Annons

Från superhjälte till megatönt på 13 år

Varför verkar nästan alla barn under några år i tonåren tycka att de egna föräldrarna är jordens mest pinsamma varelser? Fyller det någon funktion i barnets utveckling?

/Eva A. (mor till 13-åring)

Publicerad:

2015-02-01

Som föräldrar kan vi ibland tänka på våra barn som en förlängning av oss själva – vi blir stolta över våra barn, men också lite över oss själva, eftersom vi på sätt och vis har varit delaktiga i denna underbara skapelse. På samma sätt ser våra barn oss föräldrar som en del av dem. Små barn briljerar inför sina kompisar genom att berätta vad deras föräldrar har gjort, sagt eller varit med om. Förälderns styrkor och förmågor blir på så sätt också barnets styrkor och förmågor.

Men i tonåren blir det plötsligt inte lika angeläget att visa upp sin förälder. Snarare förknippas föräldern med pinsamheter. För att bli självständigt väljer barnet att distansera sig från föräldern genom att bland annat kritisera förälderns sätt att bete sig, klä sig, säga saker och så vidare, samtidigt som det strävar efter att göra saker på sitt sätt, ha sina egna åsikter och tankar. Att testa olika roller är ett led i att så småningom landa i en egen, stabil identitet.

Ofta kan sådant som barnet tidigare tyckt mycket om, till exempel ett smeknamn, vissa traditioner eller skämt, också anses vara högst pinsamt. Kanske inte när den unga och föräldern är ensamma, men när någon annan är i närheten. Varför är det så? Jo, den unga försöker ju efter bästa förmåga att bli vuxen och då duger det inte att föräldrarna fortsätter att hantera sitt barn som när det var mindre. Som ung är man väldigt känslig för social kritik och i andras närvaro vill man inte ”avslöja” barnsliga sidor av sig själv. Det är inte bara föräldern som är pinsam, utan också det som föräldern avslöjar för andra om den unga, som inte passar in i bilden av att bli vuxen.

Som förälder är det viktigt att inte ta kritiken för personligt. Kanske kan det vara klokt att ligga lite lågt med vad man säger och hur man agerar och ge den unga det utrymme som hon eller han behöver för att utveckla sin självständighet. Ett tips är att umgås i de aktiviteter och på de platser där båda kan vara sig själva.

/Emma Sorbring, docent i psykologi, Högskolan Väst

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar