Annons

Vår enda val. Tumlaren (Phocoena phocoena) är den enda val som lever året om i svenska farvatten.

Bild: 
Solvin Zankl / NPL

Så avslöjades tumlarnas okända parningsplats

Tumlarna i Östersjön lever ett både utsatt och hemlighetsfullt liv. Få har sett dem på riktigt. Med hjälp av banbrytande teknik har svenska forskare lyckats skaffa ny kunskap om den lilla valen – vilket förhoppningsvis kan skydda den mot utrotning.

Författare: 

Publicerad:

2015-11-22

Den som varit på havet och haft valar runt båten vet hur lite tid man har på sig att ens förstå att det faktiskt är valar. Ett par blås, ett längre dyk och så är valen en prick vid horisonten nästa gång den kommer upp för att andas. Vid sällsynta tillfällen kan man ha turen att stöta på valar som obekymrat och nyfiket hänger kvar en stund, innan de drar vidare. Fullt upptagna av sitt.

Att forska på valar är en utmaning. Det gäller inte minst tumlaren, en av världens minsta valar, som dessutom är skygg och helst undviker alla former av kontakt med båtar.

Tumlaren är den enda val som lever året om i våra svenska vatten. Den skyddas av både nationella och internationella lagar och konventioner, och även om det finns en hel del kunskap om tumlarna i Skagerrak och Kattegatt så visste man tills helt nyligen alldeles för lite om tumlarna i Östersjön. De är ett helt eget bestånd som bara finns där, och de betraktas som akut hotade. Men hur många är de och var finns de?

Tidigare försök att systematiskt spana efter tumlare med traditionella metoder från flyg gav spridda resultat från allt mellan tio och 3 300 tumlare i Östersjön. De var helt enkelt för få och för utspridda för att undersöka med den typen av inventeringsmetoder. Men det fanns en annan metod att ta till: att lyssna. Inte lite då och då och här och där, utan systematiskt och konstant under två års tid – och i hela deras historiska utbredningsområde i södra delen av Östersjön. Detta blev uppdraget för forskningsprojektet SAMBAH.

Projektet är ett samarbete mellan EU-länderna runt Östersjön. Två års fältarbete följdes av två års analysarbete av den enorma mängden data, den största i sitt slag i hela världen. I slutet av 2014 kunde de första resultaten presenteras – och nu finns tillförlitliga uppgifter om hur många Östersjötumlarna är, var de möts för att para sig och var de föder sina ungar.

Metoden att lyssna efter tumlare utgår med självklar nödvändighet från att de låter mycket. Och som de tandvalar de är, så använder de ljud mer eller mindre konstant. Både för att kommunicera och hålla kontakt med varandra, och framför allt för att jaga och navigera genom att ekolokalisera med högfrekventa klickljud. Det var dessa klickljud som skulle fångas upp av 304 detektorer jämnt utspridda i södra Östersjön – och 99 av dem skulle placeras i svenska vatten. Men att bara få detektorerna på plats blev en manöver i sig.

– Vi skulle ha lagt ut dem i januari 2011, men då var det fruset på alltför många av positionerna, berättar Mats Amundin, som är forskningschef på Kolmården och samordnare av SAMBAH-projektet.

Detektorerna kallas för C-POD och består av en hydrofon, batterier, ett minneskort och ett kretskort. De fungerar som en specialiserad dator, förprogrammerad för att digitalisera ljudet som hydrofonen tar upp och därefter filtrera fram tumlarnas speciella klickljud. En del ljud, exempelvis sonarljud från båtar, kan likna tumlarnas ljud och måste bortsorteras med avancerade filtreringsprogram före analysen.

Men att droppa hydrofoner i Östersjön kan man väl inte göra hur som helst?

– Vi fick hämta tillstånd från Transportstyrelsen och länsstyrelser, och vi kontaktade försvarshögkvarteret som lät Totalförsvarets forskningsinstitut testa vad våra detektorer egentligen kunde registrera. Så vi fick åka dit och lämna ifrån oss en hydrofon vid deras grindar. Det tog en månad och sedan kom ett okej.

Som med all elektronik som används i fältarbete, gäller det att spara på batterikraft så långt det är möjligt. Även om detektorerna programmerades för att enbart lagra utvalda parametrar, som ljudens amplitud och klicklängd, skulle alla detektorer hämtas upp och få nya batterier och nya minneskort var tredje eller var fjärde månad. De flesta detektorer var förhållandevis enkla att hala in: de var fixerade med ett betongankare och en boj. Men i större farleder blev det problem.

– Där krävdes stora och dyra bojar med ljus. Det tillät inte vår budget, så vi fick lösa det på annat sätt. Vi använde en akustisk releaser, som svarade på ett kodat ljud och släppte taget om ankaret så att detektorn flöt upp.

Men ibland svarade releasern inte på tilltal. Därför kombinerades den med en mer lågteknologisk metod – vi bytte ut betongankaret mot en jutesäck med grus. När säcken ruttnat flöt C-POD:n i väg och drev fritt med strömmarna. SAMBAH-projektet har fått tillbaka sådana detektorer från Finland, Baltikum, Polen och Sverige.

Tumlarna kan trots sin litenhet åstadkomma mycket kraftiga ljud – de kan bränna på med 200 decibel om de vill. Men de är försiktiga med hur de använder ljud mot varandra. Fast inte när de är uppretade: då kan de dra på och rikta ljudet mot en annan tumlare. Som en akustisk snyting.

Tumlarnas klickljud är karakteristiskt högfrekventa. De håller sig på omkring 130 kilohertz, vilket är långt bortom våra hörbara frekvenser, som i bästa fall når 20 kilohertz. Eftersom ljud färdas snabbare i vatten än i luft, når ljud relativt längre i havet. Men räckvidden beror även på vilka frekvenser som används. Tumlarnas högfrekventa ljud har begränsad räckvidd, särskilt om man jämför med till exempel blåvalarnas djupa bastoner på 10 hertz. Dessa kan i princip höra varandra på var sin sida av Atlanten.


Östersjöns tumlare kartlagda
Under två år registrerades tumlarnas klickljud med hjälp av 304 specialkonstruerade detektorer (C-POD:s), jämnt utspridda över södra delen av Östersjön. Efter analys och modellering av en stor mängd akustiska data kunde forskarna räkna ut hur många tumlare som finns i Östersjön och hur deras utbredning ser ut i tid och rum. Beräkningarna visar att det finns cirka 450 tumlare i Östersjön, vilket innebär att de är akut hotade. 

Bild: 
Johan Jarnestad

De högfrekventa klickljuden används av tumlarna till en sofistikerad form av ekolokalisering. De ytterst korta klicken kan de få till med bara några tiotal millisekunders intervall. Det intervallet tätnar ju närmare de är sitt mål, fisken som jagas till exempel, och när de är någon meter från bytet kommer det en snabb buzz av klickljud. Men alla de här klickljuden far inte omkring hur som helst åt alla håll och kanter. Tumlarna kan fokusera ljudet till en smal eller bred stråle framför sig, ungefär som när man skruvar på linsen till en justerbar ficklampa. Det gör de med den fettrika ”melonen” som sitter i deras pannor. Den fungerar som en akustisk lins.

Mats Amundin har själv observerat hur tumlare använder sitt riktade ekolod. Det var på grunt vatten i Stora Bält. Där hängde tumlare som spjut rakt upp och ner med nosarna mot botten. De rörde sig fram och tillbaka längs en liten sträcka och ekolodade intensivt. När de lyckades hitta en fisk som försökte gömma sig, sprutade de vatten på den för att skrämma ut den och sög sedan i sig den flyende fisken. Även om tumlare har fina rader av små spadformade tänder, så hugger de inte i sig maten. De sörplar i sig den, ungefär som vi kan suga i oss spagetti. Det är ett bordsskick som de delar med flera andra tandvalar.


Hittar byten med ljälp av ljud
Tumlare kan även använda sina klickljud för att hitta bytesfiskar som har gömt sig en bit under havsbotten. De skrämmer sedan fram fisken med en hård vattenstråle och sörplar in den i munnen. Det vanligaste är dock att tumlarna jagar simmande fiskar.

Bild: 
Johan Jarnestad

Med tanke på tumlarens fantastiska förmåga att ekolokalisera, kan det tyckas gåtfullt att de fastnar i fiskeredskap och drunknar. Men en förklaring är att de under jakten på fisk fokuserar all sin uppmärksamhet på det mycket starkare ekot från bytet. Det blir ett slags lock on target som medför att annan akustisk information sållas bort. I värsta fall upptäcker de redskapen för sent. Man kan se att drunknade tumlare ofta har nätmärken runt huvudet, vilket visar att de har simmat rakt in i redskapet. Fastnar de med huvudet börjar de rotera runt sin egen längdaxel för att komma loss – och då trasslar de in sig ännu mer.

Bifångst av tumlare blev ett allt större problem under 1900-talets andra hälft. Det berodde delvis på att det kommersiella fisket fick ett uppsving med fler och större båtar som följd. Dessutom började man använda redskap av nylon som är svåra att upptäcka i tid för tumlare. Bifångsterna ökade så dramatiskt att det beskrevs som det allvarligaste hotet mot tumlare och andra småvalar över hela världen. Men för Östersjöns tumlare hade problemen börjat långt tidigare. Då handlade det om jakt och hårda vintrar.

Tumlare jagades under flera hundra år i Östersjön, Kattegatt och Skagerrak. Späcket kokades till tran och användes som lampolja, medan köttet ansågs vara fattigmansmat. Under 1800-talet fångades 140 000 tumlare enbart i danska vatten. Den historiska jakten tillsammans med ett par stränga vintrar gick hårt åt Östersjöns tumlarbestånd. Under den beryktade krigsvintern 1941/42 frös hela Östersjön. Efteråt hittade man ett stort antal kadaver av tumlare, som inte kommit undan isen.

Under senare tid har man vidtagit åtgärder för att hindra att tumlare dör som bifångst vid fiske. EU har bland annat stoppat fisket med drivgarn i Östersjön. Drivgarn sätts ut med flöten och får driva fritt med strömmarna. Men även om EU år 2002 satte en generell maxgräns på 2,5 kilometer långa drivgarn, så gjordes ett undantag för Östersjöländerna. De kunde fortsätta fiska lax med drygt två mil långa drivgarn. Inte bara tumlare, utan även sjöfåglar och andra djur, fastnade som bifångst i de långa drivgarnen, speciellt som dessa kunde försvinna och bli så kallade spökgarn i havet. Till slut satte EU ner foten, och sedan 2008 är det förbjudet att alls fiska med drivgarn i Östersjön.

En annan åtgärd är att utrusta fiskeredskapen med ljudskrämmor. Tanken är att dessa ska varna tumlare för att det finns redskap i vattnen, som de annars kunde ha missat med sin ekolokalisering. När man testade skrämmorna kunde man se att tumlarna höll sig på ett par hundra meters avstånd från dem. Skrämmorna kallas för pingers och är nu enligt EU obligatoriska på båtar som fiskar med bottensatta garn. Men det gäller enbart båtar som är längre än tolv meter, och få av Östersjöns fiskebåtar är nu så stora.

Det är inte bara risken att drunkna i fiskeredskap som påverkar framtiden för tumlarna. Miljögifter är en annan fara. I jämförelse med sina artfränder i Nordsjön, har Östersjöns tumlare högre halter av PCB, DDT, tennorganiska föreningar och kvicksilver i sina kroppar. Halterna av dessa gamla ökända – och numera förbjudna – miljögifter börjar visserligen minska i Östersjöns tumlare, men i stället ökar halterna av andra gifter, som till exempel perfluorerade ämnen. Dessa är svårnedbrytbara och ansamlas i tumlarnas vävnad – och överförs till ungarna via modersmjölken.

En annan verklighet som tumlare har svårt att komma undan är alla akustiska störningar i havsmiljön. Tumlare är på ett sätt känsliga varelser, speciellt när de ska föda och dia sina ungar. De drar sig gärna undan till ostörda områden – som blir allt svårare att hitta. Ungefär 1 800 fartyg med en vikt på över 400 bruttoton färdas dagligen på Östersjön. Det finns även 330 000 fritidsbåtar på svenska ostkusten och 430 000 på västkusten. Till det kommer små, snabba gummibåtar och vattenskotrar, pålningar och andra konstruktionsarbeten. Havet kan i vissa lägen vara ett akustiskt inferno under ytan.

Det är inte svårt att föreställa sig att tumlarna i Östersjön behöver skyddas om de ska ha en chans att finnas kvar. Resultaten från SAMBAH-projektet kommer väl till användning. Och nu vet man hur många tumlare det finns i själva Östersjön, öster om Bornholm och norrut. De är ungefär 450.

– Vi kunde även visa att tumlare finns i merparten av Östersjön, ända upp till Åland och Skärgårdshavet, säger Mats Amundin om de första resultaten av projektet.

Han berättar att det var svårt att ha några specifika förväntningar när projektet startade eftersom ”ingen annan har gjort detta i den här skalan förut”. Knappt hälften av de 304 detektorerna registrerade tumlare under de två år som projektet pågick. En av de mest värdefulla insikterna var att hitta de platser dit tumlarna tar sig för att föda sina ungar och för att para sig under sommarmånaderna.

– Midsjöbankarna, sydost om Öland, och Hoburgs bank söder om Gotland. Vi hade inte en susning om att det skulle vara där. Det finns en del observationer av tumlare från folk i fritidsbåtar, men de håller sig ofta nära kusten. Det är ingen som har varit ute på Midsjöbankarna och sett tumlarna.

På Södra Midsjöbanken har bolaget Eon Wind Sweden AB ansökt om att få bygga upp till 300 vindkraftverk. Men efter att Midsjöbankarna tillsammans med Hoburg bank nu identifierats som särskilt viktiga områden för Östersjöns tumlare, har Havs- och vattenmyndigheten på regeringens uppdrag yttrat sig – och i nuläget nekat tillstånd.

– Våra resultat kom klockrent i tiden. Det hade varit katastrof om de börjat bygga just där.

SAMBAH-projektet kan nu stå som modell för andra undersökningar av bestånd som är så små och glesa att traditionella, visuella inventeringar inte låter sig göras.

Om det är en fin och stilla dag på havet, och man ser en liten rygg med en triangulär fena dyka upp, vad kan man göra för att den inte ska försvinna direkt? Enligt Mats Amundin är det nödvändigt att stänga av båtens ekolod, om det finns ett. Tumlare gillar inte alls det ljudet. Sedan kan man ta sig långsamt framåt en bit, lägga sig i lovart och stänga av motorn. Har man tur kan man då få närkontakt med en vild och vacker liten val.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar