Annons

Clem Pryke, Jamie Bock, Chao-Lin Kuo and John Kovac presenterar sina då obekräftade fynd vid en presskonferens den 17 mars 2014.

Bild: 
Elise Amendola / AP / TT

Krönika: ”Frestelsen att sälja resultat och rykten”

Gravitationsvågor har skapat stora rubriker den senaste tiden. Vägen hit har varit omtumlande. Här skriver astronomen Bengt Gustafsson om ett exempel från forskningsfronten, som fått en hel värld att hålla andan. Men som också riskerar att urholka förtroendet och skada forskningen. 

Författare: 

Publicerad:

2016-02-19

Gravitationsvågor från rymden, dessa skakningar som brer ut sig i själva rumtiden och som Einstein förutsåg för mer än 100 år sedan, skapar rubriker på nytt.

Det har gått nästan ett halvt sekel sedan Joseph Weber i Maryland meddelade att han hade registrerat samtidiga mikroskopiska vibrationer i två antenner, på två kilometers avstånd från varandra. Antennerna bestod av stora aluminiumcylindrar med känsliga detektorer längs kanterna – som alltså hade påverkats av gravitationsvågor.

Upptäckten fick stor uppmärksamhet, men visade sig snart vara ett resultat av brus och störningar, från spänningar i metallen, förbipasserande trafik, åskväder, små jordbävningar och en allmän överoptimism. Weber dog besviken och ganska baktalad.

I mars 2014 tillkännagav så en forskargrupp vid Harvarduniversitetet, som ledde ett projekt vid Sydpolen, att de hade spårat effekterna av gravitationsvågor i själva big bang. Vid en välbesökt presskonferens presenterade gruppen ett särskilt mönster i den kosmiska mikrovågsbakgrunden.

Ganska snart visade forskare kring den europeiska Plancksatelliten, som mätte vid flera olika frekvenser, att mönstren varierade med frekvensen på ett sätt som snarare pekade på att det formades av stoftet i vår egen Vintergata. Den möjligheten hade nog kommit fram om Harvardgruppen hade följt praxis: att låta resultaten nagelfaras av oberoende kollegor på det sätt som man brukar göra innan artiklar godtas av vetenskapliga kvalitetstidskrifter. I stället gick man direkt till massmedierna, och fick genomslag på löpsedlarna världen runt.

Man vet förvisso att gravitationsvågor finns, tack vare detaljerade undersökningar av pulsarer i en bana kring andra kompakta objekt. För dessa fick Russell Hulse och Joseph Taylor Nobelpriset1993. Men detta är indirekta studier. Vi kan se hur den energi som gravitationsvågorna tar med sig från pulsarerna påverkar deras banor.

Förhoppningen att kunna påvisa vågorna direkt har lett till heroiska experiment efter Webers misslyckande. Det största av dessa är Advanced LIGO – tre stora interferometrar på olika ställen i USA – där det går att samtidigt mäta förskjutningar över fyra kilometer långa uppställningar med en noggrannhet som är bättre än en miljarddels miljarddels millimeter (ungefär en miljondel av en atomkärnas radie).

När mätningarna startade på allvar för ett halvår sedan, föddes rykten om signaler som skulle kunna härröra från par av svarta hål eller neutronstjärnor som faller ihop, långt ute i universum.

Ryktena tycks ha uppstått på Twitter, genom kosmologen och författaren till populärvetenskapliga böcker, Lawrence Krauss. Han är teoretiker och har inget direkt med forskargruppen bakom LIGO att göra, lika lite som andra teoretiker som kommenterat ”upptäckten” på sociala medier.

Med i ryktesfloran har också funnit uppskattningar av hur säkra ryktena är (”60 procent” enligt Krauss), och rena konspirationsteorier om varför LIGO-gruppenhar legat så lågt. Fram till den 11 februari hade de varken bekräftat eller förnekat ryktena.

Till bilden hör att experimentet har inbyggda blindtester: Några få forskare har fått förtroendet att generera falska signaler i systemet för att man ska kunna pröva analysen och kalibreringen.

Denna förvirring, som också fått visst utrymme i svenska medier, visar tydligt hur grundforskningen lever på en marknad, där också rykten har nyhetsvärde. Att inte gå den mödosamma vägen via kollegers granskning av forskningsresultat, utan att vända sig direkt mot denna marknad, är ibland alltför frestande för både forskare och universitetens informationsavdelningar.

Även om man håller på formerna, och tiger still tills man känner sig säker på sina resultat, kan andra gripas av frestelsen att sälja resultat och rykten. Och det blir förstås inte bättre av att det kan vara en strid på kniven när det gäller att vara först med upptäckterna. En förtida plantering av stora upptäckter kan vara ett sätt att få prioritet, till exempel i Nobelprisdiskussioner eller vid tilldelning av forskningsanslag.

Frågan till oss alla blir: Vill vi ha det så här? Vill vi, kanske av demokratiska skäl, ha insyn i forskning och forskargrupper innan det finns säkra resultat, när forskarna fortfarande bara tror eller hoppas? Eller vill vi bara ta del av ”kvalitetsgranskade” resultat?

Detta kommer kanske inte att avgöras av vad vi egentligen önskar, eller vad forskarnas publiceringsetik tillåter. Kanske avgörs det i stället av den ”sanning” som skapas, beroende på vad som säljer bäst. 

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar