Annons

Sabelhugget – en utdöd jaktteknik

Varför hade den sabeltandade tigern så långa betar?

/Monica H.

Publicerad:

2014-04-02

Först vill jag reda ut ett missförstånd – sablarna är inte betar. Betar definieras som ständigt växande, vilket till exempel gäller för elefanter, medan sabeltandade rovdjur – med det sydamerikanska pungdjuret Thylacosmilus som enda undantag – hade sablar (övre hörntänder) som slutade växa efter ett tag, på samma sätt som människans tänder.

Sabeltandade rovdjur – förutom sabeltandade kattdjur finns det fyra andra däggdjursgrupper som har utvecklat sabeltandade former – hade ett annat sätt att döda sina byten än nu levande rovdjur. I stället för att i likhet med lejon och tigrar strypa sina byten med ett bett över strupen, eller ibland över nosen, gjorde sablarna det möjligt för sabeltandade rovdjur att bita sönder strupen eller buken på ett bytesdjur.

På så vis orsakades massiva sår som ledde till att bytet dog av blodförlust och chock efter några sekunder. Detta gjorde sabeltandade rovdjur ekologiskt mer specialiserade än flertalet av dagens rovdjur, eftersom de var mer begränsade i sitt val av bytesdjur.

 /Lars Werdelin, professor i paleozoologi vid Naturhistoriska riksmuseet

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar