Annons
Bild: 
Wild Wonders of Europe / Bartocha / NPL

"Det är i skogen man hittar sig själv"

Idéhistorikern Ronny Ambjörnsson berättar om trädens roll i våra liv och våra trädgårdar.

Författare: 

Publicerad:

2015-06-15

De första skogarna i Sverige bestod av björk och asp, vilka växte vid isranden på det sätt som björkarna fortfarande gör längs trädgränsen på fjället. Barrträden kom något senare men naturligtvis ändå mycket tidigt – ett av de äldsta träden i Sverige är en gran som överlevt under jorden, den sticker bara upp en gles och tanig stam i Härjedalsfjällen. När man flyger över Sverige inser man vad man alltid haft på känn. Det är skogen som dominerar, de mellanstora städerna ser man knappt. Sjöarna finns där naturligtvis, men som solblänk vilka hastigt glittrar förbi. I övrigt är landskapet, sett från tiotusen meters höjd, mörkt, en melankoli i kontrast till Danmark och Tyskland med sina inrutade ljusa fält och åkrar. När man åker tåg eller kör bil är intrycket naturligtvis annorlunda, men närmast på grund av det långsammare tempot. Städerna dras ut, man hinner förstå att det bor människor där, men så vidtar skogen igen, mil efter mil.

Hur sätter sig detta i själen, kan man undra? Svensk lyrik är i hög grad naturlyrik och de stora romanerna, som Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga och C.J.L Almqvists Drottningens juvelsmycke, utspelar sig mot en fond av stora skogar. När svenskarna under 1800-talet i allt större utsträckning frångick de traditionella son-namnen valde de namn som gjorde dem till träd eller delar av träd, som Lind, Björk, Asp, Ask, Lindgren, Björkkvist, Lönnrot och så vidare. När svenskarna vill ge andra folk något värdefullt skänker de medel till att plantera träd, till exempel i Kenya eller i Israel – vi vill kanske innerst inne se hela jorden skogbeväxt och då är det förstås inte så dumt att börja med öknarna, som idag snabbt breder ut sig. Om vi har en sommarstuga planterar vi gärna ett vårdträd, och innan vi blev kristna, för så där tusen år sedan, tänkte vi oss hela världsalltet som ett träd, asken Yggdrasil. Yggdrasil utgjorde världens mittaxel, den skapade ordning bland väderstrecken, dess krona utbredde sig över land och folk och från bladen föll daggen som regn över jorden. De första människorna var två trädstammar, Ask och Embla (möjligen alm), som gudarna blåste liv i.

Mot denna mytologiska bakgrund är det inte svårt att se en tragisk symbolik i den asksjuka som nu, föregången av almsjuka, drar över landet och som innebär att många, kanske flertalet askar håller på att dö eller snart kommer att göra det. Enligt myten angreps Yggdrasil av en drake, Nidhögg, som tillsammans med några ormar gnagde på roten och hotade trädets existens. Asksjukan beror enligt en hypotes på en svampart som skadar trädets rötter. Enligt en annan hypotes sprids svampens sporer med vinden och är svåra att hejda. Vanliga symptom på asksjuka är att de nya skotten inte slår ut på våren och att först grenarna och sedan hela stammen dör, till följd av att innerbarken murknar och ruttnar. Nidhögg är på väg att vinna kampen om världsträdet.

Asken Yggdrasil är inte det enda världsträdet i världen. Även till andra träd har det knutits kosmologiska och mytologiska föreställningar, så till exempel till baobabträdet i Östafrika och banyanträdet i Indien. Det var under ett bodhiträd prins Siddharta fick sin första upplysning och blev till Buddha. I Bibelns paradisskildring finns inte bara ett kunskapens utan också ett ”livets träd”, även om detta inte är lika omtalat. I den grekiska mytologin vaktades träden av särskilda skyddsandar, dryader, unga kvinnor med löv och kvistar i håret. Och i keltisk kultur uttolkades trädets vilja av ett särskilt prästerskap, druiderna, vilka fått sitt namn från ett keltiskt ord med betydelsen trollkarl. Druiderna ansågs stå i magisk kontakt med träden, särskilt hasselbusken och eken. Druidismen var till skillnad från kristendomen en utomhusreligion, vilket bidrog till att göra den misstänkt i de kristnas ögon. Något liknande kan sägas om germansk kultur och tro, och kristna missionärer rapporteras ha låtit hugga ner heliga lundar i Nord- och Västeuropa. Om det är sant är dock svårt att säga, men det fanns naturligtvis en motsättning mellan hedniskt och kristet, särskilt som hednisk religion och trädkult tycks ha levt kvar långt in mot medeltidens slut, även i Europas kärnländer – som en harmlös och civiliserad rest kan vi se bruket att resa en majstång på årets längsta dag (att maja betyder att pryda med lövruskor).

Men under medeltiden var denna motsättning knappast harmlös. Det engelska ordet för skog, forest, liksom franskans fôret och tyskans Forst, har enligt en vanlig uppfattning med latinets foris, utanför, att göra. Skogen var hemvist för dem som av olika skäl levde utanför lagen, som Robin Hood och hans gäng av laglösa. Robin Hood har fått sitt namn efter den huva (hood) han alltid bär, varunder han vid behov kan dölja sin identitet. Han upprätthöll en annan lag än den som förestavades av överheten, en lag mer jämlik än den feodala rätten. I Sverige fanns det stigmän som bättre kände till skogens stigar än lagens allfarvägar. Och enligt en föreställning som är spridd över stora delar av Västeuropa, var skogen också hemvist för ”den gröne mannen”, en vild vandrare som var svår att skilja från trädens grönska; han tycktes smälta samman med löven. I Nordeuropa motsvaras hans gestalt av huldran, en kvinna med en förförisk framsida och en baksida av bark och ris – en obarkad stock, helt enkelt.

Skogen är farlig men samtidigt lockande, en kombination som gör den till en naturlig miljö för äventyr av olika slag. Den medeltida, höviska litteraturen är full av berättelser om riddare som en tid gömmer sig i skogen för att senare återvända till civilisationen med ny insikt och nya värderingar. Men det finns också i en del av de gamla sagorna en existentiell dimension som kan uttryckas så här: det är i skogen man hittar sig själv. Skogen är farlig, men den är också sanningens hemvist. I skogen visar sig allt som det är. Allt har där sin rätta gestalt.

En särskild symbolik fick träden under franska revolutionen, då revolutionärer runt om i Frankrike planterade så kallade frihetsträd på byarnas och städernas allmänningar – enligt en beräkning skall det ha planterats närmare sextiotusen träd, mest ekar och popplar. ”Så länge trädet växer kommer friheten att bestå” är ett uttryck som förknippas med de amerikanska revolutionärerna, vilka också planterade frihetsträd under den antikoloniala kampen mot England på 1770-talet. Men träden bar även på en annan symbolik. Linden uppfattades som ett kärlekens träd, till exempel i svenska ballader och folkvisor från äldre tid. Älskande höll gärna till under lindar. Även Robin Hood vistades enligt de gamla balladerna gärna bland lindar, där han lätt försvann bland löven, ”light as leaf on lind”.

Älskande kunde ibland också vara lindar. Det förefaller som om träden hade en samkönad symbolik, att de gav uttryck åt både en kvinnlig vårdande förmåga och en fasthet och höjd som betraktades som manlig. Det kan också ha varit så att det under historiens gång förts en fortgående kamp om tolkningsföreträde, där mannen velat förbehålla sig rätten att vara träd medan kvinnan vanligen framträtt som blomma – vacker men bräcklig.

Trädgård är ett gammalt ord i svenskan. Det finns redan i medeltida lagtexter, som till exempel i Upplandslagen. Det är också det ord som används än i dag. Vi finner det uppenbarligen naturligt att ställa samman träd med gård. I de andra stora europeiska språken är det inte så. Engelsmän talar om garden, likaså gör tyskar (Garten), fransmän (jardin) och italienare (giardino). Ordet garden och dess europeiska varianter har med inhägnad att göra. En trädgård är en inhägnad bit natur. Trädgården definieras, kan man säga, av sina gränser. Svenskan lägger emellertid till ett förled till gård (svenskans motsvarighet till garden), nämligen träd. Engelsmannen Horace Ship som på 1930-talet studerade svenska trädgårdar noterade svenskarnas intresse för träd, ett intresse som, menade han, kom till uttryck i benämningen trädgård. Ett liknande intresse kan också anas bakom danskans och norskans ord för trädgård, have, egentligen samma ord som svenskans hage. I sitt grundläggande arbete om svensk trädgårdskonst, Svensk trädgård: dess förutsättningar i tradition och natur (1941), för Emma och Erik Lundberg ett resonemang som går ut på att den svenska trädgården har ett inte oviktigt ursprung i lövängen, eller lunden som den ibland också kallas. Lövängen, med sina spridda dungar av hamlade lövträd och buskar, var före det moderna jordbruket en viktig del av bondehushållet. Ängen utgjorde betesmark efter slåttern och från träden togs löv till vinterfoder åt djuren. Odlingshistorikern och författaren Carl Fries skriver i sin bok Gammalsverige (1965):

”Forntidens mäktigaste odlargärning var inte anläggandet av de första åkrarna utan denna omdaning av naturmarken för boskapsskötselns skull, gestaltandet av det lövrika, vänliga bondelandskapet, som för oss alla genom tusen år har varit inbegreppet av det svenska i naturen … Den släta gräs- och örtmattan, det trädgårds- eller parklika draget med glestställda träd och avrundade buskpartier – allt detta var egentligen detsamma som i min egen smålandsbygd och i andra landsändar. Tar man saken i stort, kan man säga, att de svenska bygderna från mellersta Skåne till längst i norr låg som blommande, lövrika ängslyckor i en hundramila skog.”

Lövängarna var ofta mycket rika på blommor, som vitsippor, blåsippor och ängsviol på våren, prästkragar och blåklockor på sommaren, näva och ängsskallra på hösten. Och över alltihop ett fladder av fjärilsvingar: påfågelöga, citronfjäril, kålfjäril, sorgmantel. Lövängen kunde även erbjuda enkla former åt trädgårdskonsten, former som tillkommit genom boskapens betande: de runda hasselsnåren och de smala kostigarna mellan buskarna, stammarnas dunkel och ängspartiernas ljusa grönska, en skir luftighet över de blommande slånbärssnåren i kontrast mot stengärdsgårdarnas massiva gråsten (och halvt gömda smultronställen).

Det respektive utrymmet för träd och äng var noga balanserat i denna ängskultur. För mycket ljus och värme och gräset torkade bort, för mycket skugga och växandet kom av sig. Träden fick inte bli för höga, de skulle hållas låga och täta. Bok, ek och hassel gav med sina frukter föda åt svinen, vanligen kallade ollonsvin för att de bökade upp nötter, ekollon och bokollon ur jorden (som samtidigt luftades). Också fruktträd som aplar ingick i beteskulturen. För även om människorna inte alltid gillade vildäpplen gjorde djuren det. Och genom att ympa in finare äppelsorter kunde vildapeln fås att bära sötare frukt än den surkart som vanligen växte på träden. Äpplen blev en begärlig föda även för människan. Fruktträden flyttade därmed närmare bebyggelsen, träd och gård blev efterhand en enhet.

Det fanns naturligtvis inte bara trädgårdar under äldre tid, utan också örtagårdar, kryddgårdar och kålgårdar. Men beteckningen trädgård kom efterhand att inbegripa även de andra ”gårdarna”, delen blev ett namn på helheten. Den som vandrar i sin trädgård rör sig inte bara bland träd utan även bland blommor, buskar och grönsaker. Det ympade fruktträdet fick därtill, liksom på köpet, en skönhet som vildapeln inte har, en yvig, välvd krona och en större myckenhet av blommor. Trädgården blev på det sättet också en lustgård, en plats för förlustelse och skönhet. Genom Bibelns paradisskildring var såväl kristna som judar väl förtrogna med detta begrepp. Men det är rimligt att anta att lustgårdarna präglades av verkligheten. När den svenska psalmdiktaren Israel Kolmodin i vår mest älskade sommarpsalm, ”Den blomstertid nu kommer”, beskriver det som för honom framstår som en lustgård nämner han inte bara ”de rika örtesängar” utan även ”de fagra blomsterängar” och ”lundens gröna träd”. Psalmen är från slutet av 1600-talet (och det är inte helt säkert att Kolmodin diktat den) men beskrivningen känns märkligt tidlös, den smälter ihop med andra senare skildringar av paradisiska landskap, där ordet lustgård inte skulle kännas främmande. Carl von Linné skriver i Öländska och Gotländska resan (1741) några rader om sitt eget landskap, Småland:

”Gårdar och byar lågo här neder i Småland långt härligare och skönare än man gärna ser dem på andra ställen, fast de ej äro så stora och vidlyftige. Emellan de torra bergen, emellan de tjocka tall- och granskogar finner man här flere sjöar än allmänt på andra orter; vid dem äro gårdarne byggde mitt ute i ängarna … och i ängarna tålas inga andra trä än lövträ, måste alltså tall, gran och en alltid uthuggas; däremot göra lövträden ängen behagelig, besynnerligen [särskilt] där som sköna bokträden med ekar växte om. De ligga alltså såsom i lundar, utan att vara utsatte för särdeles stormväder, vilket alltid oroar dem som på slättbygden bo.”

Det är en vacker skildring av ett landskap, sedan århundraden präglat av människor och djur. Det är, som alltid när det gäller Linné, en saklig och konkret beskrivning. Samtidigt är detta för Linné ett barndomens landskap. Det var i ett sådant landskap han växte upp, över skildringen faller ett minnets ljus som når också oss. Frågan är om inte svenskarnas paradis finns bland träden på ängen.

Att plantera träd är att tro på framtiden. Inte bara sin egen framtid, eftersom det inte alls är så säkert att jag själv kommer att se det vuxna trädet (om det inte är en snabbväxande pil). På många sätt liknar träd människor, men inte i detta: de åldras i en annan takt, de blir mycket äldre, de har varit vittnen till händelser som nu levande människor aldrig varit med om eller sett. De är upprätta som människor, men är för det mesta större, mer vördnadsbjudande. Särskilt är det förstås så i barndomens värld. Där är träden mångdubbelt större och utgör inte sällan en auktoritet av högre ordning.

I början av Italo Calvinos märkliga roman Klätterbaronen (Il barone rampante, 1957) klättrar den tolvårige Cosimo di Rondo år 1767 upp i en ek och vidrör sedan aldrig mer marken. Han har kommit på kant med sina föräldrar som vill att han skall äta upp sin mat (snigelstuvning), som han tycker är äcklig. Hans beslut är oåterkalleligt. Han tänker inte be om förlåtelse och han tänker inte komma ner. Han inrättar sig för ett liv i träden, där han slutligen dör vid sextiofem års ålder. Då har han hunnit älska två egensinniga och vackra kvinnor, läst alla de stora författarna, fördjupat sig i tidens filosofi, bytt ord med kejsar Napoleon samt bistått många människor med kloka råd. Han rör sig som en 1700-talets Tarzan från träd till träd, vilket är möjligt eftersom träden står tätt i familjens park. Men han rör sig också in i andras parker eftersom han anser att allt ovanför marken är hans, det är där han har sitt rike (som sträcker sig över hela Europa ”ända in i Polen”). Han har förstås också inrett ett rum, en koja i träden. Hans bror berättar: ”Cosimo lyfte på en av dessa flikar och lät mig stiga in. I ljuset från en lykta befann jag mig som i ett litet rum täckt och avskilt åt alla håll av tältduk och tapeter med bokstammen som mitten och ett golv av bräder, allt vilande på kraftiga grenar. I första ögonblicket tyckte jag att det var som en kungaborg, men snart märkte jag hur osäkert det hela var.”

Det är denna osäkerhet Cosimo valt att leva med, när han lämnat fasta marken för ett liv i träden. Träden förrycker perspektivet, det självklara är inte självklart och från början bestämt. ”Cosimo såg på världen från trädet: varenda sak därnere tedde sig annorlunda och redan detta var ett nöje för honom. Allén låg i ett helt nytt perspektiv, rabatterna likaså, hortensiorna, kameliorna, järnbordet där familjen brukade dricka kaffe i trädgården.”

Det finns också ett annat, inte utsagt skäl till att Cosimo vill stanna i träden. Han vill helt enkelt inte bli vuxen, och liknar däri en rad barnbokshjältar som Pippi Långstrump och Peter Pan. Han har valt att så att säga stanna i växten för att kunna behålla sin syn på tillvaron. Detsamma gäller Peter Pan, också han en trädkramare. Peter Pan är i J.M. Barries första bok om honom, Peter Pan in Kensington Gardens (1906), en sju dagar gammal baby som rymmer från sin mamma för att leva i parken Kensington Gardens med dess ”miljontals” träd. Han har kravlat sig upp i ett fönster. ”När han satt på fönsterblecket kunde han se träd långt borta, vilket säkert var Kensington Gardens, och i samma stund han såg dem glömde han totalt bort att han nu var en liten pojke i nattskjorta, och flög iväg rätt över hustaken till parken.” Man skulle först kunna tro att J.M. Barrie, i likhet med många andra manliga författare, har lite dåligt begrepp om små barns tidiga utveckling. Man inser dock snart att detta inte är en vanlig barnbok utan en tidig exponent för den fantasygenre som idag är så vanlig inom barnbokslitteraturen. Trädens värld är en helt annan än den där Peter dittills levt. Där bor älvor och talande fåglar. Träden kan också tala och har förmågan att röra sig, om än på ett stelt och ”ryckigt” sätt. Älvorna som bor i svampar utmärks av att de aldrig gör något nyttigt – ”allt de gör är på låtsas”. Peters värld är emellertid en värld som vi vuxna aldrig får se, eftersom den är synlig först efter parkens stängning. Peter Pan är på samma gång en vuxen människa och ett mycket litet barn, ett förhållande som gör det möjligt för honom att tala med träden och flyga med fåglarna. Han lever utanför de begränsningar som gäller för oss vanliga människor.

Den moderna vågen av fantasyböcker fick en första start med språkhistorikern och mytforskaren J.R.R. Tolkiens romansvit Sagan om ringen, vars första del kom ut 1954. Berättelsen om hobbitarna Frodo och Bilbo tilldrar sig i Middle Earth (Midgård), en mytisk tid och plats som Tolkien uppfunnit. Och där kan träden, ”enterna”, både tala och röra sig, om än trögt och på samma ryckiga sätt som i Peter Pans värld. De står på de godas sida, mot ondskans Mordor.

En liknande motsättning möter oss också i en modern fantasyfilm, den kultförklarade Avatar (2009). Människorna håller på att kolonisera en planet, Pandora, i ett avlägset solsystem. De möter motstånd bland de människoliknande varelserna på Pandora, vilka lever i ett stort världsträd från vilket de får sin kunskap. Människorna lyckas med hjälp av jättelika traktorer fälla trädet, men de jagas till slut på flykten. Den organiska världen slår tillbaka mot den mekaniska.

Träden spelar också en avgörande roll i den slutliga striden i Sagan om ringen, något som förstås avspeglar Tolkiens uppfattning om naturens betydelse för vår civilisation. Den inställningen förenar böcker som Klätterbaronen, Peter Pan och Sagan om ringen och dess senare avläggare i litteratur och film, men det är också en inställning med en mycket lång historia – inte bara i västerlandets sagor och myter utan också i andra folks och kulturers mytologi.

Runt mina föräldrars sommarstuga stod granarna tätt. Tomten var följaktligen ganska mörk. Redan innan vi lade grunden till stugan började pappa fälla träd, och eftersom han helst ville ha upp dem med rötterna grävde han fram och frilade rotsystemet så långt det var möjligt. Sedan klättrade han upp i den gran som stod på tur och fäste ett rep i någon av de högre grenarna. Så hjälptes vi alla åt att dra i repet, något som framför allt krävde rytmkänsla. Man drog och släppte efter. Efter ett tag hade granen fattat poängen – så olycksdiger för den – och föll in i gungandet som vi då bara behövde understödja och försiktigt öka. Till slut kom en del tecken på att gungandet närmade sig sitt slut. Det knakade i det stora trädet, en del smårötter släppte taget, större försågade rötter sprätte upp ur jorden och rytmen kom av sig. Granen blev hängande åt ena hållet. Då krävdes uppmärksamhet, min annars kolugne pappa började plötsligt i upphetsad ton kommendera och ge order: barnen måste bort, iväg med er, försvinn! Granen kunde falla när som helst. Det blev alldeles tyst. Så föll den, först långsamt, sedan allt snabbare, kottar och kvistar for åt alla håll. Den slutliga dunsen var mjuk och liksom utdragen. I detta ögonblick fick jag en klump i halsen. Samma klump återkom långt senare, när jag första gången såg en tjurfäktning, jag vill minnas att det var i Bayonne 1955. Det började så elegant, banderillerorna lekte med tjuren och tjuren med banderillerorna – det såg ut som en dans. Så ryckte picadorerna in med sina lansar som de stötte in i tjurens manke, för att försvaga djuret. Vid varje andetag tjuren drog vällde det fram blod ur såren. Den rörde sig alltmer ansträngt och till slut stod den där stilla och inväntade sin dödsstöt, som under mängdens jubel skickligt utdelades av matadoren. Den sjönk ner på knä, rullade långsamt runt, benen sträcktes ut, darrade till och stelnade: tjuren var död. Kroppen drogs slutligen ut ur arenan av tofsbehängda mulor. Vilken kränkning! Jag hade önskat att tjuren tagit matadoren på ett horn och picadoren på det andra och värdigt lämnat scenen. Eller ännu hellre: att den tagit ett tigersprång upp på parkett och rensat den rad efter rad.

Men tillbaka till ämnet! När de flesta granar var borta, gräsmattan anlagd, brunnen grävd och källaren till sommarstugan murad, sade mamma och pappa något märkligt. Jag skulle få en egen bit mark, fyra gånger fyra meter, som jag fick lov att handskas med precis hur jag ville. Hur kunde de veta att det var det jag innerst inne önskade? Jag var ju knappt medveten om det själv. (Här måste jag skjuta in en bekännelse, lätt pinsam för en gammal vänsterman: Det var först efter det att jag fått en egen bit mark, som jag började gilla trädgårdsskötsel. Dessförinnan var jag måttligt road.)

Jag beslöt att plantera skog på min mark. Men det ville sig inte riktigt. De smågranar jag planterade började snart barra och dog efter en tid. Jag försökte med små ekplantor som växt upp lite här och var på tomten. Det gick faktiskt bättre, särskilt efter det att jag kommit på att jag skulle plantera på hösten, när träden ändå skulle fälla sina blad. Redan efter några somrar – jag kan ha varit i nioårsåldern – kunde jag, med hjälp av lite fantasi, se ut över en mindre skog med ekar på en sådär 20–30 centimeter. Men de kunde lika gärna ha varit 20–30 meter höga. När jag lade huvudet mot marken befann jag mig i Sherwood, Robin Hood och de laglösa var för tillfället borta, jag kunde rå mig själv.

Men efter en tid tyckte jag att skogsarbetet blev lite enformigt. Det behövdes något mer. När det regnade, vilket det ofta gör nära Göteborg, bildades alldeles ovanför min skog en ganska stor vattenpöl, och genom att leda dess vatten ner mot utkanten av den lilla skogen fick jag kanske inte någon sjö, men väl en ganska tilltagen våtmark. På denna planterade jag hjortron som det vid denna tid fanns gott om på myrarna i Lerumstrakten. Men planteringen lyckades inte. I stället försökte jag med ängsull och tuvstarr, vilket fungerade bättre. Visserligen blev det en del skalförskjutningar i min lilla ekskog, tuvstarren var i själva verket lika hög som ekplantorna, men det bekymrade mig inte så mycket. Det gick lätt att tänka om, om inte på annat sätt så med hjälp av barnlitteraturen. I Puttes äventyr i blåbärsskogen (1901) av Elsa Beskow blir Putte förminskad och blåbärsriset förstorat till en skog. Realismen kommer visserligen i kläm, men i barnens värld är detta knappast något hinder. Tvärtom. Det är förvandlingen som är Puttes äventyr.

Vad jag i själva verket höll på med var att skapa en trädgård, visserligen i miniatyr, men ändå: en bit natur omformad av mig själv, ett slags förtätning av det som fanns i skogen runt omkring. Det var träd jag planterade, och de tidigaste trädgårdar vi känner till tycks också ha dominerats av träd. Trädgårdskulturen tog, liksom det mesta i västerlandet, sin början i Mellanöstern, framför allt i det som idag är Irak och Syrien. Berömda är de så kallade hängande trädgårdarna i Babylon, mest utförligt beskrivna av den grekiske författaren Strabon (65 f.Kr.–cirka 25 e.Kr.) i hans stora verk Geografi. Enligt Strabon, som troligen återger en hörsägen, bestod trädgårdarna av terrasser, byggda ovanför varandra och så djupa att de allra största träden hade tillräckligt med jord att växa i. Babylons hängande trädgårdar räknades under antiken till världens sju underverk. (I dagens Bombay har hyresgästerna i ett växande antal höghus börjat odla grönsaker på taket, odlingar som i en del fall lett till att taket höjts med ett våningsplan – kanske vår tid också får sina hängande trädgårdar.) Säkerligen fanns i själva byggandet av Babylons trädgårdar en maktambition som också är tydlig hos senare härskare som Ludvig XIV och hans berömda parkanläggningar i Versailles. Parken i Versailles var naturligtvis i första hand tänkt att imponera på andra härskare, men nöjesaspekten skall inte förringas. Lekandet var en viktig del i parkens liv: i de små lustslotten Petit och Grand Trianon klädde hovfolket ut sig och lekte låtsaslekar, och i Le Hameau, en fejkad bondby, hade drottningen en alldeles egen lekstuga, där hon kunde sköta ankor och gäss nästan som på riktigt.

Parken i Versailles består, i likhet med antikens tidiga trädgårdar, huvudsakligen av träd, planterade enligt vissa geometriska principer. Blommor saknas i stort sett eller har i varje fall ingen framträdande plats. De verkar ha varit för små för makten, kanske också för färggranna och banala. Det är möjligt att blommor hade en mer framträdande plats i antikens tidiga trädgårdar, men det verkar inte så. Om Ashurnasirpal II (kung av Assyrien 883–859 f.Kr.) sägs att han från sina krig hemförde en hel mängd ovanliga träd till sitt palats, däribland cedrar, cypresser och pinjer, träd som vanligen inte växer i tvåflodslandet (nuvarande Irak). Man kan bara spekulera över hans motiv. Att han förde hem fångar är lätt att förstå. Men träd? Det förefaller som om själva hemförandet hade en symbolisk innebörd, alltså den omständigheten att härskaren lade beslag på det som ansågs karakteristiskt för det besegrade landet, som i Libanons fall de väldiga cedrarna (vilka fortfarande ståtar på Libanons flagga). Träden grävdes upp med rötterna, planterades om och tvingades växa i en för dem främmande miljö. Naturen fick delta i underkastelsen. Det händer att bosättarna i dagens Israel sågar ner eller gräver upp olivträd som tidigare stått på palestiniernas mark. Historien upprepar sig.

Men nutidshistorien ger oss också exempel på en motsatt moral. När almarna i Kungsträdgården i Stockholm 1971 skulle fällas för att ge plats åt en uppgång från tunnelbanan klättrade ett antal miljövänner helt enkelt upp i träden och hindrade fällningen. Den så kallade almstriden fick, skriver Nationalencyklopedin, ”stor betydelse för miljöfrågorna och den kommunala demokratin”. Jag var aldrig med i Kungsträdgården, men för något år sedan när jag just skulle till att stänga av Aktuellt såg jag till min stora förvåning ett av mina barnbarn, Elina, uppflugen i en tall i Kallak – hon var där för att protestera mot den avverkning som föregick den planerade gruvbrytningen.

Forntidens stora härskare nöjde sig förstås inte med att bara flytta träd. Ett större mål var att, likt tidens skapargudar, forma en hel miljö. Ashurnasirpal II skall enligt vissa uppteckningar ha lett vatten från floden Tigris till ett i förväg bestämt område, där han låtit gräva en konstgjord sjö eller träskmark, alltså en form av modellandskap som också möter oss i kinesisk trädgårdskonst. Den park som därmed skapades verkar ha fungerat som ett slags djurhägn, där härskaren tillsammans med inbjudna gäster kunde roa sig med jakt på välfödda djur – en tradition som i många europeiska länder levt kvar in i modern tid, som till exempel Dyrehaven utanför Köpenhamn eller Djurgården i Stockholm.

Det var naturligtvis inte fråga om traditionell jakt, området var omgärdat av en mur och hade nog mer karaktär av förströelse och nöje (för att inte säga slakt). De persiska kungarna övertog denna tradition. Från persiskan har vi fått begreppet paradis, som ursprungligen har betydelsen ”inhägnat område”. Det paradis som det talas om i Bibeln är visserligen inte någon jaktpark utan tvärtom en trädgård där djur och människor lever i fred med varandra. Ett förenande drag är dock muren (i Bibelns paradis är muren utbytt mot en beväpnad vakt). När Adam och Eva äter av den förbjudna frukten på Kunskapens träd – i svensk tradition ett äpple – blir de utkörda ur paradiset, som de sedan aldrig kan återvända till. Marken förbannas av Gud, ”törne och tistel skall den ge dig”. Det tillitsfulla, närmast barnsliga, förhållandet mellan Gud och människa är brutet; det kommer i fortsättningen inte att vara lika lätt att föra samtal med gudomen, som alltmer förskansar sig bakom ett prästerskap och en kyrka. Paradiset finns dock kvar, nu som dröm och längtan.

En sak att lägga märke till i detta sammanhang är arbetsordningen i Eden. Gud skapade Eden och är att betrakta som verkställande trädgårdsarkitekt. Men människan skall för den skull inte ligga på latsidan. Gud satte människan i lustgården för att, som det heter i den senaste bibelöversättningen, ”bruka och vårda” den. Om Gud är arkitekten är människan trädgårdsmästaren, det mest hedervärda av yrken. Människan är, skriver Luther, en ”cooperator Dei”, en ”Guds medarbetare”. Han ser i arbetet en gudomlig verksamhet, en arbetsetik som bidragit till att forma människorna i lutheranska samhällen. Men det är inte oviktigt att denna etik har trädgårdsarbete som sitt symboliska ursprung. Vad kan egentligen vara mer gudomligt än att gå och påta i jorden, pilla ner något frö, skapa utrymme runt en planta, titta upp på himlen och se var solen står: skall jag ta rast eller kan jag arbeta ett tag till? Trädgårdsarbete är kreativt, det är däri det gudomliga ligger.

I sin fascinerande bok Livet vid ån (1978) berättar den amerikanska filosofen Annie Dillard om en undersökning som gjorts på blinda människor, vilka genom en operation för första gången fått synens gåva. För många blev det förstås en omvälvande upplevelse, men de hade till en början svårt att tolka vad de såg. En hand framstod för en av de nyseende som ”något ljust med hål i”. Träden var särskilt svåra att få grepp om, det var så mycket som rörde sig medan annat stod stilla. En del var ljust, annat mörkt. En flicka besöker en trädgård. Hon är ytterligt häpen, skriver Dillard, och ”man kan knappt få några svar ur henne, hon står mållös framför ett träd, som hon namnger först när hon rör vid det, och då kallar hon det ’trädet med ljus i sig’”.

Jag tänker att så måste det också vara för ett barn, när det första gången ser ett träd. Träd är ju en fascinerande förening av ljus och skugga, volymer som ständigt ändrar form och utbredning. Man kan i träden se vinden, som annars för det mesta är osynlig.

Och de riktigt små barnen kan se ännu mycket mer, myror som kryper uppför stammen, humlor som stannar till i luften framför ett löv, nyckelpigor på jakt efter bladlöss. När ett av våra barnbarn, Eli, var tre månader gammal fick hon sova middag under ett päronträd i vår Gotlandsträdgård. Hennes ögon följde fascinerat en nyckelpigas klättrande, hon sträckte sig efter den – men kom på att hon aldrig stått upp.

Själv brukar jag sova middag i en hängmatta, spänd mellan två äppelträd. Ett stycke ifrån äppelträden står några jättehöga aspar, långa, grå stammar med en lustig liten krona högst upp. De har vuxit i en tidigare oröjd snårskog och har inte kunnat utveckla några grenar utan bara strävat uppåt för att nå ljuset, vilket de nu gjort på cirka trettio meters höjd. Att stå under dem är som att stå under en hjord med jättelika elefanter, man ser bara benen, anar knappt kroppen.

Med en kikare kan man emellertid följa livet långt där uppe i kronan. Det är som en annan värld, avskild från tillvaron på marken. Men så är det naturligtvis inte, fjärilarna som fladdrar där uppe är samma kålfjärilar som här nere, svalorna som pilar mellan grenarna är desamma. Avståndet lurar betraktaren i hängmattan, den hisnande höjden får fantasin att sväva ut, särskilt för den som är på väg att somna. En trädgård utan träd vore ingen riktig trädgård.

Detsamma gäller buskar. Det finns en hel del hassel på vår tomt. Men de står i utkanten, nära grannens tomt. Vi planterade därför under de första somrarna ett tjugotal buskar, gamla arter som schersmin och syrener. Den främsta anledningen var en lek, Påven bannlyser, som en av våra grannar introducerade. Han hade som barn lekt Påven bannlyser och ansåg att ingen lek gick upp mot denna. De lekande delar upp sig i en påve och vanliga människor, vilka i lekens början gömmer sig på olika ställen i trädgården. Påvens uppgift är att bannlysa alla som syns. De bannlysta kan dock befrias av dem som ännu inte upptäckts av påven. Befriarna får inte bli sedda, utan närmar sig påvepalatset smygande och ålande. Det är här buskarna kommer in. Genom att ta sig från buske till buske är det i princip möjligt att nå påvepalatset, eftersom påven då och då måste lämna sin plats för att kontrollera omgivningarna. Påvens fångar kan också bli fria genom att de får en vink från någon av de smygande. De ropar därför hela tiden: Ge mig en vink! Tack för vinken! Efter tre vinkningar är den bannlysta fri. Men villkoret är att påven inte får se den som vinkar. Den vinkande blir då själv bannlyst. Det är alltså en stor risk den vinkande tar.

Barnen blev snart förtjusta i denna lek, särskilt som den lektes inte bara av barn utan också av vuxna, vilka genom sin klumpighet och större volym ganska snart blev upptäckta. Men i takt med att buskarna växte kunde även de vuxna gömma sig alltmer effektivt. Så gick somrarna, barnen växte upp och fick andra intressen, de vuxna fick ryggskott och artros i knä- och höftleder. Men buskarna står kvar där de står, fyllda av minnen och ekon av rop: Ge mig en vink! Tack för vinken!

Under senare år har de höga asparna fått en annan funktion. De bildar genom sin höjd ett slags gränspelare mellan en hemmadel av trädgården och en utmark, glest bevuxen med hasselbuskar och halvstora askar – i själva verket en liten löväng eller änge, som det heter på Gotland. Ett av våra barnbarn har gjort en av gränspelarna till måltavla för sitt pilbågsskytte, vilket innebär att en hel del missade pilar hamnar på utmarken. Den har efterhand fått en karaktär av fientligt område, dit man inte gärna tar sig annat än för att leta efter försvunna pilar. Dungen av hasselbuskar antar också mot kvällen en hotfull skepnad, buskarna blir större, mörkare och ser ut att långsamt närma sig, som Birnams skog i Shakespeares Macbeth. Mot denna armé drog barnbarnen i yngre år ofta ut i härnad. Numera är denna utmark pacificerad och kan tryggt besökas, åtminstone dagtid, för att plocka hasselnötter, vild morot och ramslök. En lätt doft av morot bidrar också till den fredliga stämningen. Det händer att vi där, någon sommarkväll, reser ett tält.

Ett träd kan dölja en hemlig boplats, en koja. Min son Ola byggde på sjuttiotalet en koja i en av de två stora lönnar som skuggade vår veranda. En gång för länge sedan hade lönnarna hamlats, eller klappats, som folk säger på Gotland – man hade sågat av de fyra stora stammar som huvudstammen delat upp sig i på ungefär fyra meters höjd. Det blev ett perfekt ställe för en koja: några bjälkar, några bräder, några meter rep (till en repstege) och kojan såg ut som om den hörde till trädet. Ola har fyra systrar, Fanny, Siri, Liv och Nadja, som alla är mycket yngre än han. Naturligtvis ville de också ha en koja. Och bäst av allt: de var för små för att själva bygga. Det föll på deras ansvarsfulle fars lott att göra det. I den andra lönnen fanns också en stor grenklyka på det strategiska stället. Ola hade med sitt tidigare kojbygge löst själva det grundläggande konstruktionsproblemet: bjälkar mellan grenarna, bräder på bjälkarna och så få spikar som möjligt. Taket tillverkade jag av ag, en vassart som växer i de grunda kalksjöar eller träsk som finns nästan överallt på Gotland. Agtak täckte och täcker fortfarande en hel del gotländska lador, och på det viset fick vi liksom en lada uppe i trädet, ett ställe för döttrarna att dra sig undan till, ligga och läsa serietidningar eller kasta pinnar och småsten på gäster som kom genom grinden.

Men allting förändras när det gäller träd och trädgårdar, agen blåste bort och lade sig i stora skräpiga sjok över buskar och blommor. Döttrarna växte upp, kojan var inte lika lockande, bräderna murknade, spikarna släppte. En dag hängde allt på trekvart och det var dags att riva den före detta härligheten. Själva träden blev också för stora, deras skugga bredde ut sig över en allt större del av tomten. Vi beslöt att hamla lönnarna än en gång, men det slog inte väl ut. Träden dog och måste tas bort.

I stället hittade solen dit där träden stått. Men medan solljuset bredde ut sig på lönnarnas gamla plats försvann det från en annan del av trädgården. När våra yngsta döttrar fyllde ett år – de är tvillingar – planterade vi en liten tårpil mitt på något som ibland, någon regnig sommar, kunde se ut som en gräsmatta, men som för det mesta gav intryck av öken. Gotland har ett torrt klimat och jorden består på sina ställen mer av sand än av mylla.

En pil är ett snabbväxande träd och vår tanke var att det skulle skänka skugga åt det gräs som ibland lyckades överleva. Men att den skulle växa så snabbt hade vi inte väntat oss. Redan efter ett år sträckte sig grenarna över ett område större än den enrumslägenhet jag växte upp i, och efter tio år måste vi hamla pilen som också den börjat stjäla för mycket ljus. På grund av stammens snabbt tilltagande omfång hade den då lyft en liten bänk som vi byggt runt den. Pilen tog helt enkelt med sig bänken i sitt ivriga växande, och en tidig sommar när vi kom ner från den västerbottniska by där vi då bodde, hängde den helt snöpligt i luften. Vi fick snabbt snickra ihop en ny, stadigare och proffsigare bänk. Efter ytterligare femton år måste pilen nu hamlas på nytt, ett jättelikt arbete som vi den här gången fått uppdra åt en expert.

Under tiden har inte bara pilen utan även barnen vuxit upp och i sin tur fått barn. Bland barnbarnen har några börjat tala om kojor, signaler som jag naturligtvis begärligt registrerat, särskilt som den nya hamlingen skapar andra och spännande förutsättningar. Varför inte bygga en koja på de stammar som pilen delat upp sig i och som hamlingen lämnat bara? Då skulle de snabbt utväxande sidogrenarna kunna utgöra väggar på den nya kojan. De kommer troligen också att bilda ett helt naturligt tak. På så sätt kommer kojan att på kort tid gömma sig själv, den skulle på sin höjd se ut som ett väl tilltaget skatbo. Från detta skatbo kunde barnbarnen skrämma oss äldre med mystiska tjut och läten. Bara jag skulle förstå varifrån tjuten kom.

Kojor kan också vara luftslott. En av mina vänner berättar att han ofta, när han inte kan somna, föreställer sig att han bygger en koja i ett träd. Han går mycket noggrant till väga, avverkar mindre träd som han kvistar av och använder till golvbjälkar, lägger tak och reser väggar. Vad är detta annat än en godnattsaga från den tid i artens historia då vi just lämnat träden och vågat oss ut på savannen med dess lejon och aggressiva noshörningar? När fara hotat har vi helt enkelt klättrat upp i träden, vårt trygga ursprung. Och finns det inget träd i närheten – som så ofta idag – föreställer vi oss det. Vi känner oss då trygga, en atavistisk känsla från ett tidigare stadium i vår utveckling.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar