Annons
Bild: 
Joseph Okanga / Reuters / TT

Krönika: Tjuvjakt ger skev evolution

Den omfattande tjuvjakten på elefanter hotar beståndet på fler sätt än att bara minska antalet individer, skriver biologen Staffan Ulfstrand.

Författare: 

Publicerad:

2016-01-29

Visst kan kaniner och kålmaskar vålla skada i din trädgård och provocera fram motåtgärder. Men tänk om dina odlingar ideligen fick nattliga besök av hungriga elefanter. ”De skadar inte våra odlingar, de förintar dem!” utbrast en frustrerad tanzanisk fruktodlare som jag mötte en gång.

Om Afrikas elefanter får man höra de mest skilda åsikter beroende på vem man talar med. Jordbrukare upplever elefanter i grannskapet som ett svårt hot och vill bli av med dem. Tjuvskytteligor vill fortsätta att skjuta dem för att kunna sälja betarna på den lukrativa elfenbensmarknaden (ett par betar från en stor elefant kan inbringa 300 000 kronor). Turistföretagen vill bevara arten, gärna i lättillgängliga områden, eftersom chansen att möta elefanter är en viktig faktor när turister väljer resmål – och turistnäringen är en synnerligen viktig inkomstkälla i många afrikanska länder. Sist men inte minst prioriterar en rad internationella naturvårdsorganisationer bevarandet av livskraftiga elefantbestånd i så många regioner som möjligt.

I skrivande stund pågår ett formligt krig mellan å ena sidan välorganiserade tjuvskytteligor och å den andra naturvårdsmyndigheterna runt om i Afrika. Under 1970-talet sjönk Afrikas totala elefantbestånd från 1,3 miljoner till 600 000 individer på grund av hejdlös illegal jakt. Därefter lyckades man under en period minska förlusterna, men på senare tid har dödandet ökat igen. Inne i Tanzanias underbara Ruaha National Park sköts ungefär 12 000 elefanter, bara under 2014.

Elefanthannar har mycket större betar än honorna; följaktligen är det främst hannar som tjuvjägarna vill skjuta. Ju större betar en hanne har, desto mer begärlig är han. Det har lett till att det nu nästan bara finns hannar med små betar kvar – sådana hannar som förr ignorerades av brunstande honor. Och de söner som föds ärver sin pappas ynkliga tandgarnityr.

Här har vi ett intressant exempel på hur ändrade betingelser snabbt kan leda till betydande förändringar i en djurarts egenskaper. Hos elefanthannarna har betarna dubbel funktion: dels som vapen i konflikter, dels som ett slags kvalitetsindex för partnerväljande honor. Att gilla de hannar som stoltserar med de största betarna har varit en klok strategi för elefanthonorna. De kan ju leverera anlag som gör deras söner storbetade och därmed attraktiva för partnerväljande honor. Men den intensiva och selektiva jakten har ändrat förutsättningarna. Eftersom tjuvskyttarna framför allt dödar hannar med stora betar, är sannolikheten för ett långt liv och talrika avkomlingar nu högre för individer med mindre betar.

Vad som till nyligen var ett positivt drag, nämligen att ha väldiga betar, har i dagens värld blivit någonting negativt. Naturligt urval och sexuellt urval växelspelar vad gäller optimal storlek på elefanthannarnas betar.

Hur ska det gå för Afrikas elefanter? Har arten någon framtid i en alltmer trångbodd värld? Kommer man att vilja och kunna stoppa den fruktansvärda slakten? Eller kommer Afrikas elefanter att i en nära framtid ansluta till mammutarna i det paradis dit Homo sapiens skickar en allt stridare ström av arter?

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar