Annons

Barn i backe, i väntan på skidor. Vårvintern, snön och fjällen blev temat för det nya sportlovet. Forskning om sambandet mellan idrott och hälsa var en viktig bidragande orsak.

Bild: 
Historisk bildbyrå

Den snirkliga vägen till sportlovet

Under ett par hektiska veckor reser nu tusentals familjer mot snön för att åka skidor. Sportlovet har en lika självklar plats i kalendern som viktiga högtider och helgdagar. Men hur gick det egentligen till när det infördes – och varför just under denna tid på året?

Författare: 

Publicerad:

2016-02-19

En vanlig förklaring till att sportlovet infördes brukar vara energikrisen under andra världskriget, som gjorde att skolorna ibland hölls stängda för att man inte ville värma upp dem. Därav ordet ”kokslov”.

Men bakgrunden har egentligen ingenting alls med energisparande att göra. Ordet ”sportlov” finns belagt från åtminstone 1940. Några år tidigare hade regeringen börjat ge skolor tillåtelse att omfördela lovdagar från pingst- och påskloven så att de kunde anordna en hel veckas ”vårterminslov”. Beslutet hälsades med jubel från skolidrottens främjare. Skolmannen Einar Lilie i Göteborg, fil.dr i nordiska språk och svensk akademisk mästare i längdhopp och tresteg, pekade i Skidfrämjandets årsbok På skidor 1938 på betydelsen av Skolungdomens fjällfärder. De hade anordnats under påsklovet sedan 1925 genom ett samarbete mellan Skidfrämjandet, SJ (resorna gjordes med tåg), Turistföreningen och Skolöverstyrelsen. Resorna gick främst från storstäderna, särskilt Stockholm.

Nu behövde man inte längre ordna dessa resor under påsken, utan kunde lägga dem i februari–mars. Då gjorde de störst nytta för att bryta ”vårtröttheten”, ansåg lärare och läkare, samtidigt som man slapp konkurrens med den dyra påskturismen. Att göra realskolor och läroverk till en plats för idrott och fysisk fostran hade varit föremål för utredning redan vid 1900-talets början, men det var först genom en reform 1928 som idrottsdagar blev obligatoriska och gymnastik infördes på schemat.

Även forskningen om sambandet mellan idrott och hälsa växte under mellankrigstiden. Harvarduniversitetets Fatigue laboratory startade 1927. I Sverige fanns Gymnastiska centralinstitutet, GCI, i Stockholm, där det började bedrivas idrottsfysiologisk forskning 1940.

Några skolor hade gått före. Till de verkliga pionjärerna hörde Norra Real i Stockholm, under ledning av den svenska skolidrottens store främjare Carl Svedelius. Denna pojkskola med bred rekrytering i den lägre medelklassen odlade ideal som närmast påminde om brittiska internatskolors. Det var också ett sätt att höja skolans status i konkurrens med de mer klassiska läroverken.

Svedelius roll som sportlovsvisionär var tidig också med internationella mått. På Norra Real införde han årliga påskresor till Jämtland från 1910.Svedelius, vars sociala kontakter gick ända in i hovet, kunde knyta an till de förbindelser som redan då var väl utvecklade mellan Stockholms mer välbärgade kretsar och turistorter som Storlien och Åre. Han medverkade också vid institutionaliseringen av Skolungdomens fjällfärder, som från sin start 1925 med blygsamma 600 elever räknade fem tusen om året i början av 1930-talet.

För Svedelius var syftet med idrotten inte bara att ”befordra [elevernas] kraft, hälsa och levnadsglädje”, som det stod i undervisningsplanen för rikets folkskolor 1919. Svedelius, precis som Lilie en lärd språkman (med en Uppsalaavhandling i fransk språkteori från 1897 bakom sig), var inspirerad av den brittiske filosofen Herbert Spencers idéer och ansåg att skolans viktigaste roll var att utveckla elevernas unika personlighet.

Ingenting var effektivare för det än utomhusidrotten. I lek och kamp kunde alla, också de mindre studiebegåvade, komma till sin rätt genom en kombination av individuell prestation och kollektiv organisering. Fjällfärderna var själva kulmen i denna pedagogik. På Norra Real inrättade han ett ”fjällrum”, ett slags profan andaktsplats, där bilder och föremål från Jämtlandsresorna förvarades för kult och vördnad under resten av läsåret.

Att skolor i allt större skala började ta sportlov på 1940-talet betydde förstås inte att alla elever kunde åka till fjällen, även om många skolor sparade i klasskassor och bedrev ideellt arbete för att så många som möjligt skulle ha råd. Snö fanns på de flesta håll och alternativa aktiviteter började växa fram. Friluftsdagar infördes i skolorna från 1942 och både kommunerna och föreningslivet engagerade sig för att erbjuda sportlovsprogram, så att eleverna kunde vara ute och idrotta där de bodde.Samtidigt tilltog den privata fjällturismen med bilism, vägnätets utbyggnad, fjällhotell, sportstugor och andelslägenheter. När de fjärde och femte semesterveckorna kom på 1960- och 1970-talen blev det allt fler föräldrar som slog följe med sina barn till fjällen.

Sportlov enligt schablonbilden, med skidor och termoschoklad på vit fjällsluttning under blå himmel, har aldrig varit verklighet annat än för en del av Sveriges skolungdom. Ändå är det fortfarande vad uttrycket ”åka på sportlov” betyder.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar