Annons

Fjällräven är ett av de få landlevande däggdjur som lever på Svalbard.

Nya besök visar isarnas nyckfullhet

Författare: 

Publicerad:

2015-12-23

En mycket tidig morgon den 1 augusti 1980 blev jag hämtad med helikopter från vår bas på södra Kongsöya, Svalbard. Det var kristallklart med en varm nattsol som gav ett fantastiskt ljus och fick de isbjörnar som vi passerade att lysa som gula ullnystan. Jag hade varit assistent i ett glacialmeteorologiskt projekt i tre månader och skulle nu åka hem med isbrytaren Ymer som låg förankrad på andra sidan ön. Vi skulle flyga över ett berg som heter Hårfagrehaugen.

Därifrån hade Axel Hamberg, professor i geografi, fotograferat landskapet sommaren 1898. Nu ville jag fotografera från samma plats, för att sedan kunna jämföra bilderna – och jag hade fått lov att landa eftersom vi ändå passerade berget. Men eftersom jag inte hade sett Axel Hambergs bilder, så visste jag inte var han hade stått. Min förhoppning var att det någonstans skulle finnas ett röse där han hade placerat sin kamera.

Varken jag eller piloten Gunnar Jansson kunde dock finna några ledtrådar. I stället fick jag intala mig att jag var Hamberg och just hade kommit upp till toppen. Vart skulle jag gå för att kunna överblicka det jag var mest intresserad av?

Den plats jag till slut bestämde mig för, visade sig senare vara nästan exakt den som Hamberg hade valt 82 år tidigare. Och när jag jämförde bilderna syntes det tydligt hur istäckena på Retziusberget hade blivit väsentligen mindre. Nu har det gått ytterligare 36 år och jag är nyfiken på hur det ser ut där i dag. När isar av det slag som finns på dessa öar smälter, blottläggs landskap och växtdelar som legat skyddade från väder och vind under mycket lång tid, och bilderna hjälper oss att förstå hur landskapet har förändrats.

Bilden har i alla tider använts som hjälpmedel i forskningen. Från mitten av 1800-talet börjar även de målningar som görs under expeditioner att eftersträva naturtrogenhet, och den fotografiska bilden gör sitt intåg i den svenska polarverksamheten i och med Otto Torells expedition till Spetsbergen år 1861. Men det är fortfarande målningarna som är stommen i illustrationsmaterialet.

Bilder användes i flera syften, som miljöskildring, vetenskaplig avbildning, dokumentation och som upplevelseskildrare. Miljöskildringar finns med olika grad av exakthet. De användes som skolplanscher eller som illustrationer i läroböcker och i populärvetenskapliga skrifter. Då rör det sig oftast om målningar, men det finns även fotografier. Det vetenskapliga materialet är å andra sidan främst fotografiskt, men också där förekommer teckningar och målningar. Det är bilder som visar glaciärers utbredning och växters och djurs utseende, eller som har tagits för topografisk kartering. De skildrar också specifika händelser och hur livet gestaltade sig under expeditionerna. Tillsammans ger dessa bilder en bred och spännande bild av polarnaturen och polarexpeditionerna för hundra år sedan.

Under 1800-talets senare del var Sverige en framstående polarnation. Det fanns olika drivkrafter bakom detta och den främsta var av vetenskaplig natur. Den så kallade istidsteorin hade gjort stora framsteg inom vetenskapen, och i hög grad genom svenska geologers insatser blev den internationellt accepterad på 1870-talet. Istidsteorin förklarar hur det svenska landskapet har bildats, och den var till god hjälp vid exempelvis malmletning. Det fanns alltså ett nationellt intresse av att förstå istiden och dess verkningar. Parallellt med dessa rena forskningsmotiv, var det alltså jakten på brytvärda mineral som drev på, liksom också lockelsen att bli den förste att sätta sin fot på Nordpolen.

Otto Torell kan med fog sägas vara den forskare som inledde den svenska högkonjunkturen inom polarforskningen. Under en expedition år 1861 hade han med sig både en konstnär och en fotograf och även ytterligare en geolog vid namn Erik Adolf Nordenskiöld, som senare skulle bli det stora namnet i svensk polarforskning. Torell hade en smalare inriktning på specifika forskningsfrågor, medan Nordenskiöld representerade ett mer tvärvetenskapligt angreppssätt som inkluderade prospektering och en vilja att nå Nordpolen.

Vid förra sekelskiftet hade Sverige tre stationer på Spetsbergen. Det var stora välbyggda hus med tillhörande uthus. Två av dessa har sedan dess fått förfalla, medan ett hus vid Kapp Thordsen i Isfjorden står kvar och är renoverat. Det byggdes sommaren 1872 och är den äldsta byggnaden på Svalbard. Svenskhuset, som det kallas, kan ses som ett monument över den intensiva polarforskningsperiod som rådde under 1800-talets andra hälft.

Denna storhetstid innehöll även lite märkliga inslag, som ingenjör Andrées ballongfärd sommaren 1897. Det är i dag svårt att sätta sig in i hur man tänkte då, men helt klart är att Andrée hade gott stöd från forskarsamhället för sitt företag. Det sågs som djärvt, och det var intressant eftersom det förlitade sig på modern teknologi. Men vad man egentligen trodde om dess möjligheter kan vi bara gissa – och den tragiska utvecklingen känner vi väl till genom den mångfald böcker som skrivits om expeditionen genom åren.

Nils Strindberg ansvarade för dokumentationen under färden. Han var en duktig fotograf och ansvarade också för ett fotogrammetriskt karteringsarbete kring Danskön och Amsterdamön under sommaren 1896. Han uppkallade en vacker glaciär efter sin fästmö Anna.


Svalbard är, sedan Spetsbergtraktaten undertecknades 1920, en norsk ögrupp. Den största ön heter Spetsbergen och huvudort är Longyearbyen. Öarna har cirka 2 800 invånare.

Bild: 
Johan Jarnestad

Sommaren 1930 gjordes de sensationella fynden av resterna av Andréexpeditionen på Vitön i östra Svalbard. Detta inspirerade den nytillträdde professorn i geografi vid Stockholms högskola, Hans W:son Ahlmann, att besöka Nordostlandet på Svalbard. Platsen för expeditionen var klassisk ”svensk” mark, där många svenska expeditioner hade varit under sent 1800-tal, och även därefter. Ahlmann kunde därför ta vid där föregångarna hade slutat och utnyttja tidigare dokumentation av exempelvis glaciärer. En av hans främsta insatser för vetenskapen gällde kopplingen mellan den temperaturhöjning som hade observerats under 1900-talets början och det faktum att alla glaciärer runt norra Atlanten minskade i utbredning.

Gunnar Hoppe och Valter Schytt genomförde senare expeditioner, under 1966 och 1967. Deras arbete var alltså en förlängning av dem som hade satts i gång långt tidigare. Fokus låg på den senaste nedisningen i området. Och det är också denna forskning som skildras i den då nystartade tidskriften Forskning & Framsteg.

Hoppe och Schytt studerade landhöjningens mönster runt Nordostlandet, östra Spetsbergen och kringliggande öar. En horisont av pimpsten från ett vulkanutbrott för omkring 6 000 år sedan kunde följas på alla stränder. Detta gav en pedagogiskt god illustration av den olikformiga landhöjningen, som tydligt visade att isen med centrum i Barents hav hade dominerat istiden.

Drygt tio år senare genomfördes expedition Ymer -80. Den satte punkt för den analoga tidsålder som inleddes omkring 1860. Under en 120 år lång period hade bilder och fotografier skapats som förevigade miljöns förändringar – en miljö som vi nu väntar oss ska förändras än mer i framtiden.

Bilderna gör det möjligt för oss att följa förändringarna, och de kan ge unika svar på våra frågor. Men de kan också öka komplexitetsgraden när observerade förlopp inte helt stämmer med vad vi har trott oss veta. Ett sådant exempel är hur glaciärernas utbredning har förändrats över tid. Den generalla bilden att alla glaciärer har blivit mindre sedan 1800-talet stämmer naturligtvis, men det finns skillnader som handlar om hur mycket de har minskat. Detta ger oss möjlighet att reflektera över att de naturliga förloppen inte är enkla, utan mycket komplicerade.

Ett bra exempel är glaciärerna i Faxedalen som ligger på nordöstra Spetsbergen. Glaciärernas storleksförändring under 1900-talet är här ganska blygsam jämfört med vad som kan observeras på Svalbards västkust. Under 1930- och 1940-talen uppmärksammade Hans W:son Ahlmann att det fanns ett tydligt mönster i glaciärernas minskade utbredning kring norra Atlanten och den temperaturökning som skett sedan sekelskiftet. Ahlmann konstaterade att en kraftfull reträtt kunde ses nästan överallt, men inte i Faxedalen.

Det finns flera skäl till att vissa glaciärer kan uppvisa ett lite avvikande mönster. Det är visserligen klimatet som bestämmer glaciärens storlek och form, men klimat är inte bara temperatur. Förändringar i vindar, nederbörd, molnighet och avdunstning kan ge en glaciär ett tillskott som matchar en ökad avsmältning. Bilderna ger oss en möjlighet att studera glaciärers förändring i regional skala och i ett långt tidsperspektiv.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar