Krönika: Bikupor i staden är ingen lek

Ett av mina favoritexempel på så kallad urban odling i Sverige är den potatisodling som någon hade anlagt i ett par pallkragar i en rondell i Göteborg. Pallkragarna togs bort flera gånger, men odlaren var ihärdig och satte dit nya. Och kunde så småningom skörda sin egen potatis.

Odla kan man göra var som helst – på taken, i fönstren, i krukor arrangerade på höjden på fasaderna eller inomhus med lite extrabelysning. Det behövs inte ens jord, bara vatten och näring.

Så odlar också allt fler allt mer i städerna, som om vi nu kollektivt har gjort upp med någon föreställning om att odling hör landsbygden till. Vi är ju inte på landet. Vi är i staden, de allra flesta av oss, och vi vill odla där vi är. Vi vill själva så och skörda det vi ska äta, kanske känna något slags samband med en förkortad kedja från jord till bord. Åtminstone när det gäller sådant som egna tomater och egen basilika under några veckor om året.

Jag föreställer mig att rådande trender kring ”naturlig” mat, ”rena och oförfalskade” råvaror och grundlig matlagning av grundläggande råvaror, delvis är ett slags uttryck för ett sätt att ta naturen, eller en föreställning om naturen, med sig in i staden.

Urban odling i Sverige är kanske mest ett mysigt pyssel, men i andra länder kan stadsodlingar motverka hotande livsmedelsbrist. Ju mer befolkningen koncentreras och städerna breder ut sig över odlingsbar mark, desto mer riskabel blir livsmedelsförsörjningen. Då kan odling på taken, som faktiskt praktiseras på många håll i världen, vara en del av en lösning. Ju fler som flyttar till städerna, desto fler och större blir taken. Inne i städerna, uppe på taken, blir odlingarna ett slags socioekologiska miljöer: de bidrar på riktigt till försörjningen när det gäller frukt, grönsaker och kryddor – och bidrar också till att människor lär känna varandra, till att ge både barn och vuxna mer näringsrik mat. Odlingarna bidrar faktiskt också till den biologiska mångfalden. I områden i indiska städer där man odlar på taken, finns det återigen fler insekter och därmed fler fåglar; fåglar som försvann då städerna blev större, tätare och mindre gröna.

Men även i länder där livsmedelsbrist inte är ett akut hot bidrar stadsodling till viktiga värden. Bikupor på hustaken, till exempel, kan ses som städernas svar på den hotande bidöden. På så vis kan städer bidra till att bevara arter. En tredjedel av det vi äter lär vara beroende av insektspollinering. Biodling är inte enbart en lek.

Det finns också uppgifter om att städernas grönområden fångar upp 40 procent av den koldioxid som trafiken släpper ut, och att träd utmed gatorna kan reducera luftföroreningarna med bortemot 70 procent.

Så med träd utmed gatorna, urban odling och bin på taken blir städerna mycket rikare miljöer än de var förut. Genom att odla i städerna skapar vi de övergångar mellan landskapstyper som är så mycket bättre för den biologiska mångfalden än monokulturer någonsin kan bli!