Oändligheten inte rätt hanterad
I Ulf Danielssons artikel ställs jag för andra gången på kort tid inför det faktum att fysikprofessorer inte hanterar oändlighetsmatematik korrekt. Där står bland annat ”även om resan för den oförsiktiga får ett brått slut när hon krossas mot singulariteten, längst in i det svarta hålet” och ”slut i form av en virtuell singularitet.”
En singularitet är i den matematiska världen ett ouppnåeligt gränsvärde. Kurvan som leder mot singulariteten saknar slut! Den där avsmalnande ”gravitationstratten” når aldrig ner till att bli en dimensionslös punkt. Danielssons påstådda slut befinner sig snarare där tratten stängs, för att diametern kommit ner till Plancklängden.
/Jan Leidenhed
Svar: I den allmänna relativitetsteorin uppkommer en matematisk singularitet i det inre av ett svart hål. Den signalerar att teorin bryter samman och behöver korrigeras för att på ett korrekt sätt kunna beskriva fysiken. Detta sker rimligen vid en skala där ny fysik som strängar eller kvantgravitation blir betydelsefulla. Av språkligt praktiska skäl använder man sig av ordet singularitet, trots att det är underförstått att det i verkligheten inte uppkommer några strikta oändligheter. En distinktion som inte spelar någon praktisk roll för den olycklige resenär som råkat i dess närhet.
/Ulf Danielsson
