uppburna medeltidssystrarna Skänninge och Vadstena.

Men den bilden är felaktig. Motala – ”mötesplatsen vid helgedomen” – är ett ställe med anor. Äldre än någon kunnat tro.

Göran Gruber glömmer inte den där dagen. Inte Fredrik Molin heller. Sommaren 1999 när förundersökningen efter medeltida lämningar plötsligt förvandlades till jakten på spår efter jägare och samlare från äldre stenåldern. Det var människor som kom hack i häl på hjordar av visent och ren – djur som sökte sig norrut när inlandsisen drog sig tillbaka, på flykt undan de framväxande skogar som de inte trivdes i.

– Jag minns ett upphetsat samtal från Göran. Vi förstod snabbt att det var något vi var ganska obekanta med. En plats som denna hade vi aldrig sett i Östergötland, berättar Fredrik Molin.

– Det sprutade fram stenåldersfynd, förklarar Göran Gruber.

De båda projektledarna vid Riksantikvarieämbetets arkeologiska uppdragsverksamhet, UV Öst, fick rita om alla sina planer och ta en ny diskussion med länsstyrelsen. Men eftersom det rörde sig om en exploateringsgrävning inför en ny järnvägsbro över strömmen, kunde de inte välja vilka ytor som skulle grävas ut.

Lyckligtvis betydde inte det att platsen var fyndfattig.

Under två perioder, år 2000–2003 och 2009–2013, har hela 7 000 kvadratmeter undersökts. Mångfalden och kvaliteten på fynden hade överraskat även luttrade stenåldersarkeologer. Redan tidigt under utgrävningen, som avslutades i somras, stod det klart att platsen var unik, inte bara för Östergötland. Något liknande hade tidigare bara hittats i Sydskandinavien, på platser som skånska Tågerup och Skateholm.

Spår av en bosättning har hittats i Motala, med mycket träkol i marken, med trä och sten som har bearbetats och som visar att det har funnits människor på platsen för över 11 000 år sedan. Tusen år efter att inlandsisen dragit sig tillbaka från detta område.

Då var Vättern en havsvik och dåtidens människor kunde sannolikt se isberg flyta förbi. Tre kilometer österut fanns en annan vik, i en av Östersjöns föregångare, Yoldiahavet. Den som ville norrut var tvungen att passera en smal landmidja just här. En strategiskt mycket viktig plats.

Men det verkligt intressanta börjar hända senare, för cirka 8 000 år sedan, när landet hade stigit så att en ström bildats mellan Fornvättern och havsviken i öster. Denna ström sänker sjön och formar den plats som flera tusen år senare får namnet Motala. Här skulle det ske saker som placerade Motala på den arkeologiska kartan.

Säsongen 2010 gjordes ett sensationellt fynd i en före detta sjö intill strömmen. Arkeologerna började gräva fram tätt packade stenar som lagts ner på sjöbotten. De visade sig täcka en kvadrat på cirka 14 x 14 meter. Stenarna var rätt stora, 50–60 centimeter i diameter. Mellan dem fanns ett plockepinn av slanor och pinnar av olika grovlek och längd.

Där fanns också människoben, en del fastkilade mellan stenar. Mest var det skallar.

– Ingen av skallarna låg helt täckt av någon sten, de har lagts dit efteråt. Det är svårt att veta deras ursprungliga läge, men två skallar hittades intill varandra, panna mot panna, säger Fredrik Hallgren, grävledare från Stiftelsen Kulturmiljövård, som har grävt norr om Motala ström i den så kallade Kanaljorden.

– Och så var det två skallar som monterats på pålar.

Totalt hittades ben från tio vuxna individer och ett spädbarn. Det är enstaka lårben, överarmsben och revben. Resten är skallar eller skallfragment, ”en kulturellt betingad selektion”, som Fredrik Hallgren uttrycker det – han syftar på att några för oss okända föreställningar i människornas kultur gjorde det viktigt att avskilja huvudena. En del bär spår av våld som läkt, andra eventuellt av indirekt dödande våld. Omständigheterna kring död och gravläggning är långt ifrån enhetliga.

En del skallar har skrapmärken från hantering efter döden, dock inte skalpering. I en finns hjärnsubstans bevarad som en fettklump, som visar på gravläggning tätt inpå döden. Inuti en annan skalle, från en kvinna, hittades ett tinningsben från en annan kvinna.

– Det ligger nära till hands att tro att de var släkt. Men det är en spekulation, och vi undersöker nu deras dna, som är nästan 8 000 år gammalt. Äldre material från svenskt område har aldrig testats tidigare, säger Fredrik Hallgren.

Analysen görs i samarbete med forskare på Stockholms universitet och Johannes Krause, som är professor i paleogenetik vid Eberhard Karls Universität i Tübingen, Tyskland, och som har kartlagt dna från neandertalarna.

De spektakulära skallarna på pålar saknar motstycke i Skandinavien. Ritualer med skallar har tidigare bara hittats i en tysk grotta, enligt Fredrik Hallgren. Om det rör sig om en okänd gravsed eller är troféer av fiender som dödats i strid, vill han inte uttala sig om innan dna-tester visar på eventuella släktskap mellan de gravlagda.

Förutom människobenen finns, bland mycket annat, delar av redskap, stenflisor, hallonkärnor, djurben – och massor av tickor. De ligger intill skallarna och alla är av arten platticka.

– Svamparna har en speciell egenskap som har utnyttjats ända in i vår tid: de är ljusa på undersidan. Ristar man där så mörknar färgen och det blir en beständig förändring. Tänk om de vi hittat har använts för att skapa bilder! De ska undersökas i ultraviolett ljus, förklarar Fredrik Hallgren.

Tanken svindlar – bär tickorna vittnesbörd om personernas namn eller till och med utseende?

Vad som försiggått på platsen är i dag svårt att förstå, stenåldersmänniskornas föreställningar om livet och döden förblir dunkla. Men att alla som levde under samma period skulle bete sig på samma sätt framstår som alltmer befängt. Nu söker arkeologerna efter de enskilda människornas historia, även utifrån de ynka skallbenen.

Fynden i sig är mer än nog för att en arkeolog ska få gåshud. Men det finns fler omständigheter som bidrar till mysteriet. Kultplatsen tycks ha använts under mycket kort tid, det visar de samstämmiga dateringarna av människoben, djurben och föremål. Arkeobotaniker och kvartärgeologer ger samma besked.

Ett trettiotal tester har gjorts och alla utom ett ger dateringen 5 800–5 700 f.Kr. En ovanligt fin precisering i arkeologiska sammanhang.

Fredrik Hallgren spekulerar:

– Kanske är det begravningar under en generation, kanske speglar fynden rent av ett enskilt tillfälle!

Tanken öppnar svindlande perspektiv om eventuella släktskap och inblickar i enskilda individers liv och historia. Isotopanalyser av ben och tänder, som skvallrar om kost och geografi (se F&F 7/12, ”Jarlen jagas med dna-teknik”), tyder på ett ursprung från dagens Sörmland någonstans.

Än mer intressant blir tanken när man kan konstatera att platsen inte användes mer förrän långt senare. Inga spår har hittats av bosättningar efter gravläggningarna. Platsen överges, den lilla sjön grundas upp av landhöjningen och blir våtmark, omgiven av en skymmande trädridå.

Sjön med de spetsade skallarna förblir kanske bara ett minne, en berättelse som förs vidare från generation till generation. En vördad helgedom.

Inte långt efter att platsen övergavs slog sig människor ner på andra sidan strömmen, ett par hundra meter bort och med utsikt över den laddade kultplatsen.

Den äldsta bosättningen på Strandvägen, som grävplatsen på södra sidan av strömmen kallas, har daterats till samma tid som kultplatsen.

– Det är samma struktur av boende och matlagningsplatser på båda sidor. Allt är centrerat till Motala ström, det är kommunikationsleden, dåtidens E4, säger Fredrik Molin.

Forsen mellan de båda platserna var den första i vattenvägen mellan Vättern och havet i öster. En viktig resurs för fisket, men huruvida någon klan eller folkgrupp kontrollerat den strategiska platsen kan arkeologerna inte säga.

En lycklig omständighet är att strömmen förblivit i stort sett oförändrad sedan den bildades. Det har gjort bevarandeförhållandena mycket goda. Här vid strandkanten hävde hantverkarna ner sitt skräp, som täckts av gyttja. Massor av fynd har gjorts i strandkanten och 10–15 meter ut i vattnet. Här har hittats ljuster, sänken till nät och spår av fasta anläggningar som mjärdar.

Människor tycks ha levt här under minst 1 800 år, fram till cirka 4 000 f.Kr. Det finns lämningar efter 5–6 stolpbyggda hus och ett antal hyddor eller vindskydd för hantverk. Men kronologin är inte säkerställd och det är svårt att veta hur många som bott här samtidigt.

– Allt kan ha börjat med den här rituella händelsen, fast det är spekulation. Men den rituella miljön på andra sidan är en del i det här, säger Fredrik Molin.

Platsen tycks ha varit varaktigt bebodd, det visar bland annat gravfynden. De som begravts i den sandiga moränen har bevarats dåligt. Men det finns också fynd med ett helt annat gravskick.

En bit nedströms från forsen, alldeles intill boplatsen, bildades ett bakvatten som var mycket viktigt för fisket. Detta vatten kan ha varit ett skäl till att människor valde just denna plats att bo på. Där gravlades också en del av de döda.

– De har byggt en lång stenpackning vid strandkanten av rensad sten från boplatsen. Det förekommer människoben; de är koncentrerade till vissa ställen. De har också lagt ner benpärlor och ornamenterade prestigeföremål, säger Fredrik Molin.

Detta gravskick är alltså inte helt olikt det på kultplatsen, med vatten som gemensam nämnare. Kanske symboliserade strandkanten också gränsen mellan liv och död.

Begravningarna på land visar upp en stor variation, en provkarta över alla vanliga positioner under äldre stenålder: de döda är placerade liggande på rygg, sittande och i hockerställning, det vill säga hopkurade, såväl sittande som liggande på sidan. Dessutom fann arkeologerna gropar med människoben, men där är det mer osäkert om det rör sig om begravningar.

Fynden bekräftar bilden av att det saknades ett enhetligt gravskick under äldre stenåldern; mänskliga kvarlevor hanterades individuellt. Men det gör inte just den epoken unik, det gäller till exempel även yngre bronsålder och äldre järnålder.

Mycket speciellt är det avancerade ben- och hornhantverk som har förekommit i stor skala. Stora mängder avfall från detta hantverk har hittats, vilket är mycket ovanligt. Dessutom en halv miljon avslag – stenbitar som blir över vid tillverkning av pilspetsar. Allt sammantaget pekar det på att platsen har utgjort en centralplats: ett strategiskt läge med permanenta bostäder, kultplats, gravar och specialiserat hantverk.

Horn- och stenföremålen tycks tillverkade av skickliga hantverkare, som på Motalas breddgrader har ersatt den sydskandinaviska flintan med kvarts i pilspetsarna. De har tillverkat ljuster, knivar och annat av ben. Kronhjort var ett viktigt bytesdjur, både som mat och som råmaterial till redskap.

– Det är exceptionellt att vi har denna hela sekvens av undersökningsytor, från vatten till högsta punkten. På andra platser har man avfallslager från strandlinjen och utåt, eller bara själva boplatsytan, kanske kombinerat med gravfält. Här har vi hela sekvensen, det är unikt, säger Lars Larsson, professor i arkeologi vid Lunds universitet och en av våra främsta experter på stenåldern.

Ska man jämföra med andra fyndplatser på svenskt område får man gå till Skåne och Blekinge. Den plats som i fyndväg mest liknar Motala ström, med boplats och gravar på samma ställe, är Skateholm nära Trelleborg, som grävdes ut för 30 år sedan. Där är lämningarna något yngre.

Paralleller har också dragits till Tågerup utanför Landskrona. Platsen grävdes ut i slutet av 1990-talet, liksom i Motala när Banverket skulle bygga ny järnväg. Där fanns också 11 000 år gamla lämningar och en stor boplats från cirka 6 300 f.Kr., som alltså är cirka 500 år äldre än kultplatsen vid Motala ström. Även här levde folket av jakt och fiske.

– Det är en fullständigt unik sekvens av bosättningar. Vi fann en äldre som övergavs och några hundra år senare kom människor tillbaka och allt blev annorlunda. Det är en helt ny typ av befolkning som kommer in, med ny teknologi, nya hus, gravar, konst och jaktmetoder. Det är ett av de tydligaste brotten man sett på en och samma plats, säger Per Karsten, som tillsammans med Bo Knarrström ledde undersökningen i Tågerup.

En viktig skillnad är dock att människorna i Tågerup tycks ha varit bofasta. Jägarna och fiskarna vid Motala ström var mer rörliga, kanske levde här bara små grupper i taget. Men troligen samlades många på platsen när det var säsong för fisket respektive jakten.

– Vi ser här en centralplats, omgiven av mindre satelliter. Några av dessa har vi hittat tidigare, till exempel en jaktstation nära Väderstad med ett enkelt stolpbyggt hus. Inga kulturlager, inga begravningar, inget hantverk. Man får tänka sig att människorna rörde sig mellan olika platser med årstiderna, säger Fredrik Molin.

Arkeologerna framhåller att en så fullständig bild knappast kunde ha tecknats om det hade rört sig om en forskningsgrävning, det vill säga en utgrävning som initierats av ett museum, universitet eller annan offentlig institution. Då räcker pengarna till betydligt mindre ytor än de man nu kunnat gräva ut tack vare medfinansiering av Trafikverket.

– När vi grävde ut Tågerup var det första gången som exploateringsarkeologin fick muskler att bana av sådana här jättelika ytor. På 1970- och 80-talen var det en revolution när vi gick från att gräva små titthål till att kartlägga hela byar, säger Per Karsten.

Att så många rön görs i dag beror på att man arbetar tvärvetenskapligt i bredare team och att helt ny teknik med avancerade dna- och isotopanalyser gör det möjligt att få ut mer information av materialet.

Det är också viktigt hur man gräver, framhåller Fredrik Molin.

– Vi har grävt det mesta för hand, säkert 4 000 av de 7 000 kvadratmeter som vi grävt ut. Det ger ett helt annat resultat än när man banar av med grävskopa. Man hittar fler saker och får en mer heltäckande bild.

De rika fynden vid Motala ström har skapat helt nya referenser och förväntningar på vad man kan hitta framgent i liknande miljöer från äldre stenåldern, förklarar Göran Gruber.

– Varje säsong har gett nya ”aha!” – vi fått en mer komplex bild. Det finns helt plötsligt fler färger att måla, och en del som har tyckts självklart är det inte längre. Som förhållandet mellan boplats, grav och ritual. Det reser en massa frågor, till exempel om rörlighet och sociala strukturer. Vilka fanns här och vilka fanns inte här?

Det är dessa frågor som dagens arkeologer vill ha svar på. Att med hjälp av bland annat dna- och isotopanalyser komma inpå människorna, förstå dem och deras vardag och ritualer.

Få liknande platser har som sagt grävts ut i Sverige, och jämförelsematerialet är litet. Därför skrivs den äldre stenålderns historia om i Motala, som den skrevs om i Tågerup och Skateholm. Bilden nyanseras och kompliceras ständigt, förklarar Fredrik Hallgren.

– Varje gång man gräver hittar man något nytt, något man inte visste fanns.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

2

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Intressant med de pålade skallarna. Lyssnade på föreläsningen om detta på biblioteket i höstas, varvid det ansågs märkligt att några skallar var pålade uppifrån. Tycker inte jag, den ultimata förnedringen vore väl att påla någons skalle så den sitter uppochner. Det hade arkeologerna inte tänkt på....

vi vet att Husqvarna var bebott samtidigt men där
ligger allt under vatten. jag vet att dykningar har gjorts där
men medel för någon större utgrävning fanns inte.

Lägg till kommentar