Annons
Bild: 
Jeff Vanuga / Corbis

Växtätarnas vinterkamp

De flesta fåglar har flugit söderut, björnen och igelkotten sover och grodorna ligger nedbäddade i sjöbottnarna. Men för de stora växtätarna börjar en tuff tid. Svenska och kanadensiska forskare har tittat närmare på de sofistikerade egenskaper och beteenden som gör det möjligt för älgar, hjortar och rådjur att klara den hårda vintern.

Författare: 

Publicerad:

2013-12-22

Älgar fryser inte på vintern. Faktum är att det kan vara tvärtom. Under senvintern och våren, innan de har fällt den tjocka vinterpälsen, kan älgarna drabbas av överhettning. Om temperaturen stiger över fem minusgrader börjar de känna av värmen och vid nollstrecket måste de flämta för att göra sig av med överskottsvärme, ungefär på samma sätt som hundar. Temperaturer ner mot 30 minusgrader utgör dock inga större problem.

Men vintern är mer än kyla. Att förflytta sig i djup snö kan vara svårt för de stora växtätarna. En hjort som väger 100 kilo och rör sig i 60 centimeter djup snö gör till exempel av med fem gånger så mycket energi som när den förflyttar sig på barmark. Vinteröverlevnaden blir därför till stor del en fråga om energibudget, där det gäller att försöka maximera födointaget samtidigt som energiförbrukningen vid förflyttningen minimeras. Här utmärker sig älgen med en ovanligt energisnål gångstil.

– Älgen är det enda hjortdjuret som kan lyfta benen nästan rakt uppåt. Det gör att de kan ta sig fram i djup snö utan alltför stora energiförluster, säger Caroline Lundmark, vilthandläggare vid länsstyrelsen i Örebro län.

Dessutom pressar älgen ihop klövarna innan den lyfter fötterna så att motståndet mot snön minimeras. Och när de sätter ner fötterna, spärrar de ut klövarna så att fötternas yta maximeras.

Ett annat knep – som även utnyttjas av andra djur under vintern – är att försöka gå i upptrampade fotspår. Älgar som förflyttar sig i djup snö går ofta på rad. Den första älgen i ledet får bära den största energikostnaden, medan de efterföljande djuren noggrant trampar i ledarens spår och på så vis kommer lindrigare undan.

Födotillgången är ett problem under vintern. Ju djupare snötäcket är, desto svårare blir det att nå födan. Det här är en av orsakerna till att många vinteraktiva växtätare söker sig till områden där snötäcket är tunnare.

Caroline Lundmark har forskat vid Sveriges lantbruksuniversitet. Hennes avhandling handlar om älgens anpassning till vinterförhållanden och visar att älgar i Norrbotten lämnar områden med ett snödjup på ungefär 80 centimeter för att i stället tillbringa vintern i områden där snödjupet är drygt 50 centimeter.

– Älgarna söker sig ofta till dalgångar där snötäcket är tunnare och där de kan beta av årsskotten på lövträd som asp, vide och rönn, säger Caroline Lundmark.

Älgarna är även kända för att beta sönder tallplantor under vintern, något som inte uppskattas av skogsägarna.

– Tallskotten är inte någon favoritföda utan snarare en form av nödproviant som älgarna tar till vid brist på andra växter. Om det finns gott om tallskott på en liten yta så kan det vara lönsamt rent energimässigt att beta av tallskotten, säger Caroline Lundmark.

Caroline Lundmark har även studerat vinterbeteenden hos älgar i Västerbotten. Här påverkas inte förflyttningarna mellan sommar- och vinterområden lika mycket av snödjupet, men väl av snökvaliteten. Älgarna flyttar ut mot kusten där luften är fuktigare – vilket gör snön hårdare. För älgkalvarna innebär det en fördel eftersom de inte sjunker lika djupt i snön som i områden med torrare luft. För de fullvuxna älgarna är skillnaden mindre.

Under vintern tappar älgarna kroppsvikt. Det rör sig framför allt om fettdepåer som de har byggt upp under sommarhalvåret, och under normala omständigheter leder vintern inte till någon nämnvärd ökning av dödligheten hos vuxna älgar. Men om älgarnas energireserver sinar kan reproduktionen påverkas.

Älgarna parar sig på hösten och kalvarna föds under den följande våren. När norska forskare studerade kalvningsframgången hos älgkor i Telemarken visade det sig att älgarnas kondition på hösten avgjorde om de blev dräktiga eller inte. Men om en dräktig älgko sedan tappade för mycket vikt under vintern, kunde hon avbryta dräktigheten. Älgkon tvingades prioritera sin överlevnad före fostrets.

Kanadensiska studier visar att det finns ett samband mellan snömängden under vintern och antalet älgkalvar som föds under våren. Sambandet blir dessutom starkare om man väger in den genomsnittliga snömängden under de tre föregående vintrarna. Resultaten indikerar att vinterförhållandena kan ha en långsiktig påverkan på älgkornas kondition, som i sin tur påverkar deras årliga reproduktion.

Även om alla vinteraktiva djur på de nordliga breddgraderna är anpassade till ett liv i snö, så är vissa arter bättre anpassade än andra. En grupp kanadensiska forskare har rangordnat elva av Nordamerikas däggdjursarter efter deras grad av vinteranpassning. Klassificeringen är baserad på både fysiska egenskaper och beteenden. Djurens fysiska anpassning beräknades med hjälp av boghöjden, som påverkar förmågan att röra sig i djupsnö, samt djurens förmåga att gå ovanpå snön. Den senare egenskapen beror på djurens vikt och fötternas storlek. När det gäller de beteendemässiga anpassningarna vägde forskarna in faktorer som förmågan att migrera till lämpliga vinterområden, gångstilar som underlättar förflyttning i snö samt att kunna gräva fram föda som göms av snötäcket.

Enligt beräkningarna är det renen som är bäst anpassad till ett liv i snö, när det gäller de fysiska egenskaperna. Renen har extremt stora klövar i förhållande till kroppsvikten, vilket ger stor bärighet på snön. Älgen kommer tvåa, mycket tack vare sina långa ben som ger en hög boghöjd. Rovdjur som varg och järv får också höga poäng. Bisonoxen, däremot, hamnar långt ner på listan. Den har förhållandevis korta ben och små klövar, vilket begränsar rörelseförmågan i djupsnö.

När det gäller beteendeanpassning till ett liv i snö hamnar renen återigen på förstaplatsen. Vitsvanshjorten kommer tvåa och älgen får nöja sig med bronsplatsen.

Forskarna har även diskuterat hur rovdjurens och växtätarnas anpassning till snö påverkar dem som rovdjur respektive bytesdjur. Renens förmåga att gå i lössnö tycks medföra att den kan undkomma vargattacker. När en ren möter en varg på en stig med packad snö, så skuttar renen ut i lössnön. Vargen tar sällan upp jakten, eftersom den vet att den inte hinner ikapp renen i lössnö. Älgen och vargen är förhållandevis jämbördiga när det gäller att röra sig i snö. Det kan vara en förklaring till att älgar inte flyr, utan oftare stannar och försvarar sig när de angrips av vargar, resonerar forskarna.

Vitsvanshjortar har sämre rörelseförmåga i snö än vargen. Men hjortarna har i stället ett antal beteendeanpassningar som kan hjälpa dem att komma undan. Bland annat trampar de upp ett omfattande vägnät i sina vinterområden. Vitsvanshjortarna, som hittar i vägnätet, kan välja lämpliga flyktvägar – men för vargen blir det som att jaga i en labyrint.

För rådjur kan vintern vara en prövning. I jämförelse med exempelvis älgar, är rådjur dåligt rustade för våra vinterförhållanden.

– Rådjuren äter framför allt bärris under vintern. Det är en förhållandevis lättsmält och energirik föda. Men om snötäcket blir för tjockt tvingas de beta av trädens grenar i stället. Rådjuren saknar älgens förmåga att smälta en sådan fiberrik kost, vilket medför att deras energireserver sinar, säger Göran Cederlund, viltkonsult med forskarbakgrund, som har gjort åtskilliga studier av rådjurens ekologi vid Sveriges lantbruksuniversitet.

Långa vintrar med ihållande snö kan medföra att många rådjur dukar under. Norska forskare har studerat beståndsutvecklingen hos rådjur i södra Norge under sjutton år och kommit fram till att snödjupet påverkar både överlevnad och vikt bland rådjuren.

Stödutfodring är ett sätt att hjälpa rådjuren genom vintern. Men Göran Cederlund är osäker på om åtgärden ger den önskade effekten.

– Rådjur är väldigt bråkiga, och ofta monopoliserar ranghöga individer utfodringsplatserna. Det medför att de individer som man främst vill hjälpa, de som är försvagade, sällan får en chans att äta, säger han.

Att vara varmblodig är en av förutsättningarna för att kunna vara vinteraktiv på våra breddgrader. I teorin bör de varmblodiga djurens energiförbrukning öka när temperaturen faller. En tjock vinterpäls minskar värmeförlusten, men en stor del av kroppens energireserver kan ändå gå åt till att hålla kroppstemperaturen konstant.

Men de köldanpassade växtätarna avviker från de här mönstren. Både pulsen och kroppstemperaturen kan sjunka avsevärt under vintern. Det beror på att växtätarna har en inbyggd biologisk klocka som ställer om kroppen till vintertid så att den går på sparlåga när födotillgången är begränsad. När kroppstemperaturen sjunker, saktar matsmältningen in. På så sätt sparas många värdefulla kalorier under kalla dagar. Den här mekanismen har beskrivits av österrikiska forskare, som gjort experiment på kronhjortar.

Forskarna utrustade 15 hjorthindar med en ny form av sändare som registrerar puls och magens temperatur. Hjortarna kunde röra sig fritt i ett stort hägn och fick tillgång till foder från automatiska foderstationer. Forskarna kunde bestämma exakt hur mycket foder varje hjort fick äta. En väderstation i hägnet registrerade dygnstemperaturen. Försöket pågick i 18 månader och under två vintrar i Österrike.

Hjortarnas genomsnittliga vinterpuls var 60 procent lägre än vårpulsen. Även kroppstemperaturen sjönk under vintern. Forskarna provade att simulera en vinterperiod med födobrist genom att minska fodertillgången med 80 procent under en månad. Hjortarna tappade då vikt under de 20 första dagarna, men sedan avstannade viktminskningen. Forskarna tror att det beror på att den sänkta pulsen och kroppstemperaturen sparade så pass mycket energi att ytterligare viktminskningar kunde förhindras.

De flesta av våra stora växtätare tycks alltså ha utvecklat anpassningar både när det gäller beteende och fysik för att kunna spara på sina värdefulla energireserver under vintern. Rådjuren verkar dock utgöra ett undantag. Så det kanske finns skäl att vara en smula överseende när de betar i våra trädgårdar under vintern. De behöver sannolikt lite extra energi för att klara sig till våren.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar