Facit framtiden: När festen var slut

Pessimismen under 1970-talet stod i stark kontrast till de faktiska framstegen.

Publicerad
Ökande sociala motsättningar radades upp som ett av många tecken på att västerlandets undergång var nära under 1970-talet.
Bild: Hasse Holmberg / TT

Häromåret presenterades en undersökning som visade att nästan hälften av svenskarna tyckte att 1960- och 70-talen var den bästa tiden att leva på. Det är oklart varför – eftersom denna era präglades av svår pessimism: ”De rena katastrofvisionerna, ’västerlandets undergång’, är i och för sig inte nya, men känslan av att ’festen är slut’ för oss i den rika delen av världen får förnyad näring av det växande antal hot eller kriser, som av experterna radas upp i horisonten: energikris, råvarubrist, världssvält, kärnvapenspridning, miljöförstörelse, ökande sociala motsättningar, terrorism etc.”

Nej, i boken Sverige i världen – tankar om framtiden (1978) som behandlade tiden fram till år 2000, får man leta länge efter optimism. Författare var en grupp samhällsvetenskapliga forskare knutna till Sekretariatet för framtidsstudier,bland andra Bo Huldt och Sven Tägil. De såg många tecken på att västvärlden var på väg att kollapsa inom kort. I stället var det den nyligen avkolonialiserade världen – de afrikanska och asiatiska länderna – som skulle ta ledningen. Forskarna påpekade dock att det faktiskt fanns även andra framtidsbilder, där den industrialiserade västvärlden fortsatt att leda den globala utvecklingen. Denna linje företräddes dock främst av amerikanen Herman Kahn, som sågs med skepsis bland svenska framtidsforskare.

Men någonstans i pessimismen så verkar Huldt & Tägil ha reflekterat över sina egna slutsatser. I bokens sista kapitel kan man läsa: ”Samtidigt står denna västerländska desorientering och pessimism i bjärt kontrast mot våra materiella framsteg, vår höga levnadsstandard och alla våra tekniska möjligheter.”

Publicerad

Samhälle & kultur

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor