Annons

Decimerad. Antalet vilda lejon I Afrika har krympt med 90 procent sedan början på 1900-talet. Nu finns ungefär 30 000.

Bild: 
Andy Rouse / Npl

En sårad kung

Den amerikanske tandläkaren Walter Palmer gav i somras en skrupelfri lejonindustri ett ansikte när han sköt lejonet Cecil i Zimbabwe. Reaktionerna på sociala medier fick honom att gå under jorden. En välskött lejonturism däremot – eller savannturism – skulle kunna vara framtiden för savannerna och därmed storviltet, skriver zoologen Staffan Ulfstrand.

Författare: 

Publicerad:

2015-10-08

Många människor fascineras av Afrikas savanner och betraktar deras bevarande som en särskilt viktig angelägenhet. Man kan spekulera över orsakerna till att så många av oss hyser så starka känslor för savannen och dess djurliv. Att vår art, Homo sapiens, som existerat i ett par hundra tusen år, genom naturligt urval anpassats till och fått sina grundläggande egenskaper just i den afrikanska savannmiljön, är ett argument som ofta framförs. Med andra ord: savannen är vår historiska hemmaplan.

Ny forskning har visat att savannerna också har en viktig ekologisk funktion. Hittills har den förhärskande uppfattningen varit att det framför allt är regnskogarna som reglerar atmosfärens koldioxidbalans. Men enligt en internationell forskargrupp där Anders Ahlström, professor vid Lunds universitet, ingår tycks savannvegetationen ha en bättre förmåga att reagera på rubbningar i denna balans. Eftersom savannerna har relativt sparsam vegetation, finns det utrymme för fler träd att växa upp och i sina vävnader binda en ökande mängd koldioxid. På så sätt kommer de att bidra till att parera den globala temperaturstegringen. Regnskogens ekosystem är däremot redan ”fullpackade” och har därför mindre kapacitet för att öka sin biomassa och kunna ta hand om ökande mängder koldioxid.

I dag blåser förändringens vind med oerhörd styrka i Afrika söder om Sahara – en del av världen som länge var jämförelsevis glesbefolkad och där endast begränsade områden hade omvandlats till odlad mark. Följaktligen var såväl flora som fauna under lång tid relativt opåverkade av mänskliga aktiviteter. Under det senaste halvseklet har emellertid tempot i omdaningen av Afrikas landskap accelererat. I detta ingår att savanner blir till betesmark för husdjur. För Afrikas snabbt växande befolkning är ökande livsmedelsproduktion angeläget, men ur savannernas perspektiv och storviltsfaunans, som är en viktig del av dess naturliga ekosystem, kan denna process uppfattas som ett hot.

Frågan är om storviltsfaunan och det övriga ekosystemet skulle kunna få en sådan nationalekonomisk betydelse att man bevarar och sköter dem som naturresurser.

Mest framträdande av allt storvilt är lejonet. Denna hyperkarismatiska och samtidigt svårhanterliga djurart ägnas intensiv forskning på olika håll i Afrika.

I dag lever inte fler än ungefär 30 000 vilda lejon i hela Afrika. Artens utbredningsområde såväl som dess totala populationsstorlek anses ha krympt med bortåt 90 procent sedan början på 1900-talet. Då fanns livskraftiga lejonbestånd i 60 afrikanska länder, men i dag har det antalet krympt till 18. Det är endast i östra och södra Afrika som artens framtida överlevnad verkar sannolik, eftersom de lejonbestånd som fortfarande finns i Västafrika troligen är dömda till snar undergång. Enligt aktuella uppgifter återstår i hela den regionen endast ungefär 250 lejon, som dessutom är fördelade på ett antal isolerade och gravt inavlade ”mikropopulationer”.

Mängder av turister från världens rikare länder strömmar till Afrikas enorma nationalparker och andra naturreservat, lockade av deras rika utbud av storvilt. I många afrikanska länder alstrar turistnäringen följaktligen betydande inkomster. En av de arter som besökarna helst vill se (och fotografera) är naturligtvis lejonet, som vid sidan av tigern är världens största landlevande rovdjur.

Det är lätt att förstå att naturturister älskar att iaktta lejon i deras rätta miljö. Lejonet är ett socialt djur och lever i grupper, och man kan bli vittne till intressanta interaktioner mellan flockmedlemmarna. Det har jag blivit många gånger på mina resor i flera afrikanska länder.

En lejonflock består vanligtvis av ett par tre fullvuxna och manförsedda hannar, något halvdussin honor samt ett antal ungar. Större flockar ser man ibland; den största som jag minns innehöll fyra hannar och 15 honor plus ungefär ett dussin ungar. Samtliga honor i en flock är nära släkt med varandra och stannar tillsammans livet ut, medan hannarna kommer från olika flockar i grannskapet. De är inte nära släkt med honorna men däremot ofta med varandra. Källingarna leker och kivas och gör rysliga grimaser åt varandra. Rätt som det är ser någon av dem en fladdrande fjäril eller en vajande blomma som absolut måste smygas på och anfallas. Då och då traskar de bort till sin mamma eller ibland en moster och tar sig en mjölkslurk, varefter det kan vara dags för en liten slummer.

I kvällens svalka ökar de vuxna lejonens aktivitet, de reser och sträcker på sig och gäspar eftertryckligt, för nu börjar det bli tid för jakt. När skymningen faller, sätter lejonhannarna i gång med sina magnifika rytanden som formligen får luften att dallra. Därmed meddelar de omgivningen sin existens och avböjer besök av konkurrenter. Men faktum är att deras tid snart är förbi. Andra grupper av lejonhannar utmanar dem, och vanligen byts hannarna i en flock ut med ett par års mellanrum.

Lejon jagar i allmänhet gruppvis och fäller byten av varierande storlek, alltifrån lättviktiga antiloper till enorma och synnerligen försvarskapabla savannbufflar; vad gäller de sistnämnda är det vanligtvis de tunga lejonhannarna, på upp till 250 kilo, som står för dödandet. Kadaver betraktas som gåvor från ovan. Bäst-före-datum finns inte i lejonens värld – de sätter gladeligen i sig kadaver som stinker lång väg.

De enda djur som saknar respekt för lejon är rutinerade elefantmormödrar. När de med sin lilla flock inklusive törstiga barnbarn kommer traskande till vattenhålet för en dricka-och-duscha-orgie, får befintliga lejon veta att de utan dröjsmål bör ge sig i väg – ett direktiv de klokt nog brukar lyda.

Lejon är onekligen stora och potentiellt farliga rovdjur. Kan detta faktum vara orsaken till att ett antal män (men ytterst få kvinnor) betalar massor med pengar för att få skjuta ett lejon? Och därefter kunna stoltsera med sin bravad genom att på golvet eller väggen i sitt hem ha ett komplett lejonskinn, helst med yvig, svart man?

För att tjäna pengar på detta begär har på senare år ett slags lejonindustri vuxit fram i Sydafrika. Man driver ”lejonfarmer”, där man håller ett antal lejon i inhägnader, låter dem fortplanta sig och släpper sedan ut ungarna i större instängslade områden där de får växa till full storlek, varefter man till jägare, flertalet från USA, säljer jakträtten (eller slakträtten) till en eller flera av dessa halvtama individer. Lejonfarmen maximerar produktionen genom att tidigt ta ungarna från mamman och föda upp dem med flaskmjölk. Honor som berövas sina ungar kommer nämligen snabbt i brunst igen, och på detta sätt ökar man alltså tillgången på ”skjutmogna” individer. Det lär för närvarande finnas ett par hundra sådana lejonfabriker i Sydafrika, som tillsammans hyser över 5 000 lejon, att jämföra med landets omkring 2 000 vilda lejon.

Burklejon (canned lions) kallas dessa djur som står till förfogande som enkla byten för stolta jägare. Licensen för att sätta en kula i ett burklejon kostar ungefär 8 000 kronor.

För de flesta av er läsare torde sådan produktion och avrättning av djur framstå som någonting både svårbegripligt och vederstyggligt. Men det är åtminstone legalt. Dessutom ger det en rejäl ekonomisk vinst, som i viss utsträckning kommer även omgivande lokalsamhälle till del.

På åtskilliga håll i Afrika bedrivs däremot fortfarande en mer eller mindre omfattande illegal lejonjakt. Av begripliga skäl uppfattas lejonen av lokalbefolkningen som ett allvarligt hot, och då vill man gärna minska deras antal eller helt bli av med dem. En ekonomiskt fördelaktig utväg är att sälja det illegala uppdraget till gästjägare, som gärna betalar för nöjet och trofén.

Han kan verkligen förstå lokalbefolkningens inställning till lejonen, för det är problematiskt att kombinera en blomstrande lejonpopulation med en ekonomi och livsstil baserad på boskapsuppfödning. Till råga på allt händer det faktiskt då och då att lejon dödar människor, till exempel skolbarn på väg till eller från skolan. Alltså krävs effektiva insatser för att människor och lejon ska kunna samexistera och kanske till och med dra nytta av varandra.

Ett exempel på en sådan åtgärd finns i Tanzania. Där har staten sett till att lejonsäkra inhägnader uppförts runt de byar som bebos av boskapsskötande massajer. På så sätt skyddas både människorna och deras boskap från nattliga attacker av lejon och andra rovdjur. Dessutom har man rekryterat unga massajer som spanare efter tjuvjägare och som guider, vilket betyder bättre inkomster för byns innevånare, samtidigt som besökarna i Massajland får större utbyte av sin vistelse där.

Att ha livskraftiga bestånd av lejon och för den delen även annat storvilt i en trakt med en växande befolkning är givetvis allt annat än problemfritt. Åtgärder som genomförs med de bästa avsikter kan medföra oförutsedda komplikationer. När man i ett visst område reducerade lejontätheten, ökade i gengäld bestånden av leopard och vildhund. Å ena sidan medförde detta fler turister med intresse både för djurlivet och lokalt producerade varor. Å den andra visade det sig att dessa rovdjur dödade kor, får och getter i nästan samma omfattning som lejonen.

Lejonturismen – eller låt oss vidga begreppet och tala om savannturismen – kan utan tvekan gå en ljus framtid till mötes, om den sköts effektivt, regleras och övervakas. Ett absolut villkor är att de människor som lever på savannen får både större inflytande över sin livssituation och bättre betalt för sina arbetsinsatser och produkter. En grundförutsättning är naturligtvis att man bevarar vidsträckta områden med naturlig vegetation och rik storviltsfauna: elefanter, savannbufflar, giraffer, gnuhjordar ... Såväl lejon som annat storvilt är av väsentlig betydelse för turistindustrin och därmed för den nationella och regionala ekonomin i många afrikanska länder.

Lejonet har inte bara sitt självklara egenvärde, utan utgör också en naturresurs som kan generera inkomster för savannernas mänskliga invånare. Detsamma kan naturligtvis sägas om savannen som ekosystem – vår hemmaplan, där vi tillbringat största delen av vår tid på jorden...

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar